Avdelningen för invärtesmedicin
Avdelningen för invärtesmedicin har 12 enheter. Avdelningen ger grundutbildning, men är också en av de effektivaste specialistläkarutbildarna i Finland.

Utöver grundutbildningen och specialistläkarutbildningen ger avdelningen också yrkesinriktad påbyggnadsutbildning och fortbildning för läkare i samarbete med många olika aktörer. Vår högklassiga om internationellt ansedda forskning är en av avdelningens viktigaste hörnstenar. Många av våra professorer hör till den internationella toppen och ingår i de bästa forskningsgrupperna inom området.

En av de största utmaningarna vi står inför är att lyckas upprätthålla den höga nivån på grundutbildningen, specialistläkarutbildningen och forskningen, eftersom det redan har skett och även i fortsättningen kommer att ske stora förändringar på dessa områden som direkt påverkar verksamheten vid vår avdelning.
Utbildning

Avdelningen för invärtesmedicin ansvarar för grundutbildningen i följande områden vid Helsingfors universitets medicinska fakultet: invärtesmedicin, endokrinologi, gastroenterologi, geriatrik, hematologi, infektionssjukdomar, kardiologi, lungsjukdomar, nefrologi och reumatiska sjukdomar. Avdelningens undervisning infaller i huvudsak under tredje, fjärde och sjätte studieåret.

De fördjupade studierna är en del av grundstudierna i medicin. Vid Avdelningen för invärtesmedicin är det möjligt att genomföra de fördjupade studierna i form av ett forskningsprojekt. För många studenter har de fördjupade studierna varit inkörsporten till forskning som leder till en doktorsavhandling.

Information om avdelningens forskningsämnen och projekt, inklusive kontaktpersoner, ges i samband med beskrivningen av avdelningens specialiteter. Det kan vara möjligt att delta i ett forskningsprojekt även om man inte ännu har genomfört grundstudierna i den aktuella specialiteten.

Enheter

Invärtesmedicin är en viktig specialitet inom det medicinska området. Det finns fler än 1 700 specialistläkare i invärtesmedicin i Finland. En betydande del av läkarna i invärtesmedicin har vidare specialiserat sig på någon av de specialiteter som hänför sig till invärtesmedicinen (endokrinologi, gastroenterologi, hematologi, infektionssjukdomar, kardiologi, nefrologi och reumatologi). Läkare i invärtesmedicin arbetar huvudsakligen på sjukhus och inom den privata sektorn.

Vid Helsingfors universitets medicinska fakultet ansvarar specialiteten invärtesmedicin för grundutbildningen och specialistläkarutbildningen i invärtesmedicin. Universitetets professorer och kliniska lärare deltar inom ramen för sina bitjänster i HUS sjukhusverksamhet på avdelningarna och poliklinikerna och arbetar med konsultationsuppgifter. Alla professorer och lärare i invärtesmedicin forskar också aktivt. Många docenter i invärtesmedicin undervisar också.

Grund­ut­bild­ning­en i in­vär­tes­me­di­cin

Grundutbildningen i invärtesmedicin är koncentrerad till tredje och fjärde studieåret. Undervisningen är integrerad blockundervisning som ges i samarbete med lärare i bl.a. kirurgi, neurologi, radiologi och onkologi. Blocken består av följande: Bröstsmärta, andnöd och vaskulär kirurgi - Abdomen - Endokrinologi, diabetes och näring - Onkologi, hematologi och reumatologi. Undervisningen inbegriper föreläsningar, seminarier, gruppundervisning samt praktiskt patientarbete och övningar. I ett introduktionsavsnitt i början av undervisningen övar man att intervjua patienter och utföra kliniska undersökningar.

Under sjätte studieåret ordnas en kort repetitionskurs i invärtesmedicin i form av föreläsningar. Specialiteten invärtesmedicin ger också möjlighet att genomföra fördjupade studier och meddelar internationell undervisning.

