i sitt verk Wilhelm Meisters läroår (1795–1796) skildrar författaren, Johann Wolfgang von Goethe, berättelsen om unge Wilhelm Meister, vars liv skakas om av plötsliga förändringar.
I romanen som utspelar sig i slutet av 1700-talet överger unga Wilhelm det borgerliga köpmanslivets stabilitet och släktens förväntningar och börjar i nutida termer jaga sina drömmar. Han förverkligar sig själv som skådespelare, ansluter sig till ett mystiskt hemligt sällskap och provar också på läraryrket. Han blir intensivt förälskad och dyker slutligen också in i vetenskapens värld.
I alla dessa försök ingår också bittra besvikelser. Konsten ger ingen utkomst, romantiken ger ingen tillfredsställelse, och vetenskapen ger heller inga slutgiltiga svar på världens underverk.
Romanen har beskrivits som en resa från idealism till realism – till att förstå världens grymhet och dess begränsningar.
Även ett annat perspektiv är möjligt. Goethes berättelse beskriver människan som en väsentligen ofullständig varelse som definieras av brister. Vetenskapen, konsten och även kärleken ger en inblick i en människa som inte är färdig – en människa som omges av outforskade horisonter, betydelser som gömmer sig i den sociala verkligheten, naturen och andra människor.
Författare under romantiken gav Goethes verk benämningen bildningsroman, Bildungsroman, som anspelade på en ny tanke om människans tillväxt.
På finska motsvaras Bildung av ordet "sivistys", som Reinhold von Becker, docent vid Kejserliga Akademien i Åbo tog i bruk på 1820-talet för att beskriva idén om en mångsidig utveckling av människans förmågor – andens kraft.
Även om bildning för Becker också betydde anpassning till rådande normer, innehöll begreppet också en tanke om att frigöra människonaturen och dess dolda potential.
Bildningens gudomlighet hänvisade inte till människans fullkomlighet, utan snarare till en horisont av oändlig utveckling som öppnas framför människan.
Som Beckers elev J.V. Snellman konstaterade:
"Hvad humanitet, hvad sann mensklighet är, kan således icke mätas efter menniskans naturliga beskaffenhet, utan dess betydelse måste sökas i den fullkomlighet, till hvilken menniskoslägtet sträfvar."
Bästa festdeltagare,
dessa reflektioner om bildningens karaktär kan i denna situation verka ålderdomliga, och till och med dryga. Var och varannan dag får vi läsa i tidningen hur ”festtalens tid är förbi”.
I och med Rysslands omfattande anfallskrig och förändringarna i USA:s politiska riktning krävs nu en ny typ av styrka och vaksamhet av Europa – handlingar i stället för ord.
Samtidigt är det tydligt att den pågående omvälvningen i världspolitiken är en kris inte bara för demokratin, utan också för de kulturella värderingarna. Politiska rörelser i såväl USA som Europa oroar sig för att kulturen förändras och nationen försvinner, och de söker tillflykt i det förflutna och den varaktighet som det förflutna erbjuder.
Vetenskap, konst och bildning har i denna utveckling blivit verktyg i kulturkrig. För en del representerar de lyx och överflöd, för andra utgör de ett hot mot traditionella värderingar, till och med mot den nationella enigheten.
Denna diskussion får ytterligare intensitet av att besvikelsen på USA:s nuvarande administration sammanflätas med tanken om en förvittring av den västerländska värdegemenskapen.
Vilka är de värderingar och principer som vi som Europa i sista hand försvarar? Vilken är den tradition som vi i den här situationen söker inspiration i?
Bästa festdeltagare,
för en vecka sedan i denna sal besvarade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj en fråga med detta koncisa svar: Det handlar om Europa.
För honom betydde Ukrainas försvarskamp framför allt att man försvarar den europeiska livsstilen, demokratin, rättsstaten men framför allt friheten – Ukrainas försvarskamp är vår gemensamma kamp.
