Kursen Skärgårdens ekologi har hållits vid Tvärminne zoologiska forskningsstation sedan 1990-talet. År efter år har det varit den mest populära förstaårskursen bland biologistuderandena.
– Den här kursen ger oss studenter en koppling till biologernas upplevelsevärld, beskriver Tia-Maria Pietikäinen som studerar biologi som huvudämne.
Veckan omfattar fem intensiva temadagar: plankton, bottendjur, strandzon, strandvegetation och Östersjöfisk. Varje tema har en egen erfaren och pedagogiskt behörig lärare. Läraren går igenom samma program med olika studentgrupper varje dag, men exempelvis vart man styr kosan just den dagen beror på väder och vind, framför allt vind.
"Den här kursen ger oss studenter en koppling till biologernas upplevelsevärld."
Den sjätte kursdagen hålls ett miniseminarium, där varje grupp håller föredrag om ett kurstema.
– Vi har nu gjort kursinnehållet mera forskningsbetonat för att det ska motsvara kraven i den nya kurs som börjar nästa år. Vi har tagit med nya undervisningsmetoder, till exempel undervattensfotografering samt digitalitet, berättar den långvariga kursledaren, läraren Kimmo Karell.
Dykningslära
Strandzonsgruppen har på förmiddagen bekantat sig med våtdräkter och snorklar och prövat på att studera världen under vatten vid en strand i lä för vinden. På eftermiddagen kör lärare Niko Nappu sin grupp till klipporna på Furuskär, på vindsidan på randen till den yttre skärgården. Det är meningen att studenterna ska bekanta sig med växter och djur i strandzonen, på land och till sjöss.
Studenterna bär hurtigt upp sin utrustning till strandklipporna och redan kort därefter sitter hela gruppen på huk bland strandstenarna och fotograferar växter. I sakta mak ger läraren en introduktion till observation av en sötvattenspöl full av liv där bland klipporna och sedan bär det vidare ner till sjön. Han berättar vilka alger och ryggradslösa djur man kan hitta, och tidigare år har hittat, på havsbottnen.
"Svindlande, men svårt. Det är fint när här är bra sikt, klart vatten och mycket att se", kommenterar de som sist stiger ur vattnet.
Endast en av gruppens fem studenter har dykt tidigare, och det i Thailand. Niko Nappu går igenom snorklandets grunder, såsom tryckutjämning och tekniken för att ta sig under vattnet.
– Ingen tvingas gå i sjön och på förmiddagarna brukar stämningen alltid vara sådan, att i sjön går vi inte. Men på eftermiddagen är nästan alla med och dyker. En del snorklar vid ytan, men ganska många prövar också på att dyka, berättar Nappu.
Så går det också den här gången. Hela gruppen kränger på sig våtdräkter. Det vill inte bli någon ände på fnittrandet, men med gemensamma krafter får alla dräkterna på sig och kommer i sjön. Och stannar länge. Provpåsarna fylls med alger och skaldjur.
– Svindlande, men svårt. Det är fint när här är bra sikt, klart vatten och mycket att se, kommenterar de som sist stiger ur vattnet.
Till sist hälls alla snäckor, skaldjur, alger och småfiskar i en stor vit balja och identifieringen börjar.
– Vattenväxter blir snabbt dåliga, därför gör vi identifieringen här på holmen. Och nog är det ju annars också kul att identifiera på plats, säger läraren.
Dagens bästa fynd är kräkeln som hittades på fyra meters djup. Den får tillsammans med några andra fynd komma med till forskningsstationens akvarium så att också andra får se den. De övriga fynden stjälper vi tillbaka i sjön.
Prover av havsvattnet och bottendyn
Plankton- och bottendjursgrupperna styr kosan mot Källvik utanför Ekenäs med den snabba J.A. Palmen-båten för provtagning.
Planktongruppen börjar, för vattnet blir grumligt när man tar prover av bottendjur.
