Rymden är som vilda västern: det behövs regler och sheriffer

Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 4/22.

Rymden kallas i bland för den sista utposten. För de tidigare utposterna har mötet med människan visat sig vara ödesdigert. Kommer mänskligheten att upprepa samma misstag igen?

Det verkar så, säger Minna Palmroth (@MinnaPalmroth), professor i beräkningsrymdfysik vid Helsingfors universitet. Rymden tillhör inte någon. Därför är det lätt att exploatera och förorena den.

Enligt Palmroth borde vi förhålla oss till omloppsbanorna kring jorden som om de vore vår egendom, som vi har skyldighet att ta hand om och lämna över till kommande generationer i gott skick. Om vi värdesätter rymden och använder den därefter har den mycket att erbjuda oss människor.

— Just nu är en motsvarande brytningstid på gång som under upptäcktsresornas och kolonisationens tid. Vi har ännu inte ens fantiserat om alla sätt rymden kan användas på.

Det finns inga rymdpoliser

Redan nu trängs tusentals satelliter på omloppsbanorna. De förmedlar information till oss om jordklotets tillstånd, hjälper oss att navigera och underlättar vår kommunikation. Om satelliterna slutade fungera skulle vi vara illa ute.

Det här kan ske, när mängden nya och gamla satelliter ökar – och därmed också mängden rymdskrot .

Ingen reglerar antalet satelliter. Elon Musk är i färd med att skicka upp tiotusentals satelliter i rymden för att kunna erbjuda internet överallt på jordklotet. Ingen har något att säga till om i den saken, även om det leder till minskade möjligheter för andra att skicka upp sina satelliter till samma omloppsbanor.

— Det finns inga rymdtrafikregler eller rymdpoliser. Rymden är i det hänseendet som vilda västern, konstaterar Palmroth.

En avlägsen gruva

Längre fram i tiden hägrar utvinningen av mineraler från himlakroppar. Förekomsten av malmmineraler är avsevärt större på asteroider än i jordskorpan, där geologiska processer har drivit de tyngre metallerna mot jordens inre delar.

Bland annat nickel, platina, palladium och rhodium är metaller som förekommer på asteroider. På månen finns i sin tur helium-3-isotoper som används i produktionen av fusionsenergi.

— Samhället törstar efter elektronik. Om alla vill ha en egna smarttelefoner och elbilar räcker inte malmmineralerna som finns i jordskorpan till, säger Tomas Kohout, universitetsforskare i planetär geofysik.

Solenergi kräver också stora mängder batterimineraler. Om vi vill ersätta de fossila bränslena kommer gruvdriften att öka. När vi har återanvänt våra råvaror och utnyttjat magrare förekomster riktar vi blicken mot rymden.

Månen och asteroiderna

Gruvdrift på asteroider kan bli lönsamt under de kommande årtiondena. En helt annan fråga är om man borde göra så, säger Kohout.

— Om vi förstör en asteroid är det oåterkalleligt. Efter det finns den inte länge, och kunskapen om den försvinner. Det är ungefär som att bränna upp alla böcker i ett bibliotek för att värma upp huset.

Asteroider är kroppar som kretsar kring solen och som är mindre än planeter. De har existerat som sådana i miljarder år. Varje asteroid är unik, en pusselbit i solsystemets mysterium.

Månen härstammar från jorden, så på månen skulle man hitta mycket information om jordens och månens begynnelsefas. Av denna orsak vill många länder bygga fasta forskningsstationer på månen. Emellertid skulle konstruktionerna eventuellt synas från jorden, kanske rentav med blotta ögat. 

— Kanske vi bryr oss mer om månen än om asteroiderna eftersom den är vår granne och vi själva skulle kunna se förändringarna, spekulerar Kohout.

På kollisionskurs?

Vi utgör ett hot mot asteroiderna om vi en dag börjar med gruvdrift på dem. Tillsvidare utgör ändå asteroiderna ett större hot mot oss. De har orsakat massförstörelse flera gånger – bland de kändaste är den globala katastrof som ledde till att dinosaurierna dog ut.

Tomas Kohout deltar i ett projekt tillsammans med NASA i USA och ESA i Europa, där asteroidernas sammansättning utreds och där man undersöker hur man skulle kunna förändra en asteroids omloppsbana om den hamnade på kollisionskurs med jorden.

— Lika stora asteroider som den som dödade dinosaurierna finns inte inom synhåll. Minde asteroider kan däremot dyka upp när som helst. Även de kan orsaka stora skador om de råkar träffa en stad.

Gruvdrift på asteroider har sina risker. Gruvdriften kan påverka omloppsbanan och ändra asteroidens kurs så att den kolliderar med jorden. Det tryggaste skulle vara att bedriva gruvdrift på asteroider längre bort från jorden, men på grund av resekostnaderna lockar de närmare asteroiderna mer.

Det behövs spelregler i rymden, sammanfattar Kohout. Antarktisfördraget skulle kunna fungera som exempel – det förbjuder bland annat gruvdrift.

— Det är kanske på tiden att vi diskuterar ett nytt rymdfördrag.

Moraliska problem

FN:s rymdfördrag är från 1967. Det finns fortfarande mycket som är bra med fördraget, säger Jenni Tapio, ledare för arbets- och näringsministeriets rymdteam.

