När vi till exempel surfar på sociala medier, är det algoritmerna som väljer och rekommenderar vad vi ser utifrån olika premisser. Innehållet väcker känslor hos oss, och därför reagerar vi på det. När det får vår uppmärksamhet, får det mer synlighet. Om journalistiska medier tar upp ämnet blir fenomenet en nyhet och ofta också ett politiskt samtalsämne. Så här är sensationsfabriken uppbyggd.
– Vår sociala verklighet formas av det som just för tillfället fångar allmänhetens uppmärksamhet. Jag beskriver de här mekanismerna med begreppet sensationsfabriken, berättar Katja Valaskivi, medieforskare och professor vid Teologiska fakulteten.
– Sensationsfabriken är dubbelverkande: samtidigt som vi använder den, använder den oss genom att samla in data och styra vår mediekonsumtion utifrån det. Alla beståndsdelar i sensationsfabriken, från sociala medier till journalistisk produktion, är beroende av användarnas uppmärksamhet. I det sammanhanget får användarnas uppmärksamhet ett ekonomiskt värde. Medieteknikens roll är central när det gäller att styra och kontrollera användarnas uppmärksamhet.
Känslor är sensationsfabrikens bränsle
Maskinerna i sensationsfabriken är många, och de tävlar alla om vår uppmärksamhet. Graden av intresse mäts utifrån våra reaktioner, och reaktionerna framkallas av känslor.
– Bestörtning är en effektiv känsla: den kan framkallas både hos likasinnade och motståndare. Högerextremistisk, människorättkränkande des- och missinformation har fått stor spridning på grund av algoritmerna, och det har konstaterats att Facebook i åratal visat användarna sådant innehåll som uppmuntrar till att klicka på emojier som står för hat, berättar Valaskivi.
Även motsättningar som är kopplade till religiös identitet, såsom Päivi Räsänens rättsprocess och polemiken kring kvinnopräster eller könsneutral äktenskapslagstiftning, är gynnsamt material för sensationsfabriken.
Frågan har inte enbart ett tekniskt perspektiv, utan den handlar också om tillämpningar och framför allt om affärsmodeller.
– Om mediekonsumenternas intresse uteblir, genererar Facebook eller Youtube ingen vinst och journalismen förlorar sina verksamhetsförutsättningar. Även Yle, som finansieras via direkt skatt, strävar efter att dess innehåll ska väcka medborgarnas intresse. I annat fall skulle Yle förlora sin legitimitet.
Vem, vad och varför?
Sensationsfabriken drar också nytta av oklart innehåll. En mediekonsument kan ha svårt att avgöra vem det är som producerat innehållet och i vilket syfte. En nyhetstext kan egentligen vara parodi, och en till synes vetenskaplig publikation kan sakna objektiva belägg och vara framställd för att stödja propaganda.
Oklart innehåll bidrar till att destabilisera informationslandskapet: innehållets kontext och motiv förblir oklara, vilket gör det svårare att bedöma om informationen är tillförlitlig, samtidigt som förtroendet för epistemiska institutioner undermineras.
– Epistemisk instabilitet myntades av medieforskaren Jaron Harambam. Begreppet har nära anknytning till minskad auktoritetstro och demokratiserad informationsproduktion.
Synlighet ger makt
Algoritmerna får mindre fotfäste i små språk, såsom finskan, jämfört med stora språk. Det framhäver de mänskliga aktörernas betydelse, som när någon flyttar innehåll från Twitter till en annan plattform.
– Det vi hör i Finland är därför närmast ekon från Amerika eller världspolitiken överlag. När Donald Trump uppviglade sina anhängare att storma Capitol Hill, fanns det konspirationsteoretiska chattgrupper på Telegram där man önskade att något liknande skulle inträffa i Finland. Fenomenet är också på väg att bli lokalt: i Finland kretsar de konspirationsteoretiska narrativen till exempel kring EU-motstånd.
Enligt Valaskivi har konspirationsteorierna fått mer uppmärksamhet i Finland än själva fenomenet. De finländska mediernas intresse för ämnet väcktes när internationella medier gav ämnet stor uppmärksamhet i samband med coronapandemin och under presidentvalsdebatten i USA. Emellanåt kan marginella fenomen på sociala medier blåsas upp av journalistisk synlighet.
– Journalister kan till exempel hitta en diskussionstråd på Telegram där man planerar en demonstration, och när de skriver om den i förväg kan de också medverka till att blåsa upp den, vilket sedan kan leda till vidare rapportering. Den vägen kan journalistiska medier bli delaktiga i att också producera de fenomen som de rapporterar om.
Journalistik, vetenskap och sanning
Vad händer med sanningen och den rätta informationen när mediemiljön förändras?
Journalistiken är en av sensationsfabrikens maskiner. Journalistreglerna och självregleringen med potentiella sanktioner ökar journalistikens tillförlitlighet, men även journalistiken lever på uppmärksamhet.
– När det gäller desinformation löser journalisterna problemet genom att granska fakta. Men när man återger falsk information för att kullkasta den, bidrar man samtidigt till att stärka den. Det råder också delade meningar om faktagranskningens effekter på des- och missinformation.
Fakta är inte nödvändigtvis det bästa botemedlet mot tro. Tro är ett kollektivt fenomen som tenderar att förstärkas av en likasinnad närkrets, och kan inte kullkastas med fakta. En tro på något kan motiveras av intuition, kanalisering och erfarenhetskunskap, men också av vetenskapliga belägg.
– Eftersom vetenskapliga belägg anses vara trovärdigast, hänvisar man till sådana också när det gäller konspirationsteoretiska påståenden, säger Valaskivi.
Kan vi motarbeta sensationsfabriken?
– Alla som är mediekonsumenter är också arbetare på sensationsfabriken. Vi arbetar för fabriken och sprider dess produkter genom vår egen aktivitet, oavsett om vi tror på konspirationsteorier eller bara vill berätta om ett intressant fenomen, säger Valaskivi.
Arbetarna kan också ändra hur fabriken fungerar. Under de senaste åren har man fäst allt större uppmärksamhet vid de oavsiktliga biverkningar som sociala medier ger upphov till, såsom spridning av des- och missinformation och hatretorik. Man har också börjat utveckla den juridiska regleringen av teknikjättarnas verksamhet. Några snabba lösningar är ändå inte att vänta.
– Mediefostran har stor betydelse, men kan inte råda bot på de strukturella problemen i sensationsfabriken, påpekar Valaskivi.