Håller världen på att gå sönder?, frågar ett barn på dagis. Vad svarar man på det?
När det gäller de svåra frågorna om tillståndet i världen, de som saknar enkla svar, är det viktigaste samspelet med barnet. Den vuxna måste vara ärlig med att det finns allvarliga problem i världen, men samtidigt berätta hur olika problem har kunnat lösas.
Mirjam Kalland, professor i pedagogik, förespråkar en hoppets pedagogik.
– Med hopp menar jag inte ytlig optimism, utan om att stärka barnets aktörskap. Det är viktigt att förstå att framtiden inte bara är något vi passivt tar emot. Mänskligheten lär sig snabbt nya sätt att agera i nya, utmanande situationer.
Kalland konstaterar att barns tidsperspektiv skiljer sig från vuxnas. Barn måste ha rätt att glädja sig åt morgondagen.
– Så här inför årsskiftet vet vi inte hur världen kommer att se ut i mars, men i morgon kan vi gå ut på en skogspromenad och på onsdagen pyssla.
Kritisk medkänsla hjälper oss att se vem som stängs ute
Ansvar bygger både på en ekologisk dimension och på sociala och ekonomiska aspekter. När vi talar om socialt ansvarstagande är det till exempel viktigt att fundera på hur daghemmet kunde göras till en mer mångsidig miljö som beaktar alla barn.
Universitetslektor Jaakko Hilppö föreslår kritisk medkänsla som ett svar på denna utmaning.
– Kritisk medkänsla betyder att man vågar syna befintliga strukturer och praxis kritiskt. Vem tjänar de och vem utelämnas?
Vi måste lära oss att se världen med andras ögon. Många saker kan vara så självklara för oss att vi inte lägger märke till hur de kanske diskriminerar andra. Till exempel när det gäller julfirandet finns det redan en medvetenhet om att barns firande tar många olika former. Men vilka språk talas det på dagis? Om vardagsspråket är finska, ges barn med kurdiska, engelska eller ryska som modersmål ens ibland möjlighet att använda dessa på daghemmet?
I daghemsvardagen är det viktigt att vägleda barnen till att stödja empati och mångfald. Kalland och Hilppö berättar om sina observationer inom empatiforskningen: barn kan läras medkänsla genom att de till exempel involveras i vardagens tröstsituationer. Om ett barn får ett sår, kan också de andra barnen trösta hen i stället för att trösten enbart blir de vuxnas uppgift. Det är emellertid alltid de vuxna som har ansvaret.
Tro på att saker kan förändras
Också studenter på området funderar på de svåra frågorna kring ansvar. Hur kunde de blivande småbarnspedagogernas färdigheter stärkas?
Jaakko Hilppö och Mirjam Kalland tror på att stärka förändringsagentskapet. Man bör ingjuta studenterna tro på att saker går att förändra. Detta att kunna göra något hjälper en ofta att utstå osäkerhet och svårigheter. Det är en god idé att på daghemmet göra konkreta saker som handlar om ansvarstagande: sortera soporna, gå ut på skogspromenader och bygga odlingslådor.
Med tanke på förändringsagentskapet är det viktigt att uppmuntra till kritiskt tänkande. Genom kritiskt tänkande blir studenterna rutinerade på att lägga märke till och ifrågasätta sådant som förekommer i daghemsvardagen: vilka rollmodeller erbjuder barnböckerna och hurdana symboler används på toalettdörrarna? Finns det plats för mångfald?
Under studierna blir studenterna förtrogna med de dokument som styr småbarnspedagogiken, till exempel Utbildningsstyrelsens grunder för planen för småbarnspedagogik. Enligt Mirjam Kalland kan det kännas svårt för studenterna att tillägna sig planen. Tursamt nog förändras ofta perspektivet allteftersom studierna fortskrider: det tunga blocket framför en blir småningom ett bakgrundsstöd. Man kan ta stöd av dess värderingar och finna svar på olika frågor i det.
Kalland betonar att studier i småbarnspedagogik både handlar om att tillägna sig styrdokumenten och att syna dem. Ibland måste man ta sig an anvisningarna med kritiska glasögon. Dagens studenter kommer i framtiden att vara de som formulerar nya anvisningar.
Hoppet är det viktigaste
Barn är känsliga för och observanta på ansvarsfrågor. Ett barn kan till exempel plocka upp skräp som en vuxen tappar eller vid matbordet fråga varför vi har kött igen när det just talades om att minska på köttätandet.
Ett gott råd för såväl småbarnspedagoger som föräldrar är att man uppriktigt bör lyssna till barns oro för tillståndet i världen. Ställer man ett barn frågor om vad hen tänker om något, uppstår det en dialog som också den vuxna kan lära sig av. Man behöver inte vara rädd för att inte kunna besvara barnets frågor, utan det räcker med att konstatera att något är intressant och att man tillsammans kan ta reda på.
Det viktigaste är att måna om hoppet. Det finns många problem i världen, men mänskligheten har förmått lösa problem tidigare och kommer att göra det också framöver.