Viceledaren för teamet, universitetslektorn i stadsteologi Henrietta Grönlund definierar ensamhet som en negativ erfarenhet av såväl kvantitativt som kvalitativt otillräckliga mänskliga relationer. Det är ett allvarligt socialt problem.
Ofta är ensamhet förenad också med andra hälsoproblem, arbetslöshet och skuldsättning, vilket gör det till en starkt samhällelig fråga.
− Ensamhet har negativ inverkan på det mentala och fysiska välmåendet och hälsan. Om den blir långvarig, är det särskilt skadligt och har genomgripande inverkan på funktionsförmågan, sammanfattar Grönlund.
Bara ingen blev lämnad utanför
Hur kan man lindra de problem ensamheten för med sig? Är receptet kärlek till nästan, medkänsla eller socialpolitik?
− Allt detta, tack! svarar Grönlund utan att tveka.
Ensamhet kan förebyggas genom att sörja för den grundläggande tryggheten och tjänsterna. Man måste ta tag i folks situation i stället för att flytta människor från en lucka och åtgärd till en annan.
Enligt Grönlund är upplevelserna av ensamhet färre i samhällen med mindre ojämlikhet och brett tillgängliga tjänster. I det avseendet avviker Norden positivt.
Ensamhet kan förebyggas genom att sörja för den grundläggande tryggheten och tjänsterna. Man måste ta tag i folks situation i stället för att flytta människor från en lucka och åtgärd till en annan.
Särskilt viktig är också den inofficiella verksamheten som frivilligorganisationerna och församlingarna står för.
− Empatin är här ett centralt verktyg: det hur vi ser varandra, hur empatiskt vi förhåller oss till oss själva och till andra, hur inbjudande vi är, hur vi visar mänskligt stöd eller delar glädje och framgångar.
Ensamheten är gemenskapens utmaning
Den bärande tanken i Team CoLearning CoPassion är att det alltid är gemenskapen som gör att en individ blir utanför. Ensamhet är alltså inte endast den ensammas problem.
Genom att skapa positiva upplevelser ökar tilltron till andra och en själv, och av det kan man få tolkningsmodeller av nya slag och en positivare upplevelse av sig själv.
− Långvarig ensamhet är förbunden med en självförverkligande prognos. Upplevelser av att bli avvisad leder till rädsla för att bli avvisad, det i sin tur leder till att man börjar tolka andras beteende och får negativa självupplevelser och ett undvikande beteende. Det leder i sin tur till felaktiga tolkningar hos andra om att den som är ensam också vill vara ensam och så vidare, klargör Grönlund.
Genom att skapa positiva upplevelser ökar tilltron till andra och en själv, och av det kan man få tolkningsmodeller av nya slag och en positivare upplevelse av sig själv.
Smått är stort i empati
I undersökningar om värderingar är hjälpandet särskilt typiskt för finländare, att man betonar kärleken till nästan, jämlikhet och att vara rejäl. I frågebarometrarna stiger det fram en oro över tilltagande ojämlikhet och växande inkomstskillnader.
Starkt i stigande är också spontan och informell gemenskap, att bry sig och frivilligarbete till exempel i samband med olika slag av urban aktivism.
Enligt Grönlund berättar detta om en längtan efter en mera direkt och vardaglig medkänsla, efter att se och bry sig om andra människor.
”Varma stunder av medkänsla även med en helt obekant kollega kan främja vår kreativitet, vårt engagemang i vår arbetsgemenskap, vårt välmående och till och med vår kognitiva lösningsförmåga. Alla oerhört stora saker!”
Betydelsen av empati i vardagen betonar också teamledaren, professorn i kyrkosociologi Anne Birgitta Pessi.
− Varma stunder av medkänsla även med en helt obekant kollega kan främja vår kreativitet, vårt engagemang i vår arbetsgemenskap, vårt välmående och till och med vår kognitiva lösningsförmåga. Alla oerhört stora saker!
Forskning visar att också små vardagliga hjälpande gärningar bevisligen gör gott både åt den som hjälper och den som tar emot hjälp – men också åt den som står bredvid och ser på.
− Vi har en väldig resurs i medkänslan som vi behöver träna aktivt. Det är detta vårt team försöker främja, sammanfattar Pessi.
Team CoLearning CoPassion åtgärdar ungas ensamhet i städerna
Teamet arbetar som bäst på en modell där studerande lär ut empatiska färdigheter till yngre studerande. Centralt i innehållet är medkänsla (förmåga att leva sig in i en annans sorg och smärta, och att hjälpa), medengagemang (förmåga att tillsammans med en annan känna glädje och iver, och att visa det) samt medkänsla med en själv. Gruppens tidigare undersökning som gjordes på arbetsplatser visar att utvecklande av dessa färdigheter kraftigt ökar människans psykofysiska och sociala välmående.