Att arbeta med vetenskap och kultur är det bästa jag vet. Jag har forskat, gett ut böcker och artiklar, kuraterat utställningar och lett kulturorganisationer i Finland, Storbritannien och Sverige. Jag har rekryterat forskare, stöttat rörligheten bland dem, skapat spelplatser och möjligheter. Som docent har jag fått undervisa och handleda.
Jag har i praktiken sett hur viktiga vetenskapen och kulturen är för samhällets identitet, i och med att de utgör två områden inom tänkande och skapande som är centrala för vår bildning.
Samtidigt har jag också insett hur förvånansvärt litet vi vet om vetenskap och kultur. Frågan har tagits upp av bland annat professor Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm, i boken Kunskap som känns: en lovsång till att lära sig något nytt (2021). I boken för förklarar han varför svenska ekonomer borde kunna diskutera konst, filosofi och litteratur.
Vetenskap och kultur är livsvillkor för ett levande land med förmåga till tillväxt. Om det inte finns någon vetenskap och kultur, har vi ingenting. Ingen kunskap om det förflutna, ingen förståelse om nutiden, och ingen tanke om framtiden. Inget nytt kan födas. Utan vetenskap och kultur finns det heller ingen business, och ett land, i detta fall Finland, kan läggas ned.
Att förstå detta är absolut väsentligt just nu när diskussionshorisonten lätt blir allt smalare genom polariseringen av samhället, politiska gräl och ropande på sociala medier. Saker som inte är jämförbara ställs emot varandra. Ibland förringas betydelsen av vetenskaplig kunskap till den grad att ögonen värker och hjärnan gör ont.
Samtidigt är det just vetenskapen och konsten som är vår framtid. De unga ska också i fortsättningen ha möjlighet att studera och få högklassig undervisning och handledning. Forskare och konstnärer ska ha möjlighet att tänka, experimentera, göra misstag och lyckas.
Projektfinansieringen ska fungera, och det är bra att fördela ansvaret så brett som möjligt. Universiteten ska ta hand om sina professurer, också inom små men viktiga läroämnen. Det är ingen slump att samhällen som strävade efter tillväxt i slutet av 1800-talet fokuserade starkt på vetenskap och kultur.
Att investera i vetenskap, utbildning och kultur är en samhällelig värderingsfråga som kräver gemensamma handlingar. Det finns flera parter som bär ett ansvar i denna fråga: politiska beslutsfattare, den offentliga förvaltningen, experter, privata och offentliga organisationer, finansiärer och ett stort antal verkställare.
För att uppnå betydande resultat måste vi tänka om till exempel hur resurser allokeras. Vi måste bli av med ansvarsflykt, pysslande med allt för små saker och rädslan för samarbete.
Universiteten är nyckelspelare som spelar en central roll i att bygga värdekedjor mellan olika aktörer i samhället. En bred bildning, vetenskap och kultur skapar förutsättningarna för ett lands ekonomiska framgång och en identitet som vi ska kunna vara stolta över. Detta lyckas endast om vi verkligen vill jobba tillsammans och lära oss nytt.
Susanna Pettersson är överintendent för Nationalmuseum i Sverige och alumn vid Helsingfors universitet.
Vetenskap och utbildning är byggstenar för vår välfärd. Det är en ödesfråga för framtiden hur vi satsar på dem. Läs mer om hur vetenskap och utbildning påverkar samhället och bekanta dig med våra mål för regeringsprogrammet 2023–2027.