Planktongruppen ska under ledning av lärare Sanna Korkonen lära sig att ta vattenprover. Att ta prover är ett petgöra, för det första provet tas på 15,5 meters djup. Proverna ska också i den gungande båten föras över i flaskor med hjälp av pipetter och ingen luft får slinka med.
"Det riktigt kryllar här. Långa och korta trådar."
Inte heller får det bli knut på tågen. Läraren ger praktiska arbetarskyddsråd ute på däck. All utrustning som behövs vid provtagning ska finnas på sina rätta platser för att arbetsolyckor ska undvikas.
– Snöret låter man rinna ner i tvättfatet, det rullas inte runt handen, instruerar Sanna Korkonen.
Proverna tas med olika apparater för olika djup, och alla har de sina små finesser. Fångst blir det också.
– Det riktigt kryllar här. Långa och korta trådar, säger Matias Järvinen och lyfter upp den bruna glasflaskan mot solen. Matias huvudämne är geografi, biologi läser han som biämne.
Senare i laboratoriet undersöker studenterna bland annat närings- och syrehalten i proverna.
I början av kursen varnar läraren för att gyttjan kommer att stänka under bottendjursdagen. Några kursdeltagare har faktiskt försett sig med gummistövlar.
– Vi tar fyra prover av bottendyn från varje mätningspunkt, idag på stort och lågt djup. Det gör vi för att det säkert ska finnas tillräckligt för alla att analysera i laboratoriet och för att våra prover ska vara statistiskt tillförlitliga. I dag ska vi lära oss att identifiera bottendjur, men också den uthållighet och grundlighet som vetenskapligt arbete kräver, berättar Kimmo Karell.
Proverna tas med en apparat som läraren själv har tillverkat. Varje gång lyckas det inte. Ibland tar apparaten inte upp någonting eller träffar hård botten och då får man inga prover innan man har flyttat båten en aning.
På eftermiddagen sållas bottendjursproverna och studeras med mikroskop. Den här gången identifierade studenterna bland annat vitmärla som är känslig för ändringar i miljön och den digert förekommande nykomlingsarten mångborstmasken.
”Nödvändig och absolut bäst”
Medan planktongruppen arbetar solar sig bottendjursgruppen i fören. Någon tar sig till och med ett dopp.
Det råder enade meningar om att man lär sig på ett helt annat sätt under fältkursen än från en datorruta eller en bok.
– Här ser man växter och djur i deras rätta element, och namnen fastnar i minnet. Det är lättare att komma ihåg saker när samma objekt som ska identifieras dyker upp flera gånger, säger Noora Rinne, pedagogie studerande som specialiserar sig i biologi för att bli ämneslärare.
Kurserna i växt- och djuridentifiering hölls på vintern, men de går i snabb takt och då missar man lätt, låt oss säga, riktningen på olika snäckors spiralriktning.
– Växtidentifieringsdagen kör vi med bil runt Hangö udd och letar växter. Dem får man röra, lukta på och ibland också smaka på. Fiskdagen vittjar vi näten, öppnar, undersöker och identifierar fisken och avslutningsvis, fredag kväll, röker vi den och äter upp den. Med den metoden lär man sig nog, säger Rinne.
– Fältkurserna är helt nödvändiga och absolut det bästa, sammanfattar Tia-Maria Pietikäinen.
Dagen är inte slut för studenterna när båtarna och bilarna har återvänt till forskningsstationen som avslutning på undervisningen. Framför sig har de efter middagen tvätt av utrustningen, såsom våtdräkterna, och sedan ska de förbereda föredraget för den sista seminariedagen. Många gör också strövtåg i näromgivningen under fritiden, med båt eller till fots, för en biologistuderande kan alltid hitta påfyllning till sin flora.
Också till laboratoriet kan man gå ännu på kvällen. Niko Nappu har lovat komma och hjälpa strandzonsgruppen med att känna igen de skaldjur som inte säkert kunde identifieras på Furuskärsklipporna.