Helsingfors stad visade sitt engagemang för rättsstatsprincipen genom att skriva en parkeringsbot till den ukrainska delegationen.
Men i detta rum, omgiven av universitetsanställda och studenter, var Zelenskyj tillsammans med vänner.
Jag blev särskilt imponerad av det sätt på vilket president Zelenskyj bjöd oss till att inte bara stödja Ukrainas militära försvar, utan också till att bygga upp landets demokrati – en framtid som bygger på landets traditioner men också fokuserar på att lösa konkreta problem.
Bästa festdeltagare,
mitt eget svar på frågan om traditionens roll vilar på två pelare: bildning och demokrati.
Med dessa begrepp menar jag i första hand inte objektiva prestationer: tryckt boklig bildning eller institutioner för parlamentarisk demokrati. Däremot avser jag när det gäller båda begreppen ett visst sätt att leva i världen och förhålla sig till den.
Bildning och demokrati är speciella idéer just för att båda delar tanken om människans grundläggande ofullständighet och odefinierbarhet.
Båda är också tanketraditioner vars kärna utgörs av tanken om framtidens öppenhet, och om människans möjlighet att forma denna framtid.
Därför har bildningens och demokratins kraft inte enbart att göra med strukturer eller institutioner, utan också med människans förmåga att föra en dialog mellan nutiden och det förflutna.
Låt oss börja med demokratin.
Som jag framför i min bok Demokratian aika (ung. Demokratins tid) stöder sig den moderna demokratin framför allt på en ny slags tidsuppfattning. Det republikanska tänkandet under den tidigmoderna tiden som låg till grund för detta frigjorde sig från såväl antikens cykliska tidsuppfattning som den kristna frälsningshistorien.
Enligt detta tänkesätt, som uppstod i de italienska statsstaterna, låg grunden för politisk verksamhet varken i naturen eller i Gud, utan i historien, alltså i människans verksamhet. Eftersom institutionerna i statsstater hade uppkommit i historien, och alltså hade åstadkommits av människan, var det också möjligt för människan att förändra dem.
Vägen till öppenhet i framtiden gick via det förflutna.
Historien blev en central del av den nya politikens autonomi, dess särprägel. Tänkare som Niccolò Machiavelli betonade att politik bedrevs i en tid och i ett historiskt läge. I stället för att följa en färdig plan började politiken definieras av en tanke på ständigt föränderliga samhällsrelationer.
En kamp som utspelar sig i en historisk situation blev kärnan i politiken.
I och med denna tänkandets revolution blev framtiden på ett nytt sätt ett oförutsägbart område som också kunde skapa nya betydelser och betydelsestrukturer i världen. Detta inspirerar starkt det revolutionära tänkandet på 1700- och 1800-talen såväl i USA som i Europa.
Demokrati var en benämning på denna tanke om betydelsen av nya begynnelser. Enligt Alexis de Tocqueville låg demokratins särprägel i just det att demokratin motsatte sig tanken om att historien är oundviklig och rör sig bara åt ett håll. I stället för eviga idéer blev demokratin en symbol för avbrott och förändring.
Thomas Paine, en av unionens fäder i USA, sade att människan hade inom sin makt att börja världen om igen.
En central del av denna nya kultur av öppenhet var en ny slags tanke om människans individualitet, som hade en väsentlig anknytning till romantikens filosofi i början av 1800-talet. Medan upplysningstidens teoretiker närmade sig demokratin framför allt som en idé som styrdes av samförstånd eller allmänviljan, flyttade romantikens strömningar fokus till individen och individens personliga relation till världen.
Meningsskiljaktigheter och hanteringen av dem blev så småningom centrala dygder i det demokratiska tänkandet.
Bildning var en benämning på denna strävan att förena individens personliga och oförytterliga frihet med tanken om kollektivet och de begränsningar som kollektivet medför. Bildning innebar inte bara att ta till sig rättsliga normer och goda seder, utan också att öppna sig för ett nytt slags ansvar och en horisont för utveckling.