Spe­ci­a­list­lä­kar­ut­bild­ning­en i in­vär­tes­me­di­cin

Utbildningsprogrammet i invärtesmedicin tar 6 år i anspråk, varav 3 år är gemensam utbildning och 3 år är differentierad utbildning. Den gemensamma utbildningen kan genomföras vid flera sjukhus i närheten. Den differentierade utbildningen genomförs i huvudsak vid HUCS sjukhus, men en del kan också genomföras bl.a. vid Ålands centralsjukhus, Hyvinge sjukhus, Lojo sjukhus och Kymmenedalens centralsjukhus.

Forsk­ning i in­vär­tes­me­di­cin

Forskningen vid Avdelningen för invärtesmedicin bedrivs och styrs av följande grupper:

Kardiologi är en medicinsk specialitet som fokuserar på behandling av hjärt- och kärlsjukdomar. Många av de sjukdomar som hör till kardiologin är s.k. folksjukdomar som varje läkare stöter på i sitt yrke. Till området hör också många sällsynta sjukdomar. Behandlingen av dem har huvudsakligen koncentrerats till HUS. Behandlingen av hjärt- och kärlsjukdomar kan vara olika brådskande, från hyperakut till kroniska sjukdomar, och behandlingsformerna varierar från konservativ behandling till hjärttransplantationer och krävande kateteringrepp.

En kardiolog måste behärska de grundläggande metoderna för att undersöka patienter (att ta upp anamnesen, ta pulsen och utföra auskultation och perkussion), moderna avbildningsmetoder (ultraljudsundersökning av hjärtat, datortomografi, magnetröntgen och isotopröntgen) och undersökningar som utreder kroppens fysiologi (arbetsprov och mätning av trycket i hjärtat).

Grund­ut­bild­ning

Grundutbildningen i Helsingfors universitets medicinska fakultets block Bröstsmärta, andnöd och vaskulär kirurgi ordnas vid HUCS kardiologiska klinik under det tredje och fjärde studieåret. 

Spe­ci­a­list­lä­kar­ut­bild­ning

Utbildningsprogrammet för specialistläkare i kardiologi tar sex år i anspråk. Efter den gemensamma utbildningen i kardiologi eller invärtesmedicin genomförs den differentierade utbildningen vid centralsjukhusen eller vid regionalsjukhus som har godkänts av universitetet och beviljats utbildningsrätt (se listan på universitetets webbplats). Minst 1,5 år av den differentierade utbildningen måste genomföras vid ett centralsjukhus och minst ett år vid ett universitetssjukhus.

Utbildningen är mångsidig och omfattar hela det kardiologiska området. Man följer hur utbildningen fortskrider med hjälp av en loggbok. Eftersom kardiologi är en specialitet med tonvikt på ingrepp, följer man kontinuerligt upp antalet ingrepp under utbildningen.

Ultraljudsundersökningar av hjärtat är i dag en av kardiologens grundfärdigheter. Läkarna under specialisering börjar öva denna färdighet senast under den differentierade utbildningen och målet är att det ska vara en rutinundersökning för läkarna när de kommer till universitetssjukhuset. Under det sista året finslipas färdigheten och man strävar efter att säkerställa att läkarna har bred kompetens inom området.

För­dju­pa­de stu­di­er

De fördjupade studierna är en del av grundstudierna i medicin. Vid kardiologiska kliniken är det möjligt att genomföra de fördjupade studierna i form av ett forskningsprojekt. För många studenter har de fördjupade studierna varit ingångsporten till forskning som leder till en doktorsavhandling.

Om du har frågor om kardiologiska klinikens forskningsämnen och projekt kan du fråga professorerna inom specialiteten eller kontakta forskningsgruppernas ledare direkt. Det kan vara möjligt att delta i forskningsprojekt redan innan studieavsnittet bröstsmärta och andnöd börjat.