Grundtanken i avtalet är att rymden tillhör alla och att ingen med sin verksamhet i rymden får hindra någon annans verksamhet i rymden.

I tillägg till det allmänna rymdfördraget har fyra andra överenskommelser upprättats. De första tre gäller ersättning av skador som satelliter orsakat, räddning av astronauter i nöd och registrering av rymdföremål. Det fjärde är ett månfördrag som få länder har ratificerat.

Sedan 1970-talet har staterna ändå inte lyckats komma överens om nya regler som är juridiskt bindande för rymdverksamheten.

Tapio är Finlands representant i FN:s kommitté för fredlig användning av rymden, som arbetar med frågor om utnyttjande av naturresurser i rymden under de kommande årtiondena och längre in i framtiden.

Rymdens strategiska och geopolitiska betydelse har vuxit och en del stater ser rymden som en arena för kraftmätning. Tapio hoppas att det skulle finnas utrymme för mångsidig civil användning av rymden.

— Om människan någon gång börjar bosätta andra planeter, kommer många etiska och moraliska aspekter med in i bilden. Skulle det vara rätt att göra en annan planet, t.ex. Mars, mer lik jorden så att den passade bättre för människor att bo på?

Tonvis med skrot

Minna Palmroth leder en spetsforskningsenhet i hållbar rymdvetenskap och rymdteknik som på sommaren kommer att skicka upp satelliten Foresail 1 för att mäta strålningen i rymden. Man kommer också att testa en plasmabroms som utvecklats för att ta ned satelliten.

Hållbar rymdteknik innebär strålningståliga satelliter som tål rymdvädret och inte förvandlas till rymdskrot i förtid. Satelliterna tas också ner när deras uppdrag är över; de lämnas alltså inte kvar eftersom de riskerar att kollidera samt blockera omloppsbanorna.

Lösdrivande satelliter på de nedersta omloppsbanorna kommer ner förr eller senare och brinner upp i atmosfären. Satelliter som skjutits upp till högre omloppsbanor stannar där till världens ände, om de inte tas därifrån.

Det finns redan över 8 000 ton skrot i omlopp kring jorden. Allting rör sig med en hastighet på 7,5 kilometer per sekund, och därmed kan även små delar orsaka stor förödelse. En liten flaga målarfärg som träffar en solpanel motsvarar ett stenskott som slår i vindrutan på motorvägen. Olyckor sker varje vecka, och farliga situationer uppstår upp till 18 000 gånger i veckan.

Hur många satelliter får plats på himlavalvet? Det beror på deras storlek och manövrerbarhet. Kan man någon gång bestämma att en bana är fullsatt? Det skulle kräva att staterna gör en gemensam linjedragning.

— I praktiken gör de stora staterna som de vill, beklagar sig Palmroth.

Vem städar?

De satelliter som rör sig på de mest avlägsna banorna är svåra att få bort, både tekniskt och juridiskt sett.

— ESA:s satellit Envisat är lika stor som en buss och den kan man inte få kontakt med och inte styra. Det enda sättet att få ner den är att flyga fram till satelliten, docka vid den och leda ner den till satelliternas kyrkogård i Stilla havet, berättar Palmroth.

När det gäller det mindre rymdskrotet vet man inte nödvändigtvis vem det tillhör. Alla skulle inte heller nödvändigtvis uppskatta städpatruller:

— Ägaren kanske inte skulle ge sitt tillstånd. Det finns satelliter både i civilt och i militärt bruk och deras material är värdefullt, och de kan också avslöja statshemligheter, konstaterar Jenni Tapio.

USA, Ryssland och Kina har beskjutit sina gamla satelliter med missiler. Det har resulterat i en mängd små delar som är ännu svårare att städa upp. Satelliter har också skickats i väg till högre ”kyrkogårdsbanor”. Lösningen är tillfällig – förr eller senare blir också de banorna fullsatta.

Inte ens en kontrollerad nedtagning av satelliter är problemfri.

— Mängden satelliter ökar explosionsartat, vilket betyder att också mängden satelliter som förstörs i atmosfären ökar. Vi borde undersöka hur det påverkar atmosfären, säger Palmroth.

Onödiga astronauter

Rymdforskningen personifieras ofta i astronauten, mänsklighetens representant som utmanar gränser och ger sig ut i det okända. Tomas Kohout ifrågasätter ändå astronautens arbetsbeskrivning:

— Behöver vi astronauter till någonting? Låt robotarna sköta rymden.

Det är dyrt och arbetsamt att skicka människor till rymden, och förbrukningen av naturresurser är mångdubbelt större än för robotfarkoster. På många andra håll i samhället går vi i riktning mot att ersätta människor med robotar när det gäller farliga uppgifter. Rymden är i allra högsta grad en fientlig miljö för människan, och den sätter även den mest vältränade astronautens hälsa på prov.

— Enligt vissa borde vi bege oss ut i rymden, eftersom jorden i framtiden kanske inte kommer att vara beboelig. Kanske vi ändå borde satsa mer på att bevara jorden som en livsduglig planet? frågar sig Kohout.

Inte heller Palmroth ser någon nytta med att sända människor ut på rymdfärder. Resurserna skulle vara till större nytta inom annan rymdforskning.

— Till och med efter en kärnvapenkatastrof skulle jordklotet vara ett bättre alternativ för människorna än andra planeter. Vi måste bara ta bättre hand om jorden än vi gör nu.

Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.