Bildning byggde på en ny uppfattning om människans natur, som enligt romantikens ideal inte var färdig, utan något som formas genom kultur, kollektiv och politiska system.
Demokratin och bildningen hade alltså sina ursprung i samma källa, som motsvarade lärdomen i berättelsen om Wilhelm Meister. Kärnan i båda var alltså tanken om människans odefinierbarhet och framtidens öppenhet.
Våra politiska institutioner och lagar är inte färdiga eftersom människan själv inte är färdig. Själva mänskligheten formas i den dialog mellan försök och misstag som karakteriserar den mänskliga kulturen och dess utveckling.
Bästa festdeltagare,
vi lever i en tid då vetenskapen och kulturen står på defensiven. För vetenskapens del är i synnerhet så fallet när det gäller forskning som inte direkt omsätts i produktutveckling eller innovationer.
Därför är det förståeligt att man nu söker efter ett nytt stöd i säkerhet och kristålighet. Vetenskap och konst har blivit en källa till psykisk försörjningsberedskap.
Jag vill ändå påminna om en annan uppgift som kultur och vetenskap har, nämligen att de är värnare av den ofullständighet och ofullkomlighet som anknyter uttryckligen till demokratin och bildningen.
Vetenskap och kultur påminner oss om att världen inte är färdig. De visar att våra politiska system är ofullkomliga, men deras historia erbjuder en rad lärdomar som möjliggör en ny framtidsutsikt.
Den auktoritära populismen som vinner terräng i Europa och USA ser politiken på ett annat sätt. Även om rörelsen gärna framställer sig som budbärare för en förändring, har den ett motsatt principiellt budskap. Den ser kultur och nation som något färdigt. Vanligt folk vet nog. Deras bildningsnivå är tillräckligt hög, och den politiska gemenskapen behöver inte reflektera över sitt eget förflutna eller sina egna gränser.
För auktoritarismen är historien inte en källa till lärande, utan framför allt en tillflykt från allt som är nytt, och i vissa fall även en möjlighet att utveckla en berättelse om sig själv som ett offer.
Bästa festdeltagare,
jag skulle vilja tro att vi forskare inte bara är förkämpar för sanningen, utan också för bildningen och demokratin. Vi utför denna uppgift på olika sätt: någon med hjälp av komplicerade teorier, en annan med hjälp av konkreta problemlösningsmetoder.
En presenterar sina insikter med hjälp av exakta matematiska ekvationer, en annan gräver fram belysande enskilda fall ur historien och förlitar sig på kraften hos exempel.
Men i sista hand är det som förenar oss en förståelse av osäkerheten i och gränserna för den befintliga kunskapen, men också den horisont för mänsklig utveckling som öppnas omkring oss.
Även om vetenskapen innebär säkerhet och kunskapsutveckling, är den också ett bevis på den osäkerhet och ofullkomlighet som hör ihop med att vara människa – ett bevis på att världen inte är färdig.
Att försvara demokratin innebär kanske i denna tid inte bara att försvara kunskapen och sanningen, utan också att försvara ofullständigheten och ofullkomligheten hos våra egna perspektiv.
Goethe konstaterar i Wilhelm Meisters läroår att
det inte är människofostrarens plikt att skydda mot misstag, utan att "leda den vilsefarne; ja, att låta honom i fulla drag tömma sin villfarelses bägare, däri ligger lärarnas visdom." Goethe, J. W. (1923). Wilhelm Meisters lärdomsår (Del II), i svensk översättning av Teresia Eurén.
“Nicht vor Irrtum zu bewahren ist die Pflicht des Menschenerziehers, sondern den Irrenden zu leiten, ja ihn seinen Irrtum aus vollen Bechern ausschlürfen zu lassen, das ist Weisheit der Lehrer.”
Tack för ert intresse.
Timo Miettinen, akademiforskare, Academy Research Fellow