Forsk­ning

Vid kardiologiska kliniken bedriver man aktivt forskningsarbete. Det pågår fler än 30 doktorsavhandlingsprojekt och årligen publiceras fler än 120 internationella artiklar. Forskningen som bedrivs är bred och omfattar bl.a. hjärtattacker, kardiomyopati, hjärtsvikt, genetik, bilddiagnostik, hjärttransplantationer och inflammatoriska hjärtsjukdomar. Forskningsmetoderna varierar från epidemiologi till molekylär biologi. För tillfället pågår omfattande forskningsprojekt som behandlar kardiomyopati, sarkoidos, hjärtsvikt och aortaklaffen. I en hydroxiklorokin-studie strävar man efter att förebygga nya infarkter.

Endokrinologin behandlar de hormonproducerande organens funktioner och sjukdomar i dem. I läkarnas praktiska arbete är problem som hänför sig till endokrinologin vanliga och alla läkare måste dagligen ta ställning till dem.

Diabetes och fetma är folksjukdomar som har nått proportioner av en global pandemi och de är de vanligaste endokrinologiska och metabola sjukdomarna. Andra vanliga endokrinologiska sjukdomar är olika problem med sköldkörteln (som hypo- eller hypertyreos och sköldkörteltumörer), överfunktion i bisköldkörteln och osteoporos. Elektrolytstörningar som hyponatremi, hypokalemi och hyperkalcemi är mycket vanliga kliniska problem.

I det kliniska skedets grundundervisning vid Medicinska fakulteten ges undervisning i endokrinologi i blocket Endokrinologi, diabetes och näring.

Avdelningen för invärtesmedicin har flera forskningsgrupper som aktivt forskar i endokrinologi och diabetologi.

Den eu­ro­pe­is­ka de­fi­ni­tio­nen av gastro­en­te­ro­lo­gi (EBGH)

Gastroenterologi (The European Board of Gastroenterology and Hepatology, EBGH) är en medicinsk specialitet som undersöker matsmältningskanalens normala funktioner och sjukdomar, inklusive alla organ som hör till matsmältningskanalen, från munnen till anus, samt levern, gallvägarna, gallblåsan och bukspottkörteln. Andra fokusområden är näring och näringsbrist, matsmältningskanalens onkologi samt förebyggande och screening av sjukdomar, i synnerhet cancer i tjock- och ändtarmen.

Inom gastroenterologin krävs det allt mer komplicerat beslutsfattande och förmåga att behärska en ständigt växande mängd tekniker inom endoskopi och intervention, såväl diagnostiska som terapeutiska. Gastroenterologin är en ingreppsbetonad specialitet som ofta kräver manuella färdigheter, kännedom om basvetenskaper, kliniska färdigheter och förmåga till analytisk problemlösning.

All­mänt

Specialiteten gastroenterologi ansvarar för grundundervisningen i gastroenterologi och hepatologi för läkare, den differentierade utbildningen i gastroenterologi (3 år) samt för frågorna i och bedömningen av det nationella förhöret för gastroenterologin och hepatologins del. Specialiteten ordnar också nationell påbyggnadsutbildning och fortbildning i samarbete med olika aktörer som specialitetsföreningar, universitet, andra föreningar och industrin. Specialiteten deltar i multicenterstudier gällande i synnerhet kolestatiska leversjukdomar och inflammatoriska tarmsjukdomar i samarbete med nationella och internationella forskningsenheter.

Grund­ut­bild­ning

Grundundervisningen i gastroenterologi ges fjärde studieåret integrerat med gastrokirurgin. Undervisningen består av seminarier, föreläsningar och gruppundervisning samt poliklinikundervisning vid Mejlans, Jorvs och Pejas sjukhus.

