Tuomas Aivelos tal

Fru president, herr kansler, rektor, your excellencies, bästa studenter, anställda och universitetsvänner

Ett år efter att jag började med min blogg ”Kaiken takana on loinen” blev jag ombedd att tala om bloggande ur en forskares perspektiv. Jag blev överraskad, eftersom jag hade bloggat i bara ett år och inte ansåg mig veta något om vetenskapskommunikation. Fem år senare var det lika överraskande att jag får J. V. Snellman pris för mina vetenskapkommunikation.

Det är rätt så sällsynt att en forskare ägnar sig åt långsiktig och målmedveten kommunikation, vare sig i form av en blogg eller på annat sätt. Det är synd.

För mig är kopplingen mellan forskning, undervisning och forskningskommunikation uppenbar. Jag skulle inte ens kunna särskilja dem från varandra. De handlar alla om att skapa, förädla och vidareutveckla ny kunskap. Skapa förståelse om vår värld.

Bästa publik,

för någon vecka sedan skrev jag mitt namn på en lista med forskare som stöder klimatstrejkande barn och unga. Rörelsen som startades av Greta Thunberg har väckt frågor om vad som är väsentligt och hur världen kan göras till en bättre plats. Lönar det sig att strejka? Är det inte problematiskt att tiden som går till att strejka är värdefull tid som kunde ägnas åt studier? Så här svarade Thunberg: ”Vad lär jag mig i skolan? Fakta spelar ingen roll eftersom politikerna inte lyssnar på forskarna. Varför ska jag alltså studera?”

Jag fascineras av naturens mångfald, jag är en del av naturen och jag är forskare. Därför gör Thunbergs svar ont i mig. Jag har vuxit upp i en värld där naturens mångfald nu står inför en kollaps. Jag vet detta med säkerhet. Jag har bedrivit fältarbete i regioner där klimatförändringen är iögonfallande. Jag vet hur avskogning ser ut. Varje vecka läser jag studier över hur arternas populationer blir mindre. Jag vet hur det ligger till.

Med jämna mellanrum fylls nyheterna av rafflande rubriker om hur den och den djurgruppen håller på och dör ut: bina, valarna, lemurerna, pollinatörerna, fiskarna, de stora rovdjuren, insekterna och flyttfåglarna. Jag vet. De många nyheterna har en avtrubbande effekt.

Varje nyhet väcker uppmärksamhet och chockerar folk, men själv förstår jag inte deras nyhetsvärde. Jag vet ju allt detta redan. Men det är uppenbart att många människor inte känner till läget eller bryr sig om naturens mångfald.

Det skulle säkert vara enkelt att här peka anklagande på forskarna. Varför kommunicerar ni inte mer? Varför syns ni inte i samhället? Varför berättar ni inte om er forskning?

Men som en ung forskare i början av sin karriär kan jag inte med gott samvete göra detta. Vid universitetet kommer framgång i karriären som forskare och lärare inte genom insatser för kommunikationen, utan det är forskningspublikationerna som är den mest vägande meriten. I en stenhård konkurrenssituation måste man hålla blicken fäst vid mätbara prestationer. Vetenskapskommunikationen får ge vika.

Och det är minsann inte enkelt, det här med vetenskapskommunikation! Det krävs övning, arbetstid, insikter och insatser. De hundra första blogginläggen är uppvärmning, övningar som skapar en publik.

Bästa vetenskapspublik,

När jag ser på listan över J. V. Snellmanpristagare är jag hedrad över att få räknas till deras skara. Till dem hör bland annat Lauri Saxen, som handledde den som handledde den som handledde min doktorsavhandling, och som medverkade i grundandet av tidskriften Tiede. I ett dylikt sällskap känns det som en ganska anspråkslös bedrift att min blogg finns på just den tidskriftens webbplats.

Utmärkelsen gläder mig också å andra unga forskares vägnar. Jag har mött många doktorander eller forskardoktorer som gärna skulle berätta och sprida kunskap om sitt arbete. För dem är det självklart att de ska tala om vetenskap och om sin forskning, men de vet inte vad de borde eller kan göra.

De frågar sig själva om de vågar uppträda som sakkunniga. Om du har åstadkommit två publikationer, har du då rätt att synas och höras? Vad ska de mer erfarna vetenskapsidkarna tänka?

Jag vill uppmuntra unga forskare och säga dem att ingen fara, i vetenskapskommunikationens värld betyder era forskningsresultat sist och slutligen inte så mycket. Folk är sällan intresserade, och det är alldeles rätt, för vetenskapens kärna ligger inte i enskilda korn av kunskap om världen. Vetenskapen är ett system med vilket vi skapar kunskap, hanterar information och organiserar vår uppfattning om världen. Berätta för folk vad ni gör och vad det är att idka vetenskap. Folk är intresserade av människor och vad människor gör.

I mitt nuvarande forskningsprojekt samlar skolelever och gymnasiestuderande in data om förekomsten av råttor i Helsingfors. De placerar ut plattor på olika ställen för att fånga upp råttornas tassavtryck, sedan tar de foton på plattorna och skickar bilderna till oss med uppgifter om deras placering. Min graduskribent intervjuade dessa medborgarforskare och frågade dem vad de lärde sig under projektet. En av dem sa att hen under undersökningen ”kanske på nåt sätt lärde sig lite uppskatta” det arbete som krävdes för att sammanställa forskningsmaterialet och göra studien.

För det första uppskattade jag som forskare denna högstadieelevs försiktiga sätt att uttrycka sina observationer och undvika extrema uttalanden. ”Kanske lärde sig lite uppskatta.” För det andra insåg jag som forskare i lärande att jag här hade att göra med ett djupgående lärande. För det tredje är det i en värld av retoriska kängor mot ”allsköns docenter” en stor glädje att få uppskattning för det arbete som krävs för varje forskningspublikation.

Bästa festpublik,

jag har haft lyckan att möta handledare, mentorer, chefer, samarbetspartner och finansiärer som alla har varit positivt inställda till mitt inre tvång att berätta för världen om mitt arbete och min forskning. Jag vill framföra mitt varmaste tack för det.

Samtidigt vill jag vädja till äldre vetenskapsidkare: stöd unga forskare som tar sina första stapplande steg. Föregå med gott exempel. Fundera över hur er forskningsgrupp kommunicerar. Tala om kommunikation. Fördela ansvaret.

Jag vädjar också till forskningsfinansiärerna: understöd, uppmuntra och fordra forskningskommunikation. Det är ett kallt faktum att universitetet styrs av pengar. Era beslut om hur ni fördelar forskningsfinansiering har en direkt inverkan på det finländska vetenskapsfältet.

Vetenskapen har aldrig varit så nödvändig och så viktig som nu. Vi har aldrig vetat lika mycket om världen som vi gör nu. Det har aldrig förr funnits så många forskare, och allmänhetens törst efter vetenskaplig kunskap har aldrig varit större. Vetenskapen har en unik plats i världen, om vi bara är beredda att dra vårt strå till stacken.

Jag önskar Helsingfors universitet och alla vid universitetet som arbetar i kunskapens tjänst en trevlig årsdag.