Som barn spelade Lauri Järvilehto piano, men var inte särskilt intresserad av sin hobby. I de tidiga tonåren hittade han på att skriva egna låtar och plötsligt blev musiken mycket viktig för honom.
– Musiken förändrade mitt liv totalt, säger Lauri Järvilehto när han minns den perioden i sitt liv.
– Som barn blev jag ofta mobbad i skolan och just då var jag också mitt i värsta tonåren. Det var en ypperlig tidpunkt att hitta något som jag brann för och som gav mig energi.
Ganska snart efter det ville Lauri Järvilehto göra musiken till sitt yrke och det lyckades han också med: han spelade piano i en restaurang i Uleåborg och gjorde musik för tv redan som 17-åring. Några år senare flyttade han från Uleåborg till Helsingfors och fortsatte jobba med tv-musik, spelade in skivor och ett år var han t.o.m. kapellmästare vid Svenska Teatern. Tiden gick också åt till att festa – förstås.
– Så höll jag på i tio år. Sedan var det dags för lite självreflektion: jag började fundera om jag inte i något skede borde göra något för världens bästa istället för att bara hedonistiskt förverkliga mig själv.
Att lära sig är svårt och roligt
Efter sina intensiva år som musiker satte sig Järvilehto som 27-åring på skolbänken vid Helsingfors universitet, på institutionen för teoretisk filosofi. Han hade redan tidigare läst filosofiska klassiker och som den raska man han är blev han färdig magister på ett par år.
Hann universitetet ge honom något under den korta tiden?
– Jag har alltid varit rätt kritisk mot formellt lärande, men vid universitetet märkte jag för första gången att jag verkligen njöt av att studera.
– För det första fick jag läsa Kant och skriva om det i flera timmar på tentamensdagen! Jag insåg också vilken stor nytta man har av att någon har planerat och strukturerat studierna på förhand.
– Jag lärde mig göra musik genom självstudier och enligt mästare-gesäll-principen, men när det gäller den västerländska filosofin fick jag vid universitetet en välstrukturerad och fungerande grund för mitt tankearbete.
Ett eget perspektiv på Krig och fred
Järvilehto blev en mångsysslare inom tankearbete. För tillfället sysselsätter han sig med att föreläsa, undervisa och skriva böcker om bl.a. lärande och tankeförmåga.
– Lärande är inte förströelse eller underhållning. Det är också ganska svårt att tvinga människor att lära sig, säger Järvilehto. Att lära sig något nytt kan kräva mycket arbete och disciplin. Ingen gör sig det besväret utan en stark inre motivation och vilja att lära sig just det.
Det finns mycket kunskap i samhället som kan kännas tråkig, men som alla borde veta något om. Järvilehto intresserar sig för broar mellan allmänbildning och människors personliga intressen, som kan vara väldigt breda.
Tillsammans med Lauri Konttori, Niklas Hed och Peter Vesterbacka grundade han startupföretaget Lightneer där han bl.a. har utvecklat spel som har som mål att förstärka ungdomars inlärningsförmåga och motivation.
– Det kan vara svårt att hitta kontaktpunkter mellan allmänbildande kunskaper och egna intressen. För att motivationen ska födas är det viktigt att hitta en personlig kontext där den allmänbildande kunskapen kan anknyta till egna intressen.
Järvilehto hade själv tidigare ett antal gånger försökt läsa Leo Tolstojs roman Krig och fred. Han kom aldrig längre än att börja på boken.
– Sedan läste jag Väinö Linnas romantrilogi Här under Polstjärnan och Okänd soldat. Plötsligt ville jag ta reda på hur man i den ryska adelns kontext hundra år tidigare reflekterade över en mycket liknande dynamik mellan vardagsliv och krig som i Linnas romaner.
– När jag upptäckte att det fanns ett sammanhang där både mitt lärande och min motivation kunde slå rot, blev plötsligt det som varit en pest på tvåtusen sidor en fantastisk upplevelse!