Johannes Kananen har lett ett forskningsprojekt finansierat av Statsrådets kansli där forskarna utrett hur företagande, lönearbete och den sociala tryggheten smidigare kunde gå att kombinera. Forskarna har speciellt velat analysera hur villkoren kunde göras bättre för egenföretagare. Det nuvarande socialskyddssystemet bygger på en skarpt avgränsad indelning i företagare och löntagare, men i den riktiga världen blir den här gränsen hela tiden allt mer diffus.
– Systemet byggdes när världen såg väldigt annorlunda ut. Nu har systemet och realvärlden kommit lite i otakt. Systemet opererar med en stark indelning i arbetstagare och arbetsgivare, men i den riktiga världen går det inte att göra en så här stark kategorisering. Utmaningen här är att bygga en bro inom systemet och tänka om gamla kategorier för att anpassa det till utvecklingen i världen, säger Johannes Kananen.
– Arbetslivet ändras så att kopplingen mellan arbete och tid, kopplingen mellan arbete och rum, till och med kopplingen mellan arbete och utkomst håller på att upplösas. Då upplöses samtidigt det traditionella lönearbetstänket – att du har ett yrke du utbildat dig för och kan jobba för samma arbetsgivare i 30 år. Det fungerar inte längre så.
De moderna straffas
Förändringen har fört med sig nya anställningsformer både på gott och ont. Många har anpassat sig till den här verkligheten och för dem är det i praktiken ingen större skillnad om de klassas som löntagare eller företagare. De kan exempelvis kombinera ett deltidsjobb med frilansjobb och en nätbutik. Det handlar till exempel om digitala entreprenörer, kodare, bloggare och olika slag av innehållsproducenter – ofta ensamföretagare.
Kort sagt: personer som kan jobba nästan var som helst och sälja sina tjänster nästan var som helst.
– De har anpassat sig och kunnat utveckla sin kompetens och har hittat en efterfrågan för det de gör, och de kan navigera på den nya arbetsmarknaden. Men de här föregångarna platsar väldigt illa i skyddssystemet som hänger efter. I praktiken blir det så att arbets- och näringsbyråerna fattar slumpmässiga beslut om den sökande är heltidsföretagare eller deltidsföretagare, och i värsta fall blir de helt utan socialskydd.
Så en reform är nödvändig?
– Det kan man säga. Det är ett dåligt val att inte göra någonting. Man har ju försökt ändra på socialskyddet flera gånger. Det senaste försöket till totalreform gjordes 2007–2009, då den så kallade Sata-kommittén försökte få ihop en socialskyddsreform. Motiveringen var den samma som nu – att arbetsmarknaden och samhället förändrats. Det var över tio år sedan, då lyckades det inte, och vi har fortfarande i stort sett samma socialskyddssystem som när Sata-kommittén inledde sitt arbete.
Statens misslyckade styrning
En negativ aspekt som digitaliseringen fört med sig är att den möjliggjort för företag att kringgå arbetsmarknadsreglering. En allt större del av arbetsmarknadsriskerna har överförts från företagen till individerna.
Den här utvecklingen är en konkret följd av den politik som förts under en längre tid. Här introducerar Kananen begreppet styrningsparadox för att beskriva statens agerande.
– I sin styrning av arbetsmarknaden fokuserar staten paradoxalt på individers beteende genom käpp och morot, allt mer med käpp, medan företagen behandlas varsamt. Det talas om att företag ska kunna konkurrera fritt, om att man ska minska på regleringen av företag och om att marknadsmekanismerna om utbud och efterfrågan ska gälla. Företagen ska ges bästa möjliga chanser att kunna göra vinst.
Staten har alltså överskattat sin förmåga att styra individer och samtidigt inbillat sig att den teknologiska utvecklingen innebär att företagen inte kan styras.
– Staten ser det som svårt att reglera de digitala företagen, medan den ser starkt på regleringen av individer. Det borde ju nästan vara tvärtom. Man borde fokusera mer på hur organiseringen av arbete styrs, på företagsstrukturer och på företagsformer, och ge mer utrymme för folks egna val.
Ett konkret exempel är aktiveringsmodellen som väckt mycket ont blod.
– Den är ett bra exempel på väldigt detaljerad individstyrning. Man har trott att det går att påverka folks val uppifrån med hjälp av lagstiftning, vilket är problematiskt ur socialpolitiskt och samhällspolitiskt perspektiv. Jag förespråkar lösningar som ger mer utrymme åt folks egna val i stället för att man försöker styra dem i så stor utsträckning.
Ett kapitel i sig är att arbetskraftsbyråernas resurser helt enkelt inte räcker till. Det här tillsammans med de stränga kraven som ställs på arbetslösa är en olycklig kombination. De arbetslösa förutsätts delta i åtgärder som ska ge dem jobb, men själva åtgärderna är dåligt resurserade och ineffektiva.