Spe­ci­a­list­lä­kar­ut­bild­ning

Utbildningsprogrammet i gastroenterologi tar 6 år i anspråk och inbegriper 3 år gemensam utbildning i invärtesmedicin och 3 år differentierad utbildning i gastroenterologi, varav minst hälften (18 mån.) ska genomföras vid en utbildningsenhet på ett universitetssjukhus. Den gastroenterologiska utbildningen ska uppfylla EBGH:s minimikrav i syfte att underlätta för gastroenterologer som fått sin utbildning i Finland att få arbete i andra EU-länder. När en gastroenterolog som har specialiserat sig i Finland har beviljats rätt att utöva yrket kan hen anhålla om ett diplom hos ESBGH. Diplomet beviljas automatiskt till gastroenterologer som har utbildats vid en utbildningsenhet som har godkänts av ESBGH (i Finland Helsingfors universitetssjukhus och Tammerfors universitetssjukhus). Reglerna för genomförande av specialistutbildning har sammanställts i de permanenta föreskrifterna som fastslagits av fakultetsrådet (examensstadga). Den gastroenterologiska enheten vid Helsingfors universitet deltar också i europeiska UEG:s Visiting Fellowship Programme, som beviljar stipendier för en månads arbete vid vissa europeiska gastroenterologiska enheter på universitetsnivå.

Forsk­ning

Gastroenterologins centrala forskningsprojekt hänför sig till inflammatoriska tarmsjukdomar, autoimmuna leversjukdomar, i synnerhet primär skleroserande cholangit (PSC), samt tarmens mikrobiom och dess förändringar vid olika sjukdomar.

HUS gastroenterologiska klinik har ett BCB-vårdregister med information om behandlingen av och prognosen vid IBD, och som erbjuder en utmärkt möjlighet att analysera effekterna av interventioner i vården av patienterna.

I ProsIBD och RetroIBD-studier utreder man hur immunologiska, genetiska och mikrobiomfaktorer kan användas för att förutsäga terapisvaret vid medicinering med TNF α-blockerare: prospektiv uppföljningskohort med patienter som lider av Crohns sjukdom och blödande tjocktarmsinflammation.

Vi utreder också uppföljning av IBD hemma, effekten och hur den fungerar, med hjälp av mätningar av calprotectin som patienten utför hemma och monitorering av symtom.

Hur mikrobiomet påverkar sjukdomsförloppet vid IBD utreds i studier där man utför avföringstransplantationer för att upprätthålla remission vid ulcerös kolit och IBS.

En studie som undersöker faktorer som påverkar hur primär skleroserande cholangit uppkommer och fortskrider och prognosen för sjukdomen bildar en omfattande helhet som redan har gett upphov till två doktorsavhandlingar. Inom ramen för projektet pågår bl.a. följande delprojekt: The role of metabolomics, lipodomics and proteomics in the disease progression and development of biliary dysplasia and cholangiocarsinoma in PSC, Bile- and serum calprotectin and IL-8 as indicators for disease progression and risk for biliary dysplasia in PSC, Characteristics of inflammatory bowel disease associated with primary sclerosing cholangitis (PSC).

Den eu­ro­pe­is­ka de­fi­ni­tio­nen av ge­ri­a­trik

Geriatrik (Geriatric Medicine, definition by the Geriatric Section of UEMS) är en medicinsk specialitet med fokus på den sköra äldre patientens fysiska, psykiska, funktionella och sociala förmåga. Specialiteten omfattar såväl den akuta som kroniska fasen av olika sjukdomstillstånd och arbetar rehabiliterande, förebyggande och med vård i livets slutskede.

Patienter som behandlas av geriatriker är ofta sköra vilket innebär olika grader av funktionsnedsättningar och många sjukdomar i kombination med hög ålder. Sjukdomar kan te sig annorlunda hos äldre jämfört med yngre vilket kan göra diagnostiken svår. Ofta tar det längre tid innan behandlingen verkar och behov av omsorgsstöd kan uppstå över en kortare eller längre tid.

