Akademiprofessor Katariina Salmela-Aro vid Helsingfors universitet har studerat ungdomars och skolelevers välbefinnande sedan 1980-talet. På senare tid har forskningsresultaten varit alarmerande.
En del av Salmela-Aros undersökningar är longitudinella, vilket innebär att vissa grupper av ungdomar följts under flera år. Det senaste exemplet är en årlig uppföljning av cirka tre tusen helsingforsungdomar födda år 2000, från början av sjunde klassen till slutet av gymnasiet.
I denna studie som avslutades strax före pandemin kunde forskarna identifiera fem olika banor för elevernas välbefinnande i skolan. Av dessa var det tre som omfattade 90 procent av de elever som deltog i studien, och i alla dessa tre grupper ökade den psykiska ohälsan i skolan – för en del genast i högstadiet, för en del i samband med övergången till gymnasiet, och för en del i gymnasiet. För de återstående två grupperna var den psykiska ohälsan i skolan i en av grupperna hög under hela den tid som studien pågick, och i den andra gruppen låg under hela tiden.
– Vi har aldrig tidigare påträffat en liknande situation, konstaterar Salmela-Aro som är utbildad inom utvecklingspsykologi.
Hon vet vilka åtgärder som kan hjälpa till att vända situationen.
1. Stöd vid övergångarna
Enligt Salmela-Aro verkar det som om den snabba försämringen i hur de unga mår kan länkas till övergången mellan skolor, som till exempel steget mellan högstadiet och en utbildning på andra stadiet. Vid övergången förändras ofta miljön och den gamla kompiskretsen skingras.
– För de unga är det viktigt att uppleva att de tillhör en grupp. Här måste vi erbjuda hjälp. Stödet vid övergången behöver inte nödvändigtvis vara stort, men det måste vara rätt inriktat. Vilka exakta åtgärder som behövs kunde klarläggas genom forskning.
2. Skrota begreppet skärmtid
Unga tillbringar mycket tid på sina mobiler. Det här känns främmande särskilt för de generationer som inte har vuxit upp med digitaliseringen. Eftersom tiden som tillbringas på mobilen ökar i samma takt som de unga mår allt sämre är det på sätt och vis är det naturligt att anta att det finns ett samband mellan de båda.
– Problemen uppstår ändå på helt olika sätt. De ungdomar som annars också känner sig mycket ensamma, eller som till exempel lider av psykiska problem, börjar använda mobilen på ett beroendeframkallande sätt eftersom mobiler gjorts på ett sätt som skapar begär. Det här bildar en cirkel där skolframgången går utför eller personen mår allt sämre.
Enligt Salmela-Aro borde vi helt och hållet sluta använda skärmtid som en indikator för välbefinnande.
– Skärmtid i sig berättar inte hur mobilen används. Det är också viktigt att förstå att den digitala miljön är en verklig social omgivning för de unga. Mobilen fungerar som en snuttefilt – även om den inte används så finns den där och gör det möjligt att snabbt komma i kontakt med de egna grupperna.
3. Fler högskoleplatser
Särskilt gymnasiestuderande mår sämre av den inbördes konkurrens och kalkylering som pågår för att få en studieplats. Att bli antagen till högskolornas mest populära studieområden förutsätter att gymnasieämnen skräddarsytts på rätt sätt och att vitsorden är de bästa möjliga.
Om det inte lyckas att få den önskade studieplatsen vid första försöket väljer många att hålla ett mellanår och sen ansöka igen. Det lönar sig inte att ta emot en annan studieplats eftersom den som mottar en studieplats förlorar sin status som förstagångssökande, vilket betyder ett sämre utgångsläge jämfört med färska studenter vid nästa ansökan.
Systemet tillåter alltså inte att testa eller prova på olika studieområden.
– De unga upplever att de genast borde veta vart de är på väg i livet. De vågar inte binda sig till något eftersom de tänker att ett val innebär att de vänder ryggen åt andra alternativ. Om ett val inte visar sig vara det bästa möjliga, hur ska de gå vidare? beskriver Salmela-Aro.
Hon frågar sig varför det särskilt på högskolenivå måste vara en så hård konkurrens om studieplatserna.
– Varför kan vi inte ha fler studieplatser? Vi ligger ju ändå efter vårt mål att hälften av åldersklassen år 2030 ska ha en universitetsexamen.
4. Mer förståelse och interaktion
Salmela-Aro vill gärna att lärarna ska få mer utbildning för att förstå hur ungdomars identitet utvecklas och hur de kan stödja eleverna i detta. Även färdigheterna i att förhandla och interagera, som i Finland traditionellt varit på svagare sidan, borde inkluderas i både lärarnas och elevernas verktygslåda.
– De här och andra socioemotionella färdigheter stöder både välbefinnandet och studierna. Samtidigt ökar flexibiliteten, det vill säga resiliensen. Det är viktigt att komma ihåg att lärande och välbefinnande går hand i hand – den som är ångestfylld lär sig inte.
5. Välbefinnande ska vara ett mål i sig självt
Vårt förhållningssätt till välbefinnandet på arbetsplatsen har genomgått en stor förändring i efterdyningarna av pandemin. En liknande förändring i tänkesättet kan skönjas även inom skolvärlden. Av den senaste rektorsbarometern, där omkring 700 rektorer hördes, framgår att rektorerna vill ha utbildning i att leda arbetet för välbefinnande.
– I samhället har vi insett att välbefinnande är ett mål som måste återspeglas på alla områden och något som vi inte utan påföljder kan bortse från. Arbetslivet och skolan skiljer sig inte åt i den här frågan, påminner Salmela-Aro.
6. Överge silotänkandet och ge de unga möjlighet att påverka
Att de unga mår dåligt beror inte bara på dem själva. Att en grupp inte mår bra pekar på att det finns något som är fel i samhället, och att dess strukturer måste förändras.
– Vi borde ge de unga verkliga möjligheter att agera, något som till exempel dämpar klimatångesten. Vi måste också komma ihåg att de ungas metoder inte nödvändigtvis är de samma som de vuxnas. Det krävs mycket av båda grupperna för att förstå det.