Kriser föds när man börjar tala om kriser

Det som väcker känslor säljer. Därför lönar det sig för populister att upprätthålla diskussioner om kriser.

Flyktingkrisen, eurokrisen, bankkrisen. En kris är inget neutralt begrepp. Kriser tilltalar känslor, och därför har det konsekvenser när man börjar tala om en händelse som kris.

De senaste åren verkar kriserna ha duggat tätt i västvärlden. Att vi pratar allt mer om kriser har att göra med populismens uppsving, säger Mikko Salmela, universitetsforskare i praktisk filosofi vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet.

Genom att kalla systemstörningar för kriser, skapar och upprätthåller den populistiska retoriken kriser. Den populistiska retoriken skapar och upprätthåller kriser genom att kalla systemstörningar för sådana. En störning i ett system är till exempel när gränsbevakningen brister, något oväntat händer i ekonomin eller när industrin eller samhället utsätts för strukturella förändringar som orsakar arbetslöshet.

Att stämpla en störning som en kris berättigar till radikala åtgärder, som populistiska partier ofta eftersträvar, säger Salmela.

När enskilda störningar och kriser placeras i en större kontext och kopplas ihop med andra kriser, lyckas man skapa en större hotbild. Om man kopplar ihop terrorattackerna i New York, London och Madrid i samma diskussion, kan man börja prata om dem som en stor säkerhetskris.

– Också USA:s president Donald Trump använder sig av sådan retorik. I hans tal kopplas globaliseringen, problemen vid den mexikanska gränsen, kriminalitet, hälsovårdens kostnader och beskattningsgraden ihop som ett hot mot USA. Detta är påverkan med känslor. Genom skrämsel skapar man kriskänsla, säger Salmela.

Krisprat strävar efter motsättningar

När oväntade händelser, eller kriser, i stil med naturkatastrofer eller kärnkraftsolyckor sker, försöker olika aktörer reagera och lösa situationen. Kriser kan i sådana fall föra människogrupper samman.

I den populistiska retoriken däremot strävar man efter att göra kriser till ett bestående tillstånd och skapa motsättningar. Det som är väsentligt för populistisk krisretorik är att man definierar ett folk, som hotas av krisen, samt någon aktör som är skyldig till krisen.

– Genom att namnge skyldiga försöker populister skapa motsättningar.

I den populistiska retoriken är den skyldiga ofta eliten. Eliten kan bestå politiker, journalister eller forskare.

Konstellationen är inte alltid den samma. Kring 2010 utnämnde vänsterpopulister i Spanien och Grekland nationella och internationella myndigheter som skyldiga till skuldkrisen, alltså de myndigheter som krävde strikt sparpolitik och stora nedskärningar i offentliga tjänster.

– Till folket definierades alla som blivit utsatta för åtstramningspolitiken, oberoende av etnisk eller språklig bakgrund, berättar Salmela. I detta fall definierades folket som mer heterogent än vad populistiska partier har som vana att göra.

Salmela är emotionsforskare, som forskar i vilka sorters känslor som främjar den populistiska retorikens genomslag. Till dessa känslor hör bland annat rädsla och skam.

– Populistiska aktörer strävar efter att utnyttja människors rädslor. När vi har till exempel ekonomisk eller säkerhetsrelaterad osäkerhet omkring oss är det lätt för populister att hänvisa till dem och dra nytta av rädslorna som osäkerheten skapar.

Enligt Salmela har individualistiska västerlänningar svårt att möta skamkänslor som riktas mot den egna personen. Vi vill inte ta ansvar för våra misslyckanden och då är det lättare att skylla på andra. En utomstående skyldig skapar också gemenskap i den egna gruppen.

Den europeiska krisen blev nationell

En kris är ett undantagstillstånd, som kan användas för att motivera undantag i lagar och politik.

Östen Wahlbeck, universitetslektor i sociologi vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, tar som exempel den så kallade flyktingkrisen som man började tala om år 2015. Man talade och talar om händelsen som en flyktingkris, som om störningen i systemet skulle vara att det under en kort tidsperiod kom en stor mängd flyktingar till Europa.

– I själva verket var störningen i systemet att Europeiska unionens politik misslyckades. Tidigare överenskomna spelregler sattes ur spel.

Mottagningen och registreringen av flyktingarna fungerade inte i Sydeuropa, och länderna i Sydeuropa fick inte tillräckligt med stöd från övriga EU-länder samtidigt som de kämpade med skuldproblem.

Wahlbeck forskar inom ett stort europeisk forskningsprojekt om hurdana politiska lösningar man tog till i Finland under den s.k. flyktingkrisen.

– Istället för att diskutera den ursprungliga krisen, alltså samarbetet inom EU, har diskussionen förts på en nationell nivå. Flyktingkrisen har behandlas som ett nationellt problem som man har föreslagit nationella lösningar till för att stoppa och kontrollera flyktingarnas ankomst.

Att diskussionen skiftat från ett europeiskt problem till ett nationellt kan uttryckligen ha att göra med politiska agendor som gynnas av krisretorik som målar upp hotbilder.

Filosofiforskare Mikko Salmela nämner Laura Huhtasaaris (Sannf.) presidentvalskampanj inför valet 2018. Huhtasaari red på en stäng gränserna-krisretorik, trots att antalet flyktingar som kom till Finland efter 2015 rasat.

– Politiker erbjöd typiska enkla lösningar till flyktingkrisen i Finland, så som ”stäng gränserna” och ”skicka dem tillbaka”. Denna typ av retorik försöker bland annat Huhtasaari upprätthålla, trots att krisen är över, säger Salmela.

 Krispratet behöver motkrafter

Förutom populismens uppsving har krispratet och krismedvetandet stärkts av politikens och hela samhällets medialisering, det vill säga medias allt större inflytande i politiken och samhället.

Olika systemstörningar har funnits också tidigare, men nu talar vi allt mer om kriser. Enligt Salmela har också krisernas tidsmässiga dynamik eventuellt ändrats i och med medialiseringen.

– En enskild kris livslängd är kortare än tidigare och medias logik stärker behovet av att föra fram nya problem som kriser, säger han.

Förutom social media spelar också traditionell media en stor roll i krispratets spridning, så som den österrikiska populismforskaren Ruth Wodak konstaterat med sitt begrepp ”högerpopulismens evighetsmaskin”. Genom färggranna påståenden och utlåtanden som ofta ifrågasätter allmänt vedertagna värderingar och normer strävar populister efter att komma över nyhetströskeln. Media rapporterar gärna om detta, eftersom skandaler intresserar och säljer.

Enligt Salmela kräver det ökade krispratet motkrafter som späder ut krisretoriken.

Många mediebolag har de senaste åren skapat faktagranskningsenheter, vars uppgift är att undersöka sanningshalten i politikernas uttalanden innan publicering. Också politiker kan medvetet sträva efter att minska på krismedvetenheten.

– Ett exempel på detta är Tysklands förbundskanslers Angela Merkels fras ”Wir schaffen das”, alltså ”vi klarar detta” som hon upprepade under flyktingkrisen 2015, säger Salmela.

Det går kanske inte att undgå krisprat, men enligt Salmela skulle det vara bra att prata om de systemstörningar som ligger bakom olika kriser.

– Motkrafterna till populisterna borde kunna påpeka, att det är frågan om systemstörningar som man strävar efter att klara av, hur svårt det ofta än må vara.

Läs mer om: Samhälle & ekonomi