Ärade kansler och rektor, bästa vänner av forskningsbaserad kunskap
Jag vill framföra ett varmt tack för denna utmärkelse. Ett pris som bär J. V. Snellmans namn känns särskilt förpliktigande och aktuellt, eftersom han trodde på en enkel idé: Kunskapen finns inte för kunskapens skull. Den finns till för samhället.
Själv tänker jag likadant. Därför kommer jag nu att prata om ruttnande händer och skattebetalare, kikare och attityd.
För trettio år sedan började jag studera vid Biblioteca Apostolica Vaticana, det vill säga Vatikanbiblioteket. Sedermera har jag arbetat många år i detta den västerländska världens litterära centralminne, bland tiotusentals böcker från medeltiden.
På medeltiden, innan boktryckarkonsten utvecklades, var skrivandet mödosamt arbete och varje ord som nedtecknades med fjäderpenna på pergament var noggrant avvägt. När verket äntligen var klart skrev många författare ned sina känslor på sista sidan i en slutskrift eller kolofon. Jag kommer särskilt väl ihåg en kolofon som skrevs på 1400-talet. Den löd så här:
”Handen som skrev detta ruttnar redan i graven. Men texten den skrev kvarstår. Genom böcker råder de döda de levande.” Denna anonyma skrivares tanke från 1400-talet fick mig att stanna upp. Han skrev för evigheten, arbetade för människor han aldrig skulle träffa. Genom sitt eget tysta arbete byggde han en katedral som han visste skulle färdigställas först efter hans död, om någonsin.
Denna skrivare från medeltiden tänkte på exakt samma sätt som vi gör vid universitetet 2026. Även vi förstår att vi är en del av en kedja av lärda som sträcker sig från början av historien och långt in i framtiden. Den bärande tanken även för vårt samfund är att kunskapen byggs på från generation till generation och kan därför alltid ge nya lösningar på nya utmaningar.
Vid Helsingfors universitet har mer kunskap och djupare förståelse samlats än någon annanstans i Finland. Jag tänker gärna att vårt samfund är den klokaste platsen i världens lyckligaste nation. Här finns Finlands hjärna, dess intellekt och dess minne – och kanske också dess själ.
Med denna kunskap följer också ett ansvar: ansvar för vår egen tid och för den tid som kommer efter oss. När vi ser ut genom festsalens fönster ser vi en värld som mörknar. Demokrati betraktas allt oftare som en svaghet och samhällen dras isär av växande polarisering. Inför folkmord vänder man alltför ofta bort blicken, och ekonomiska och politiska kalkyler används för att rättfärdiga urskillningslösa bombningar av oskyldiga människor. Samtidigt hårdnar klimatförändringens grepp om vår planet.
För en historiker är sådana här bekymmer ändå inte helt nya företeelser. Varje tidsperiod har själv ansett att den levt i dystra tider. Forskningsbaserad kunskap, förståelse och vishet behövs i dag lika mycket som alltid. I förmedlingen av detta får vi dock skämmas om vi jämför oss med den anonyma skrivaren som levde under vad vi ser som den mörka medeltiden. Han arbetade stolt för framtidens människor som han aldrig träffade. Vi nöjer oss å andra sidan alltför ofta med att namedroppa och försöka göra oss kloka i våra egna akademiska bubblor.
Jag fick i tiderna vara med och definiera vårt universitets värderingar. Var och en av dem – sanning, bildning, frihet och gemenskap – förpliktigar oss att stiga upp och gå ut i världen för att nå en allt bredare publik. Det är universitetets servicelöfte till medborgarna, alltså skattebetalarna som finansierar vårt arbete. Och medborgarna förväntar sig faktiskt kunskap, hopp och lösningar av oss. Enligt enkäter litar 80 procent av finländarna på universiteten och vetenskapen; medborgarna anser att vi som institution är nästan lika pålitliga som försvarsmakten och polisen.
Vår nuvarande världsbild och människouppfattning är överraskande medeltida. Medeltidens bildning utvecklade universiteten och formade våra nuvarande värderingar, lagar och trosföreställningar. Den mainstreamade tanken att varje människa har en värdefull själ. Hon är en tänkande, moralisk varelse, och som sådan viktig. Medeltiden var inte demokratisk eller rättvis, men det är inte nutiden heller.
Men dagens forskare har ändå oändligt mycket bättre redskap för att sprida vetenskap och information än den medeltida skrivaren. Vi kan och måste kräva mer av oss själva än av våra kollegor från århundraden tillbaka.
Hur kan vi alltså på bästa sätt ge den stora publiken en bred och korrekt bild om våra vetenskapliga resultat och sprida den bästa kunskapen utanför vår bubbla? För att få svar behöver jag er hjälp.
Jag ber er lyfta vänster hand. Lägg den över vänster öga. Forma sedan höger hand till ett teleskop och för den framför höger öga. Bra, håll så! Hur ser världen ut? Vad ser ni? Detaljer, kanske till och med skarpt, men bara en snäv sektor. Ni måste anstränga er och svänga på huvudet för att få en bild av er omgivning.
Sedan: håll kvar höger hand som ett teleskop, men forma också vänster hand till ett teleskop och håll den för vänster öga. Hur ser världen ut nu, när ni tittar på den som genom en kikare? Ni ser ett större område, i stereo och tredimensionellt. Fokus ligger inte längre på detaljer, utan på en lite större helhet.
Håll kvar kikaren framför ögonen. När jag säger ”hepp” sträck armarna uppåt i en båge och ta bort kikaren. Hepp!
Vilket ljus! Vilket panorama! Så bra ni ser dem som sitter bredvid er och er omgivning!
Vår övning åskådliggör två saker. För det första någonting som nästan oundvikligen sker under en forskares karriär. Expertis innebär specialisering, men specialiseringen har sitt pris. Ju mer du specialiserar dig, desto tydligare kan du bara se in i ett begränsat område. Samtidigt kan bredare kopplingar skymmas.
För det andra påminner övningen oss om farorna med vetenskaplig enögdhet. Om vi vill få grepp om helheter och erbjuda samhället hållbara lösningar behöver vi många olika perspektiv. Vi behöver tvärvetenskaplighet och samarbete. Vi är universitas, ett samfund av människor som tillsammans söker förståelse. Ett samfund där vi behöver varandra, och där vi behöver såväl en blick som fokuserar på detaljer som breda perspektiv.
Vårt universitet arbetar för världens bästa. Men vi förbättrar inte världen med kunskap allena, utan det krävs framför allt attityd. Och bildning är den attityd som världen behöver mest. Bildning är inte snobberi eller att skryta med sin egen förträfflighet, utan etiskt ansvarstagande, acceptans av olikheter och att bära sig åt som folk. Bildning är diskussion och ömsesidig respekt. Därför är bildning samarbete och interaktion, inte bara spridande av information utanför universitetet.
Låt oss till sist återvända till en annan kolofon, som ger uttryck för både informationsförmedling och möten. En medeltida skrivare nedtecknade endast två korta meningar i slutet av sitt manuskript: ”Opus est scriptum. Da mihi potum.” Det vill säga: Verket är färdigt, nu förtjänar jag en dryck. Det är fråga om det kortaste och kanske klokaste vetenskaps- och bildningspolitiska program jag känner till.
Vår uppgift är att fortsätta detta arbete som pågått i århundraden. Med allt större ambitioner. I allt större grad tillsammans.