Ut ur skuggan och in i rampljuset – Tuomas Heikkilä uppmanar forskare att träda fram

Forskningsbaserad kunskap är alltför värdefull för att stanna inom universitetets väggar. Så här säger professorn i kyrkohistoria vid Teologiska fakulteten , som mottog J.V. Snellmanpriset för informationsspridning på Helsingfors universitets årsdagsfest den 26 mars 2026.

– Vid Helsingfors universitet finns mer samlad kunskap och information än någon annanstans i Finland. När det är just universitetet som tilldelar mig ett pris för ett tema som jag anser viktigt, värmer det mitt hjärta och sporrar mig att göra ännu mer i fortsättningen, säger Heikkilä.

I prismotiveringarna konstateras det att Tuomas Heikkilä har gjort ett betydande samhälleligt arbete i synnerhet genom att popularisera historieforskning. När man följer med händelserna som utspelar sig i världen just nu är det enligt Heikkilä lätt att konstatera att beslut som baserar sig på korrekt information och tankesätt som bygger på bildning behövs mer än på länge.

– Vetenskapen har lösningen till de flesta av världens problem. Utmaningen ligger i att nå ut med dem. All den kunskap och visdom som finns vid universitetet måste få vara hela samhället till nytta.

Skolbesök och direktsändningar

I arbetet med att popularisera vetenskap är Heikkilä en veritabel mångkampare. Till hans verktygslåda hör inte bara intervjuer och förtroendeuppdrag utan också metoder som avviker från det traditionella.

Under veckan före intervjun fick Heikkilä besök av elever från historielinjen vid Vantaan Seudun Steinerkoulu (Vandaregionens Steinerskola), och tidigare i vintras besökte han en skola i Tölö för att berätta om stadsdelens historia för förstaklassisterna. Han är också ett bekant ansikte för tv-tittare. I februari bänkade han sig i tv-studion för att kommentera invigningsceremonin för vinter-OS i Yles direktsändning. Han har tidigare uppträtt i tv vid kröningen av kung Charles III och vid påve Franciskus begravning.

– Vid sådana här tillfällen försöker jag alltid föra fram kulturhistorisk forskningsbaserad kunskap. Genom att lyfta fram en detalj kan jag skapa en insikt hos lyssnaren: ”Aha, kronan betyder alltså det här.” Om jag lyckas förklara enskilda symbolers betydelse kan det hända att människor minns det resten av livet.

Mångvetenskaplig forskning om medeltiden

Tuomas Heikkilä säger att han har hittat sitt kall. Därför är det inte betungande att berätta om vetenskap och forskning, utan enbart roligt.

Som historiker ligger Heikkiläs fokus på medeltiden, och han har genom sin forskning och sin kommunikation med samhället försökt bredda människors uppfattning om den mörka medeltiden, som kanske ändå inte var så mörk.

– Jag försöker inte skönmåla utan ge en sanningsenlig bild av medeltiden. Alla epoker har i grunden varit ganska likadana, och vår egen tidsålder kommer säkert inte att se så glamorös ut om hundra eller tvåhundra år. Varje epok har både ljus och mörker. Det finns alltid dumskallar och elaka människor, men också goda föresatser. 

Medeltidens dåliga rykte kan delvis förklaras av att vårt källmaterial är begränsat. Trots att hundratusentals medeltida böcker, manuskript och dokument av olika slag finns bevarade, uppskattas det att till exempel endast tio procent av böckerna bevarats för eftervärlden. Bristen på information har lämnat luckor i kunskapen som människor sedan har fyllt med fantasins hjälp. Som exempel nämner Heikkilä att många tror att häxförföljelserna skedde på medeltiden trots att de i själva verket ägde rum först senare.

För forskaren är kunskapsluckorna naturligtvis en möjlighet.

– Ur forskarens synpunkt är medeltiden en fascinerande tidsperiod: det finns gott om material men också stora luckor i källorna. För att kunna förstå medeltiden måste vi utveckla forskningsmetodernas verktygslåda. Ett mångvetenskapligt angreppssätt är nödvändigt i forskning om medeltiden.

