Ibland kommer belöningen i en oväntad form. För Tuomas Aivelo kom belöningen när han läste transkriptionerna av intervjuer som hans graduskribent hade gjort. Aivelo hade värvat hundratals skolelever till sitt råttprojekt. Eleverna samlade in observationer om råttor i sina hemkvarter med hjälp av utplacerade plattor som fångade upp råttspåren, och rapporterade sedan resultaten till Aivelo. I intervjun hade skoleleverna fått frågan vad det betydde för dem att medverka i Aivelos projekt. En elev svarade så här:
Man kanske på nåt sätt lärde sig lite uppskatta hur mycket jobb som krävs för forskning.
Aivelo stannade upp och stirrade på meningen.
– Man kanske på nåt sätt lärde sig lite uppskatta, upprepar Aivelo.
– En av de medverkande hade alltså inte bara insett att forskningsarbete är arbetsdrygt och att det kan finnas problem, utan hade till och med lärt sig lite uppskatta hela grejen. Då har man ju kommit ganska långt. Det är rentav ett utmärkt läge med tanke på uppskattningen för vetenskap.
Forskardoktor Aivelo har nu också fått en annan, mer officiell belöning: hans arbetsgivare Helsingfors universitet utsåg honom till mottagare av J. V. Snellmanpriset 2019.
Fack-Finlandiapriset, bloggare och sociala medier
J. V. Snellmanpriset tilldelas årligen vid universitetet som erkänsla för förtjänstfull förmedling av vetenskaplig kunskap. I valet av pristagare betonas sådan verksamhet som på ett betydande sätt har främjat det vetenskapliga arbetet vid universitetet och bidragit till kännedomen om universitetets centrala mål.
Aivelo arbetar som forskardoktor vid forskningsprogrammet för organism- och evolutionsbiologi vid Bio- och miljövetenskapliga fakulteten. Han forskar t.ex. i parasiter, fästingar och råttor.
Tuomas Aivelo har gjort många insatser för att popularisera vetenskap. År 2018 kandiderade han för Fack-Finlandiapriset med sin bok Loputtomat loiset. Sedan fem år tillbaka driver han den populära bloggen Kaiken takana on loinen på tidskriften Tiedes webbplats. Han skriver läroböcker, twittrar om vetenskap och seminarier och förekommer flitigt på offentliga evenemang och i medierna. Dessutom bidrar han till att förmedla kunskap om vetenskapen med hjälp av medborgarforskningsprojekt, som t.ex. skolelevernas råttforskning.
De senaste åren har den minskade aktningen för vetenskapen diskuterats flitigt i offentligheten. Högskolornas finansiering har minskat och forskarna har ofta behandlats nedlåtande. Men Aivelo anser inte att nuläget på det stora hela är alls illa. Tvärtom.
– Det forskas mer än någonsin. Världen är alltmer beroende av vetenskap. Människor är intresserade av vetenskap. Utgångsläget är mycket positivt, säger han.
Men hur är det t.ex. med klimatskeptikerna, som inte tror på att människan påskyndar klimatförändringen trots att vetenskapssamhället är enigt om att så är fallet?
– Det finurliga där är ju att också de vars åsikter strider mot vetenskaplig konsensus motiverar sin ståndpunkt på vetenskapliga grunder. Det handlar inte om en vetenskapens kris utan om vem som får vara expert. Vems röst som får bli hörd.
”Folk begriper inte vad forskarna gör”
Tuomas Aivelo fyller 35 i år. Han hör till den yngre generationen forskare för vilka det är enkelt och smidigt att kommunicera i sociala medier och på webben. Han gillar bloggens enkla format och använder sig av sociala medier för att kommunicera med vetenskapssamhället, lärare och annan publik.
Hans centrala mål som kommunikatör är att förklara för folk som inte hör till vetenskapssamhället vad det är som forskarna gör. Därför kändes skolelevens kommentar om råttforskningen särskilt betydelsefull.
– Folk begriper ofta inte vad forskarna gör. Med tanke på forskarens arbete och vetenskapens anseende vore det viktigt att människor skulle veta vad arbetet består av.
– Jag skulle gärna se forskarna kommunicera och synas mer i offentligheten. I naturvetenskapens didaktik sägs det att den viktigaste läran gäller nature of science, naturvetenskapens karaktär. Till det hör hur data samlas in och bedöms. Det skulle vara av central betydelse att förstå den delen. Därför borde forskarna inte enbart tala om forskningsresultat utan också om vad de gör.
Vad är då det viktigaste som Aivelo skulle vilja att människor som inte hör till vetenskapssamhället förstod om vetenskapen?
– Att det finns mycket som vi inte vet någonting om. Det finns också sådant som vi vet mycket om. Och så finns det mycket däremellan. Det finns ett varierande mått osäkerhet. Jag tycker att det till rollen som fackexpert hör att också berätta om osäkerheten.
Läs mera: