Med stor glädje och ödmjukhet, stående på jättars axlar ansluter jag mig till den inflytelserika skaran av mottagare av J.V. Snellmanpriset. Jag får detta pris i en tid som jag inte trodde att jag skulle få se: Rädsla och misstro fördunklar vår framtidsbild och krigsretoriken börjar bli en naturlig del av vår interaktion. Samtidigt riskerar våra gemensamma värderingar – sanning, bildning, frihet och gemenskap – att få ge vika för vår tids egoistiska världsbild och maktpolitik. Vi är alla en del av ett globalt empiriskt experiment där kulmen för strävan efter största möjliga vinst söks på bekostnad av ekologisk och social hållbarhet. Just nu behövs individer som med vanliga ord kan tala om våra värderingar som plötsligt blivit ovanliga.
För det första måste vi fråga oss vems språk vi talar.
Mitt eget vetenskapsområde näringsvetenskaperna har en mångvetenskaplig grund, och vetenskapliga bevis produceras huvudsakligen i tvärvetenskapliga grupper. Redan när forskningen bedrivs måste vi alltså exponera vårt språk för mångtydighet: Vi kan närma oss samma termer från olika vinklar inom olika vetenskapsområden. Vi har också bland de 60 olika vetenskapsområdena i Vetenskapstermbanken i Finland byggt upp terminologi i näringsvetenskap som är öppen för alla. Termerna kan skapa klarhet i mångtydigheten och exempelvis klargöra för journalisterna att fetma eller skräpmat inte är ett språk som experter föredrar.
I den akademiska världen är huvudspråket för kommunikation engelska. Men räcker det med engelska om vi vill spräcka bubblorna mellan det akademiska och resten av världen? I min forskningsgrupp ligger fokus för det mesta på barn, familjer eller dem som befinner sig på de lägsta stegen i samhällets statusstege. Det gäller att tala deras språk. Med ukrainska flyktingfamiljer kommunicerar vi om forskningsresultaten på ukrainska. Att stärka sitt modersmål också i olika former av vetenskapskommunikation stöder både barnets och den vuxnas identitet och emotionella färdigheter samt inlärningen av modersmålet. Vetenskapskommunikationens språk kan också vara det språk som motsvarar barnens kognitiva utvecklingsnivå. Den verbala lekfullhet och de färgläggande adjektiv som gallras bort från expertspråket kan överföras till en dramatiserad faktabok för barn. Vår bokserie Kestokamut berättar om hållbar mat med hjälp av rap-lyrik. För det är ju så att det här klotet behöver hjälp: ”Hei, tää pallo kaipaa jeesii ja meill ois pari teesii”.
Det fascinerande i näringsvetenskapen ligger i dess praktiska natur. Var och en av oss äter för att leva, och genom våra val av livsmedel uttrycker vi inte bara våra resurser när det gäller kunskap, färdigheter, ekonomi och tid, utan också våra värderingar, attityder och känslor. Därför når forskningsresultaten i näringsvetenskap ofta djupare än ytan och ger upphov till emotionella reaktioner. I populariseringen av näringsvetenskap möter omfattande forskningsbevis individens personliga erfarenheter och båda är lika sanna för upphovspersonen och personen med erfarenheterna. Men individens erfarenheter räcker inte som grund för en rekommendation på befolkningsnivå. För individen är risker och sannolikheter abstrakta begrepp vars tidsspann är i framtiden, medan individen lever just nu. Självrepareringsförmågan hos vetenskapen kan visa sig som osäker kunskap och expertis kan yttra sig som maktutövning.
För centrala intressentgrupper, såsom skolor, organisationer, företag och offentliga tjänster, skulle forskningsbevisen ha mest genomslag om de implementerades direkt i praxis, produkter och verktyg. Ett exempel på det är mer växtbaserade och miljövänliga recept för matservicen. Det är viktigt att utmana kommunikationssätt som skapar ojämlikhet i hälsa. Ojämlikhet börjar byggas upp redan i livmodern om information om kost under graviditeten och om amning inte finns att tillgå via de offentliga tjänsternas kanaler på ett språk som föräldrarna förstår. Det som gäller med beslutsfattarna är ett enkelt och tydligt språk, konkreta förslag till åtgärder och i synnerhet bevis på kostnadseffekterna. Trots det kan forskningsbaserad kunskap eller åtgärdsförslag som bygger på bevis avvisas om kunskapen eller förslaget strider mot den rådande politiska ideologin. Det är besvärligt att popularisera vetenskapliga verktyg och skillnader i evidensgradering, och det är frustrerande att om och om igen motivera tillförlitligheten av referentgranskad forskningskunskap. Men just den modiga exponeringen för kritik skiljer oss från pseudovetare, och till slut finslipar vetenskapens självrepareringsförmåga det som fortfarande är svagt i våra påståenden.
