I sin doktorsavhandling undersöker Alex Rawlings hur supermassiva svarta hål interagerar med omgivande galaxer och vilken roll de spelar i galaxernas utveckling. Rawlings studerade först i Australien och Schweiz, men flyttade till Helsingfors 2019 för att påbörja sina magisterstudier vid Helsingfors universitet.
Sin doktorsavhandling skrev han i doktorandprogrammet i elementarpartikelfysik och universumforskning. Studien finansierades av Helsingfors universitets fonder. Disputationen ägde rum den 28 november 2025 vid Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten.
Vad handlar din avhandling om?
– Min avhandling fokuserar på supermassiva svarta hål i centrum av massiva galaxer av tidig typ. Titeln för min avhandling är “Supermassive Black Hole Dynamics in Massive Early-Type Galaxies”.
– Nästan alla massiva galaxer, inklusive Vintergatan, har ett supermassivt svart hål i sitt centrum. Dessa objekt är i komplex interaktion med den omgivande galaxen och utgör en central faktor i galaxernas utveckling.
Vad inspirerade dig att doktorera inom ditt område?
– Mitt intresse väcktes 2019 när jag arbetade som praktikant vid University of Sydney, där jag arbetade med observationsdata från avancerade teleskopinstrument. Ämnets omfattning och skala gjorde ett stort intryck på mig.
– Efter det flyttade jag till Helsingfors och inledde mina magisterstudier i magisterprogrammet i elementarpartikelfysik och astrofysik, som jag slutförde 2021. Jag bestämde mig för att fortsätta med doktorsstudier och fokusera på modellering, det vill säga att försöka förstå fysiken bakom observationerna.
Vilken betydelse har din avhandling för den bredare allmänheten eller samhället?
– Min forskning bygger på nyfikenhet, inte på industriella syften. I det avseendet är min forskning viktig, eftersom den för oss ett steg närmare förståelsen av några av de – bokstavligt talat – stora frågorna om universum.
– Mitt arbete är särskilt betydelsefullt under den nya tidsåldern inom astronomi, där universum observeras med hjälp av gravitationsvågor. Gravitationsvågor är vibrationer i rumtiden som orsakas av massiva kroppar, och de gör det möjligt för oss att studera universum på ett helt nytt sätt. Jag vill likna detta vid att vi tidigare har sett orkesterns instrument, men att vi nu för första gången hör själva musiken.
Hur har arbetet med din avhandling gått? Hur kändes det att skriva en avhandling?
– Arbetet framskred i jämn takt, och nu när jag är klar kan jag säga att allt slutade väl. Min nuvarande känsla är väldigt annorlunda jämfört med den jag hade i slutet av det första året, när jag kände mig hårt pressad av kraven i mina doktorandstudier och tvivlade på min egen förmåga att klara dem. Den känslan avtog under mitt tredje och fjärde år, men en av de största utmaningarna var att förbli uthållig och fast besluten att slutföra det jag hade påbörjat.
Vilka är dina framtidsplaner? Var ser du dig själv efter din doktorsexamen?
– I mars börjar jag arbeta som forskardoktor hos våra samarbetspartner vid Max Planck-institutet i Tyskland. I detta skede av forskarkarriären är nätverk och samarbetsrelationer av oerhört stor betydelse.
– Jag ser fram emot möjligheten att planera och genomföra nya forskningsprojekt, där jag kan använda de färdigheter jag utvecklat under doktorandstudierna. Även om det nya skedet känns en aning spännande, tycker jag att det är inspirerande och hanterbart.
Vilka råd skulle du ge till någon som precis har börjat sin resa mot en doktorsexamen?
– I början förväntas ingen vara expert. Det är viktigt att våga säga ”jag vet inte”, eftersom det ger en möjlighet att lära sig nytt.
– Dessutom är det väldigt viktigt att bygga upp en stark laganda i den egna forskningsgruppen. Ett gott stödnätverk erbjuder stöd när man stöter på oundvikliga svårare etapper.