"Ärade rektor, bästa festpublik,
det är en stor ära för mig att få sälla mig till skaran av dem som mottagit J.V. Snellmanpriset. Jag var tolv år när det första J.V. Snellmanpriset delades ut år 1981. Kekkonen var ännu president, Pelle Miljoona sjöng om att motorvägen var het och Pave Maijanen om att vi skulle se till att ungdomarna inte utsätts för nya krig. Vid frukosten fläckades fingrarna av tryckfärg från dagstidningarna Helsingin Sanomat och Savon Sanomat. Den riksomfattande källan till information var boken Mitä Missä Milloin (ung. Vad Var När). Jag var vid den här tidpunkten på väg att lämna min barndoms familjecentrerade omgivning för att gå in i puberteten och utveckla min egen identitet och mina intressen. Teven spelade en betydande roll.
Jag kände igen många av dem som mottog J.V. Snellmanpriset från teven. Jag såg experterna på teve medan jag växte upp. Jag lärde mig om musik, historia, kvinnoforskning, romantisk kärlek, diktatorers sinnestillstånd och allt möjligt. Jag växte upp med de här vältaliga vetenskapskommunikatörerna som orädda tog sig an även kontroversiella ämnen. Och jag är säkert inte den enda. Så småningom intresserade jag mig först för medicin och sedan för kirurgi. Jag har av uppenbara skäl inte haft tid att till exempel fördjupa mig i underströmmarna av europeisk politik, men jag njuter fortfarande av när en expert på ett lättbegripligt sätt förklarar för mig vad som händer just nu. På ett neutralt och sansat sätt.
När jag fick veta att jag skulle tilldelas det här priset diskuterade jag samma kväll med min familj vid middagsbordet om vad popularisering av vetenskap innebär för dem. Min son som går i högstadiet funderade en stund och sade att det betyder att forskning blir allmän kunskap. Med andra ord kunskaper och färdigheter som medborgare bör behärska för att kunna verka och påverka i samhället.
Låt oss som exempel ta två banbrytande studier inom medicin, som båda har haft stora effekter för folkhälsan. Unnas studie Die Histopathologie der Hautkrankheiten från år 1894 och Adlers Primary Malignant Growths of the Lungs and Bronchi från år 1912. Ni känner kanske bättre igen de här studierna i deras populariserade form: Solen orsakar hudcancer och rökning lungcancer.
I musiken, litteraturen och scenkonsten ligger en vacker hedersbetygelse, de fungerar som en tolk för känslor. Som jag uppfattat det innebär det här en tolkning av en text eller ett stycke som resonerar med mottagarnas egna erfarenheter och i bästa fall leder till att tankarna eller beteendet förändras. Popularisering av vetenskap karaktäriseras av att den är förklarande. Att förklara är inte samma sak som att tolka, och jag tycker egentligen inte om ordet. Det får mig att tänka på en tant i blommig hatt och byxor av terylentyg som hötter med pekfingret och förklarar hur saker och ting ligger till. Tolkning å andra sidan ger kunskap, får folk att tänka efter och kan förändra världen. Popularisering av vetenskap när den är som bäst är enligt mig tolkning av vetenskap. Kunskapen knyts till en kontext, ett erfarenhetsområde som mottagaren känner till. Kunskap har ett egenvärde. Den är värdefull som sådan för oss forskare. Men utan kontext har den ingen betydelse för resten av världen. Om vi för ett ögonblick återgår till resultaten av den forskning som Unna och Adler bedrev. Tolkade och knutna till en allmänmänsklig kontext, levnadslust, kan de låta ungefär så här: Om du vill leva länge och inte dö i förtid av cancer, lönar det sig inte att röka som en skorsten eller steka sig i solen.
Jag kommunicerar via video på sociala medier. Det passar mig. Jag är en visuell person, och mitt vetenskapsområde, plastikkirurgi, är visuellt. För fyra år sedan startade jag ett Instagramkonto vid namn Plastiikkaope. Coronapandemin och social distansering innebar en starkt ökad användning av sociala medier, särskilt bland äldre generationer. Det här vet vi på basis av undersökningar. Jag tänkte för mig själv att om alla andra är på sociala medier, så varför är inte jag det också? I det här skedet måste jag avslöja, att jag aldrig tidigare hade varit aktiv på sociala medier. Jag resonerade att det kan inte vara så svårt. Till och med barn i lågstadieåldern kan använda sociala medier och jag har trots allt en akademisk examen.