För det andra må vi fråga oss: Vems röst stärker vi genom våra budskap och vem gör vi synlig? Använder vi smålustiga fraser och spetsiga ord i sociala medier i första hand för att stärka vårt eget ego? Också vi akademiker faller då och då i den gropen. Vetenskap är nästan utan undantag mer samarbete än en individuell prestation, även vid spetsforskningsenheter och bland spetsindivider. En forskares mest värdefulla kapital är den information som forskningspersonerna ger oss med förtroende, och vi är dess tolkar.
Min forskningsgrupp vill särskilt stärka barnens och andra utsatta befolkningsgruppers röst och synliggöra ojämlikheten på tallrikarna. De allvarliga störningar som orsakats av krig och väderfenomen har påverkat levnadskostnaderna i Finland. Också arbetstagare upplever matosäkerhet. Till följd av nedskärningar i den sociala tryggheten har fattigdomen bland barnfamiljer förutspåtts fortsätta öka. På barnens tallrikar syns ojämlikhet särskilt i matens kvalitet, som är starkt kopplad till föräldrarnas utbildning och inkomster, bostadsområdet och familjestorleken. Vi arbetar med att göra en dokumentärfilm om det här temat i vårt projekt Aamiainen (Frukost) som förenar vetenskap och konst.
I sin bok Sivistyksen puolustus konstaterar professorerna Sari Kivistö och Sami Pihlström att elitens ovana vid att möta folkets perspektiv gör det möjligt för populismen att växa. Det är just därför som det också behövs personer som upplever sig vara utanför eliten i de mångstämmiga diskussionerna. När vi möter utanförskap blir vår egen blick vidare. Med författaren Rakel Liehus ord i hennes bok Helene: Av människors berättelser lär jag mig. Varje ord som en annan människa uttalar får någon mening inuti dig att flytta på sig. Ändra din plats i universum. (översättn. Camilla Frostell) Bildning handlar inte bara om bokkunskap. Det är en intellektuellt och etiskt krävande verksamhet, där en väsentlig del består av kommunikation i två riktningar. Men den senaste tiden har en hel del varit rätt enkelriktat och vi håller på att förlora vår förmåga att lyssna. Där kan vi ta efter barnen. Deras klara värld är öppen för allt nytt, mottaglig och läraktig, och den bygger inte upp motiv för andras handlingar, utan låter motparten själv tala om dem. För att utveckla självregleringen behöver barnen stöd av vuxna, och det är en resa som varar hela livet. Den kloka ugglan i hjärnans pannlob kan tränas till att dämpa den gläfsande hunden i amygdalan, det vill säga till att lugna ner obetänksamma, snabba och emotionella reaktioner i vårt huvud. I krävande situationer kan du fråga dig själv: ”Styrs det jag gör av den kloka ugglan eller den gläfsande hunden?” Vår förståelse av språkets förmåga att såra försvinner lätt i de snabba och delvis ansiktslösa diskussionerna i sociala medier. I negativa spiraler är min viktigaste lärdom att lugna ner andningen och sinnet innan jag reagerar. Svaret måste återspegla en lösning, och det får inte utgå från ilska eller hämnd. Det här är inte lätt för verbalt begåvade akademiker vars språk lätt även kan användas för elakheter. Men det är ett fruktansvärt slöseri om vi använder vår kapacitet till det.
I den här stunden kan vi påverka hurdana röster vi låter höras högst och hurdan nivån på vår egen kommunikation är. Vi måste välja om vi ska låta rädsla och vetenskapsfientlighet släcka vår entusiasm för oberoende forskning och samverkan med samhället. Också passivitet och tystnad är signaler och kan ge upphov till informations- och kommunikationsbrist. Världen ser överdrivet polariserad ut om endast ytterligheterna får sin röst hörd. Idag är det de unga som mest synligt använder sin röst för att kommunicera om sanning, bildning, frihet och samhörighet. Unga som känner en oro över det som händer i nutiden och om sin framtid. Vi håller på att lämna vår planet i kaos till de kommande generationerna, men vi blir förnärmade när unga väcker oss med demonstrationer och gatublockeringar. Att bygga en bättre framtid och upprätthålla hoppet är en av de viktigaste uppgifterna för de vuxna som omger barn och unga. Vi måste dagligen påminna barnen och de unga om människans godhet och skönheten i vår värld. En värld där den största skönheten vid sidan av naturen ofta finns i barnen och de unga själva. Deras optimism, trofasthet och förlåtelse.
Jag tar tacksamt emot J.V. Snellmanpriset, ett värdefullt erkännande för vår uppgift att samverka med samhället. Fenomenen stärks och slocknar i tiden. Författaren och översättaren Eila Pennanen skrev endast en diktsamling, Kiitos harhaluuloista från 1970. Femtiofem år efter att diktboken gavs ut avslutar jag mitt tal med verser som igen får våra hjärtan att blöda.
Mänskligheten har hopp.
Vattnen och markerna ska ännu bli rena,
luften än en gång god att andas,
gifter och vapen ska inte längre tillverkas.
Än en gång ska vi vila i skuggan av träden,
läsa dikter
och höra Sokrates röst.
Nya känslor ska komma,
en ny känslighet.
Illusionen, lever du än?
Ur djupen av min naivism ropar jag efter dig. (HU:s översättning)