Den geriatriska specialiteten rymmer mer än den organfokuserade vården genom sitt helhetsperspektiv och multiprofessionella team. Fokus i den geriatriska vården är att förbättra den äldres livskvalitet bl.a. genom att öka dennes oberoende.

Den geriatriska specialiteten definieras inte utifrån åldersgränser men de typiska patienterna är över 80–85 år. 

På grund av historiska och strukturella skillnader är den geriatriska verksamheten organiserad på olika sätt i olika länder i Europa.

All­mänt

Specialiteten geriatrik ansvarar för grundundervisningen i geriatrik och utbildningsprogrammet för specialistläkare i geriatrik samt organiserar nationell fortbildning för läkare tillsammans med olika aktörer (universitet, föreningar, industrin). Inom specialiteten genomförs ett flertal klinisk-epidemiologiska uppföljningsstudier och randomiserade kliniska prövningar i samarbete med inhemska och internationella kliniska enheter och enheter inom kommunernas hälso- och sjukvård.

Grund­ut­bild­ning

Grundutbildningen i geriatrik är tillsammans med den palliativa medicinen koncentrerad till femte årskursen. Undervisningen består av seminarier och ett praktiskt avsnitt som genomförs vid Helsingfors stads sjukhus.

Spe­ci­a­list­lä­kar­ut­bild­ning

Utbildningsprogrammet för specialistläkare i geriatrik tar fem år i anspråk. Den treåriga differentierade utbildningen ska utöver geriatrik också inkludera invärtesmedicin, neurologi och (åldrings)psykiatri. Antalet läkare som specialiserar sig i geriatrik har varierat mellan 35 och 45.

Forsk­ning

Syftet med de klinisk-epidemiologiska uppföljningsstudierna (bl.a. Helsinki Businessmen Study och DEBATE) har varit att utreda hur avvikande observationer när patienten är äldre kan förutsäga sjukdomar.

I kontrollerade och randomiserade kliniska studier testas olika behandlingars och interventioners effekt på äldre patienter. Man har bl.a. undersökt olika kärlsjukdomar, kognitiva störningar, desorientering och psykosociala problem som ensamhet. Vi samarbetar bl.a. med enheterna för allmänmedicin och folkhälsovetenskap vid Helsingfors universitet (bl.a. studien FINALEX), Finlands Akademi, Folkpensionsanstalten, Centralförbundet för de gamlas väl och forskningsenheten för livslång hälsa vid Uleåborgs universitet. Via sin professor deltar också enheten i det europeiska IMI-projektet SPRINTT och den finländska studien FINGER.

Länkar

Grund­ut­bild­ning                         

Vid hematologiska kliniken ordnas Helsingfors universitets medicinska fakultets grundutbildning i hematologi som en del av undervisningen i blocket Onkologi, hematologi och reumatologi under tredje och fjärde studieåret. Undervisningen ges vid bäddavdelningarna 7A och B, hematologiska polikliniken och dagsjukhuset vid Triangelsjukhuset.

Spe­ci­a­list­lä­kar­ut­bild­ning

Klinisk hematologi forskar i och behandlar sjukdomar i blodet. Till blodsjukdomarna hör sjukdomar i själva blodet och sjukdomar i de organ som bildar blod (benmärgen, mjälten och lymfvävnaden), samt sjukdomar som hör samman med blodets koagulation. De flesta av de sjukdomar som hematologin studerar och behandlar är olika maligna blodsjukdomar, som leukemier, plasmacellssjukdomar och kroniska lymfo- och myeloproliferativa sjukdomar. De vanligaste godartade hematologiska sjukdomarna är olika autoimmuna cytopenier, ärftliga hematologiska sjukdomar och sjukdomar i anknytning till blodets koagulation.

