Filosofie magister Minna Seikkula har undersökt olika former av antirasism i medborgarsamhället i Finland.
– Rasism är ett betydande samhällsproblem, samtidigt som många strävar efter att agera antirasistiskt, förklarar Seikkula utgångpunkten för sitt arbete.
Den antirasistiska debatten blev livligare i slutet av 2010-talet i Finland. I sin avhandling granskar Seikkula olika former av antirasism, från medborgarorganisationers kampanjer till aktivism på gräsrotsnivå.
– Antirasistisk verksamhet är komplext och olika antirasistiska mål kan vara sinsemellan motstridiga, konstaterar forskaren.
Av avhandlingen framgår även att en utmaning inom antirasistisk aktivism är det finländska samhällets ovilja att ingripa vid rasism. Delvis har detta att göra med en snäv förståelse för vad rasism är. Under den senaste tiden har motsvarande teman diskuterats inom BLM-rörelsen.
Det finns även utmaningar i anslutning till försök att motsätta sig rasism och klassificeringen av rasism är snäv
Enligt Seikkula klarar man inte av att föra samtal om strukturell rasism. Vid antirasistiska diskussioner konstateras ibland att ”rasism är strukturellt”, men i de flesta fall är det svårt att närmare diskutera strukturerna. Seikkula har exempelvis analyserat medborgarorganisationers kampanjer, där man konstaterar att rasismen är ”dold” och ”osynlig” men det förblir oklart vad strukturerna innebär i praktiken eller hur de kunde motarbetas.
Rasism förknippas enbart med extremhöger eller individer i marginalen. Enligt Seikkula är antirasistiskt arbete ofta inriktat på invandrarfientlig rasism. Invandrarfientlig rasism är dock endast en form av rasism.
– Om man inom antirasistiskt arbete har fokus enbart på invandrarfientlig rasism, skapas ett antagande om att samhället i övrigt är en zon som är fri från rasism. Detta är dock inte fallet enligt forskningsdata.
Ibland anses rasism felaktigt vara ett problem endast bland fattiga eller lågutbildade personer.
Seikkula påstår att man inte alltid lyssnar på erfarenheterna hos de personer som utsätts för rasism. Antirasistisk verksamhet med ett gott syfte kan till och med bli diskriminerande.
– Ett exempel på detta är hur diskussionen om vad rasism innebär ibland förs vita personer emellan.
Samtidigt har många icke-vita rasifierade aktivister gjort omfattande arbete för att man i den finskspråkiga debatten ska lära sig prata om erfarenheter av rasifierad diskriminering och förtryck och motarbeta dessa. Antirasism med kraft att skapa förändring utgår från att erkänna erfarenheter, vilket innebär att alla kan delta i arbetet med att främja antirasism med detta som utgångspunkt – även personer rasifierade som vita.
– Det viktigaste är att lyssna på personer som utsätts för rasism, konstaterar Seikkula.
Minna Seikkula disputerar vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet på ämnet Different antiracisms: critical race and whiteness studies perspectives on activist and NGO discussions in Finland (Olika former av antirasism: perspektiv inom kritisk forskning i ras och vithet på aktivisters och medborgarorganisationers diskussioner i Finland).
Avhandlingen läggs fram för granskning vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet den 28 oktober kl. 10. Avhandlingen kan läsas i E-thesis-tjänsten http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-51-6314-1
Det är även möjligt att följa disputationen på Zoom: https://helsinki.zoom.us/j/65356551803?pwd=NWdzMTVtOUt6N3p4YXRscU5aQ25JQT09
ID: 65 356 551 803; passcode: 530035
Disputandens kontaktuppgifter:
Minna Seikkula, minna.seikkula@helsinki.fi, tfn 050 4772561
Minna Seikkula arbetar som forskare vid Ceren vid Svenska social- och kommunalhögskolan.