Idén till mitt konto föddes utifrån det att jag ville rikta uppmärksamheten på de folksjukdomar och besvär som plastikkirurger behandlar och som är de vanligaste orsakerna till att människor uppsöker läkare. De här orsakerna är rädsla för hudcancer, akuta sår, kroniska sår, ärr, levnadssättens inverkan på kirurgiska sjukdomar och underskattade operationer. Jag undersöker den vetenskapliga forskningen som ligger till grund för ingreppen, klargör medicinska begrepp, funderar över etiska problem, visar hur ett sår sys och vad sårvård innebär. Allt det här görs alltså i form av videor. Den ursprungliga idén var att påverka medicine studerande samt hälso- och sjukvårdspersonal. Men sedan hände det något. Icke-professionella hittade mitt konto, alltså precis de människor som jag till en början oroade mig för. Det har nu blivit mycket klart för mig att människor vill få information om och förstå medicinska sammanhang som berör dem eller deras nära och kära.
Sociala medier skiljer sig från traditionell kommunikation. Innehållet måste vara lätt att förstå och visuellt skapa en stark minnesbild. Den största skillnaden mellan sociala medier och traditionella medier är hastigheten och att kommunikationen sker i realtid. På några sekunder kan innehållet i sociala medier nå till och med miljoner människor. Jag har visserligen inte miljoner följare, men mina mest populära videor har nått över 20 000 tittare per video. Det kräver ganska många timmar av föreläsningar att nå ut till ett så stort antal människor.
Fördelarna med videokommunikation är dess nyanser. Det är möjligt att slå till med slägga eller göra diskreta antydningar. När jag med hjälp av en silikonmodell och sterila operationshandskar visar hur ett sår sys eller när jag tillsammans med en sårvårdare iklädd handskar, skyddsförkläde och mask demonstrerar hur ett såret rengörs på patienvårdsdockan Seymour är det diskreta budskapet till tittarna att de ska skydda sig själva och förhindra att infektioner sprids, vilket alltså är forskningsbaserad kunskap. På videon Näitä löytyy sähkötupakasta (ung. Det här innehåller e-cigaretter) använde jag däremot ”släggmetoden”. Utifrån en litteratursökning listade jag kemikalier och deras användningsändamål på skärmen likt eftertexten på en film. Det var inget mer än så, men videon nådde över 30 000 tittare.
När mitt konto nådde 5 000 följare skröt jag för min man om att jag var influerare på sociala medier. På det svarade han allvarsamt: Jag hade aldrig hade trott att du av alla världens människor skulle bli influerare. Om du är det, så varför kan inte också jag bli det? Men sociala medier är en nyckfull danspartner. Den förför och kärleksbombar, och på något sätt lyckas dess tentakler ta sig in i själens djup och leka med människans grundläggande behov – behovet av att vara omtyckt. När min korta video, vars budskap var Alla är fantastiska, blev viral eller nästan viral och gillades och delades massor av gånger, var kommentarerna den fick idel ros. För ett ögonblick kände jag att de här människorna gillar mig, jag är säkert populär! Jag tänkte att jag istället borde skapa innehåll av den här typen och glömma det pedagogiska innehållet. Turligt nog lyckades jag samla mina tankar efter att under två dagar ha varit försjunken i djupa tankar, och jag insåg att det var budskapet i min video som var det viktiga, inte jag. I videon stirrar jag bara in i kameran, och framför mig har jag en legokonstruktion med legofigurer som har alla regnbågens färger och olika hudfärger. Figuren har texten Alla är fantastiska.
Men vad händer nu? Stubb är president, Spotifys mest lyssnade låtar är humoristiska dängor av slit-och-släng-karaktär, och tyvärr har ungdomarna utsatts för nya krig. Vid frukosten fläckas smarttelefonens skärm av rågröt och grönsakssmoothie. Medborgarnas källor till information är sociala medier; Youtube, Facebook, Tiktok och Instagram. Podcaster ökar i popularitet hela tiden. Internet har blivit likt Skrotnisses bakgård: här säljs åsikter, reklam, etiskt ohållbar pseudovetenskap och lögner maskerade som kunskap och vetenskap av hög kvalitet. Alla kan tydligen vara expert – vetenskapskommunikatör. Vetenskapskommunikation och popularisering av vetenskap behövs nu mer än för 43 år sedan. Det kan kännas nedslående att stå och försvara riktig kunskap inför en till synes ogenomtränglig väggen av nonsens. I sådana situationer är det viktigt att komma ihåg fjärilseffekten – om vi lyckas förändra en människas tankevärld, så kan det få stora effekter. Därför måste vetenskapskommunikationen orädd bege sig dit människor finns. Förr såg människor på teve, sedan befann de sig på sociala medier, och enligt forskare lyssnar de nu i allt större utsträckning podcaster.
Jag tackar ödmjukast för J.V. Snellmanpriset och lovar att fortsätta att bedriva vetenskapskommunikation. Jag vill tacka alla som har varit med och gjort Plastiikkaope: våra sårsvårdare och sjukskötare, fysioterapeuter, avdelningssekreterare, lokalvårdare, medikalvaktmästare, mina kolleger inom plastikkirurgin och inom andra områden. Ni har alla bidragit med er kunskap och expertis för det gemensamma bästa, tack!"