Hematologi är en specialitet som utvecklas snabbt och som effektivt kan utnyttja de nyaste metoderna inom modern cellbiologi och molekylär biologi. Som forskningsobjekt är blod och dess celler lätt att få tag på. Därför är den hematologiska biobankverksamheten, forskningen och läkemedelsutvecklingen föregångare inom många områden. Den individualiserade läkemedelsbehandlingen har också kommit långt när det gäller hematologiska sjukdomar.

I Finland ingår inte hematologisk laboratoriediagnostik i de kliniska hematologernas arbete, utan det sköts av specialistläkare i klinisk kemi och patologi som har riktat in sig på det. Av koagulationsstörningarna är det närmast hemofili och vissa svåra tillstånd som ger benägenhet för blodproppar som hör till hematologernas ansvarsområde. En del av de läkare som mer ingående satt sig in i koagulationsstörningar har utbildning i hematologi.

Kliniska hematologer arbetar i huvudsak vid universitets- eller centralsjukhus inom den offentliga sektorn. Arbetets innehåll vid de olika sjukhusen varierar. Akuta leukemier, stamcellstransplantationer och ovanliga blodsjukdomar har koncentrerats till universitetssjukhusen, medan hematologerna vid centralsjukhusen kan behandla lymfom, som på andra håll i regel hör till onkologin. Man samarbetar i synnerhet med laboratorier för hematologi, patologi och klinisk genetik samt cancer- och infektionsläkare.

Utbildningsprogrammet för specialistläkare i hematologi tar sex år i anspråk. Efter den treåriga gemensamma utbildningen i klinisk hematologi eller invärtesmedicin genomförs den differentierade utbildningen i regel vid en hematologisk klinik vid ett universitetssjukhus. I utbildningen kan också godkännas sammanlagt 6 månaders tjänstgöring vid följande enheter: ett hematologiskt laboratorium, en enhet för infektionssjukdomar och en onkologisk klinik vid ett universitetssjukhus. Programmet har ingått utbildningsavtal med Päijänne-Tavastlands och Kymmenedalens centralsjukhus, inom ramen för vilket 6 månaders tjänstgöring kan godkännas i hematologiutbildningen.

Utbildningen är mångsidig och omfattar hela den hematologiska specialiteten, även stamcellstransplantation. I utbildningen vid Helsingfors universitet ingår ett 3 månader långt avsnitt vid en onkologisk klinik, där man främst sätter sig in i diagnostik och behandling av lymfom. Utbildningsperioden vid en enhet för koagulationsstörningar är 2–3 månader. Man följer hur utbildningen fortskrider med hjälp av en loggbok, årliga möten med den administrativt ansvariga läkaren och utvecklingssamtal med professorn. Man använder sig också av EHA:s (European Hematology Association) loggbok Curriculum.

Benmärgsprov och intratekala behandlingar är ingrepp som hör till området hematologi, och som läkarna under specialisering får undervisning i som en del av det dagliga patientarbetet. Mikroskopering och tolkning av perifera blodutstryk och prov för morfologisk analys av benmärgsaspirationer undervisas i ett speciallaboratorium för hematologi.

Forsk­ning

Forskningen vid hematologiska kliniken är aktiv. Den ingår i vardagen och är en del av den goda vården av patienter. Finlands hematologiska register och biobank är en viktig forskningsfrämjare. På senare år har man satsat främst på tidiga faser av kliniska läkemedelsprövningar, och för alla stora sjukdomsgrupper pågår första linjens- och återfallsstudier. Samarbetet med Helsingfors universitets och internationella forskningsgrupper är också tätt. Fokusområden är individualiserad vård av akut leukemi och multipelt myelom, ärftliga blodsjukdomar och koagulationsstörningar.

Län­kar

Kontaktuppgifter

Chef

professor Perttu Arkkila
perttu.arkkila@helsinki.fi 
PB 22 (Haartmansgata 4)
00014 Helsingfors universitet

Adress

PB 20 (Mejlans sjukhus, Haartmansgata 4)
00014 Helsingfors universitet