Två reformstigar
I projektets slutrapport har Kananen identifierat två så kallade reformstigar. Den första stigen är ett steg mot en basinkomst, och den bygger på antagandet om att den grova indelningen i arbetstagare och arbetsgivare fortsätter att luckras upp.
I det andra alternativet bevaras och finslipas den nuvarande modellen. Främsta prioritet i det här alternativet är att bredda tillgången till den inkomstrelaterade dagpenningen. Det här är det naturliga valet om vi antar att uppdelningen i och skillnaden mellan arbetstagare och -givare även i framtiden är tydlig och betydelsefull.
– Den här tudelningen i systemet är något vi måste ta ställning till. Vill vi på kort sikt upplösa den eller vill vi bevara den grundläggande fördelningen mellan arbetsgivare och arbetstagare och anpassa systemet till förändringarna så gott det går? Jag tror det här är ett val nästa regering har framför sig.
Om valet fallet på basinkomstmodellen vore det första steget att nedmontera det arbetskraftspolitiska utlåtandet. Det är genom det här utlåtandet som arbets- och näringsbyråerna bedömer om villkoren för att få arbetslöshetsförmåner uppfylls, och det är i samband med den här bedömningen som många kommer i kläm om de kombinerat olika former av arbete. Både företagsinkomster och förvärvsinkomster beaktas nämligen inte, utan det är antingen eller.
I utlåtandet klassas den sökande antingen som löntagare eller företagare, och om företagandet i så fall görs på heltid eller som bisyssla. Bedömningsgrunden här är inte inkomsterna, utan hur mycket tid som lagts ned på företagandet.
Basinkomsten skulle lösa problemet för grundskyddets del. Samtidigt behövs en lösning för det inkomstbundna skyddet. I stället för att som nu klassa utifrån tid, argumenterar forskarna för att det vore mer logiskt att klassa utgående från intäkterna. Det nya inkomstregistret skulle, efter vissa förändringar, vara ett bra verktyg för den här bedömningen. På köpet skulle man bli av med en massa byråkrati.
– I debatten om basinkomsten verkar många inte helt ha insett vad den i verkligheten skulle innebära. En konkret ändring är att behovet av det arbetskraftspolitiska utlåtandet försvinner, och då skulle det enda villkoret vara att du är berättigad till stöd om dina inkomster fallit under en viss gräns. Den här bedömningen går i sin tur att förverkliga genom det nya inkomstregistret. Det skulle bli mycket lättare att förvalta då man ser inkomsterna i realtid, i stället för att de som söker måste redovisa i efterhand genom lönekvitton och diverse blanketter.
Här är det viktigt att notera att systemet fortfarande skulle vara orsaksbaserat då det handlar om de inkomstbaserade förmånerna.
– Det tudelade systemet med inkomstbaserade och grundläggande stöd kan vi inte spränga – den logiken måste finnas där på något sätt. Det handlar om att ersätta förmånerna på grundnivå med en basinkomst och behålla den inkomstbaserade delen.
Basinkomsten väcker starka känslor och frågan är politiskt laddad. Men som Johannes Kananen ser på saken är det egentligen inte en så dramatisk förändring.
– Det beror lite på hur man tar det. Grundlagen tryggar en viss basinkomst – i den står att människor ska ha rätt till utkomst, så på det viset är en basinkomst i grundlagens anda. Det finns många element i det nuvarande systemet som i princip är universella i likhet med en basinkomst. En basinkomst behöver inte vara en enorm förändring om man bara slår ihop vissa existerande förmåner, för alla existerande förmåner kan inte slås ihop, det är inte möjligt.
Vi har nyligen sett hur reformernas reform – vårdreformen – till slut körde in i väggen. Om man gick in för en totalreform av socialskyddet, som innefattar otaliga olika stödformer, är det mycket möjligt att det skulle sluta precis lika illa. Men i mindre delhelheter kan systemet utvecklas.
– Den bit vi jobbat med – att kombinera lönearbete, företagande och socialskydd – och de lösningar vi föreslår är genomförbara under en regeringsperiod. Jag skulle säga att det här är en möjlig reform till skillnad från totalreformer som vårdreformen. Reformerna vi föreslår borde inte heller stöta på grundlagsproblem.
Rapporten ”Socialskyddet i arbetets förändring – lönearbete, företagande och utkomstrisker” finansierades av Statsrådets kansli. Forskningsprojektet leddes av universitetslektor Johannes Kananen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och var ett konsortium mellan Helsingfors universitet, Institutet för hälsa och välfärd (THL) och Oxford Research. Statsrådets pressmeddelande om forskningsprojektet.