Denna approach tillämpar Heikkilä inom projektet  som han själv leder. CODICUM är det första humanistiska forskningsprojektet i Finland som har beviljats bidraget Synergy Grant från Europeiska forskningsrådet. Bidraget är 13 miljoner euro.

Projektet kombinerar humanistiska och naturvetenskapliga metoder i ambitionen att utreda hur Norden med böckers hjälp blev en del av västra Europa under medeltiden. Med hjälp av biovetenskapliga metoder tas dna-, protein- och isotopprover från pergament som tillverkats av djurskinn. Med hjälp av beräkningsmässiga metoder, såsom artificiell intelligens, spårar forskarna med algoritmer hur texter som kopierats för hand spridits från andra håll till Norden och förändrats.

– Världen är alltför komplex för att forskas från ett enda vetenskapsområdes perspektiv. När vi undersöker det förflutna ur flera olika vetenskapliga perspektiv betraktar vi det inte längre en- eller tvådimensionellt utan ur tre, fyra, fem dimensioner, och då ser vi mycket mer.

Sluta blygas, humanist!

Tuomas Heikkilä upplever att många universitetsforskare är onödigt passiva och inte helt förstår vilka möjligheter att påverka de har. Alltför många nöjer sig med att bedriva forskning för andra forskare, och kan eller vill inte göra sina forskningsresultat kända för en större publik.

– Om vi låter forskningskunskap som producerats med möda stanna inom universitetets väggar så har den kunskapen ju en viss nytta, men inte lika stor som den kunde ha.

Under sin tid som direktör för Villa Lante (Finlands Rominstitut) 2013–2017 gjorde Heikkilä tillsammans med akademikern Ilkka Niiniluoto en omfattande utredning om finländarnas uppfattning om humanistisk forskning. Utredningen omfattade flera medborgarenkäter och intervjuer med cirka 200 inflytelserika personer inom olika områden, och den resulterade i en pamflett med namnet ”Humanistisen tutkimuksen arvo” (ung. Värdet av humanistisk forskning). Resultaten var både positiva och negativa.

– Finländarna uppskattar humanistisk forskning och anser att den är viktig för samhället. Människorna upplevde att den humanistiska forskningen kan erbjuda lösningar i synnerhet på stora samhälleliga frågor såsom demokratins framtid.

– Tyvärr märkte vi också att humanistiska forskare själva är passiva och förhåller sig onödigt negativa till sina möjligheter att påverka. Jag har en känsla av att de skulle behövas i högre grad i samhällsdiskussionen. Budskapet i vår pamflett var därför: Axla en större roll!

Heikkilä poängterar att vetenskapliga artiklars genomslag är begränsat. Till exempel historieforskningens rön når långsamt ut till allmänheten, och läroböckerna ligger som regel ungefär en generation efter i förhållande till den nyaste forskningskunskapen. Som svar på problemet erbjuder han både en beprövad traditionell modell och en ny modell som är främmande för många vid universitetet: fackböcker och Youtubeklipp.

– En tydligt skriven fackbok är en genväg till samhällspåverkan. Den får fler läsare än en vetenskaplig artikel och den har en större potential att påverka i samhället. Att skriva fackböcker skapar också ett ytterligare tankeskikt hos forskaren när hen försöker formulera forskningsresultaten på ett så tydligt sätt som möjligt.

Heikkilä blev medveten om kraften i korta videoklipp när han bekantade sig med de videor som hans åttaåriga dotter tittar på.

– Det är fascinerande att se hur beroendeframkallande de är trots att innehållet är rent nonsens. Vi behöver nya former att förmedla forskningsbaserad kunskap, annars fördummas världen. Det luftrum som i bästa fall också skulle kunna bebos av vetenskaplig kunskap fylls nu av innehåll som i sig är harmlösa men också meningslösa.