Sina första år reste Nils-Erik Saris runt i Europa med sin far som var dirigent, sin mor och en orkester. När han var fem år gammal bosatte sig familjen i Helsingfors, där Nils-Erik gick i Finlands första samskola, Brobergska läroverket för gossar och flickor. Nils-Erik tog studenten år 1947 och fortsatte sedan direkt sina studier vid Helsingfors universitet. Han hade ett brett intresse för naturvetenskaper och studerade biologi, zoologi, fysik, kemi och matematik. Slutligen specialiserade sig Nils-Erik på biokemi och avlade filosofie kandidatexamen 1953, filosofie licentiatexamen 1956 och filosofie doktorsexamen 1964.
Under sommaren 1951 gjorde han praktik vid Biokemiska forskningsanstalten i en grupp som leddes av professor J.K. Miettinen. Uppgiften var att testa vilken typ av stärkelse som skulle vara mest lämplig för den nyutvecklade stärkelsekromatografin för aminosyror. När det var dags för specialarbetet frågade Artturi I. Virtanen om Nils-Erik var villig att undersöka mängden kväveföreningar som kommer från luften ner till marken med regnet. Virtanen var intresserad av att ta reda på om växter får kväve också på detta sätt. Virtanen lovade att betala Nils-Erik ett litet månadsarvode om han inte berättar det för någon. Nils-Erik gick genast med på förslaget och jobbade som specialanställd fram till 1953.
Efter att han utexaminerades som filosofie kandidat 1953 fortsatte Nils-Erik som forskingsassistent vid Virtanens laboratorium fram till 1956. Efter att han bildade familj sökte sig Nils-Erik till ett jobb med bättre lön och började arbeta som kemist vid Aurora sjukhus. Där började han standardisera sjukhusens måttenheter och kvalitetskontrollera analyser. Enligt sina egna ord var han då Finlands minst populära sjukhuskemist, men arbetet var nödvändigt eftersom metoderna och måttenheterna vid olika sjukhus varierade. I och med dessa förtjänster grundade sjukhuskemisterna Saris-priset, som den första gången det tilldelades år 1995 tillföll Nils-Erik. Han fortsatte som sjukhuskemist och överkemist vid Helsingfors universitets centralsjukhus tills han år 1972 fick en svenskspråkig professur i medicinsk kemi vid Helsingfors universitets medicinska fakultet där han fortsatte fram till år 1993.
Nils-Erik genomförde flera forskningsperioder i Europa, Sovjetunionen/Ryssland och den längsta perioden i USA 1958–1959 vid University of Philadelphia, The Eldridge Reeves Johnson Foundation for Medical Physics, dit hans stipendiecheck anlände två månader försenad. Medan Nils-Erik väntade på sin check åt han huvudsakligen sopbananer som han hittade efter att torget stängt. Efter det vägrade han äta bananer.
Nils-Erik handledde cirka ett halvt dussin doktorsavhandlingar från och med år 1996. Han var en utmärkt lärare och handledare men gav samtidigt sina studenter stor frihet att förverkliga sina egna planer. Före sin pensionering var han också andre prorektor vid Helsingfors universitet under tiden 1989–1992.
Nils-Erik slutade dock inte sin forskning efter att han gick i pension, utan fortsatte med sitt favoritämne, mitokondriernas kalciumpump, och producerade ytterligare 35 publikationer. Upptäckten av mitokondriernas kalciumpump i början av 60-talet var ett viktigt rön, men eftersom det bara publicerades i en inhemsk tidning förblev upptäckten obemärkt av de flesta ute i världen. Sin sista vetenskapliga artikel publicerade han 93 år gammal år 2022 tillsammans med sina ryska kollegor.
Nils-Erik var aktiv i många organisationer som sekreterare, viceordförande och ordförande. För sina förtjänster tilldelades han hedersmedlemskap i Kemistförbundet, Föreningen för Klinisk Kemi i Finland, Finska Kemistsamfundet och Medicinarklubben Thorax. Han var också medlem i Finska Vetenskaps-Societeten från och med 1978 och 1990 promoverades han till medicine och kirurgie hedersdoktor vid Helsingfors universitet.
Utöver vetenskap och forskning var humanism kännetecknande för honom, och i flera år koordinerade han studentbesök från minoritetsuniversitetet Winston Salem till olika forskningsgrupper vid Helsingfors universitet. De amerikanska studenterna fick uppleva Nils-Eriks vänlighet så fort de anlände till flygfältet och fick skjuts till sina lägenheter på olika håll i staden. Också otaliga samarbetspartner och gästforskare från forskningsinstitut i forna Sovjetunionen fick uppleva samma vänliga bemötande. Många av dem besökte Finland årligen tack vare Nils-Eriks inbjudan och arrangemang.
Nils-Erik var mycket social till sin personlighet och när han var yngre var han ofta den sista på festen – ofta stående på huvudet. Han bjöd in studenter, kollegor och utländska gäster till sitt hem, ibland också till jul. Han ingick sitt första äktenskap med sin klasskamrat, tandläkaren Eva Wollitz som han fick tre barn med. Eva dog i cancer år 1979. På hennes dödsdag hade Nils-Erik tio barnbarn och sex barnbarnsbarn. Sitt andra äktenskap ingick han med farmaceut Margita Lund som också hade gått i samma klass som han. Via Margita fick Nils-Erik fler bonusbarn och bonusbarnbarn.
Som ung var Nils-Erik motionsintresserad, han hoppade höjd med saxstil och klarade 180 cm. Han var inte särskilt konventionell till sin natur. Under en varm dag kunde han fånga fjärilar i de lappländska fjällen spritt språngande naken med bara skor på fötterna. Han tyckte om att simma, fiska och på äldre år också om trädgårdsskötsel. Han cyklade ofta till jobbet och på snöiga dagar kunde han till och med skida från Brunnsparken till jobbet på Brobergskajen. Många minns honom som vänlig, hjärtlig och alltid med ett leende på läpparna. Hans goda sinne för humor och hans sällskaplighet blev kända för många när kvällen mörknade och festen fortsatte. Med Nisse var det aldrig tråkigt.
Marc Baumann
Per Saris
Mårten Wikström
Skribenterna är Nils-Eriks son och kollegor.