Tommila gjorde under andra hälften av 1900-talet en betydande karriär som historieforskare. Han verkade som professor i Finlands historia vid Åbo och Helsingfors universitet samt som rektor vid Helsingfors universitet 1988–1992. Han utmärkte sig som både en produktiv historieförfattare och ledare för stora forsknings- och bokprojekt. Tommila beviljades titeln akademikertitel 2004.
Hans far Eero Tommila var professor i fysikalisk kemi vid Helsingfors universitet 1944–1967 och bodde under dessa år med sin familj på andra våningen i en tjänstebostad i institutionsbyggnaden på Regeringsgatan (senare Universitetsgatan) mittemot universitetets huvudbyggnad. Päiviö Tommila blev tidigt intresserad av historieskrivning och hans inspirationskälla var både faderns intresse för historia och Aarno Karimos nationalistiska storverk ”Kumpujen yöstä” som Päiviö läste redan vid tio års ålder.
Efter att ha tagit studenten från Helsingin Suomalainen Reaalilyseo (Helsingfors finska reallyceum) och utfört sin militärtjänstgöring inledde han studier i historia vid Helsingfors universitet 1951. Studierna framskred snabbt och de avslutades 1954 med en utmärkt avhandling pro gradu om Helsingfors som badort före Krimkriget, vilket lyfte honom till primusmagister vid promotionen 1957. Två år tidigare hade han gift sig magister Seija Kilpi, dotter till faderns kollega, kemiprofessor Sulo Kilpi. De fick fem barn tillsammans.
Medan familjen växte inledde Tommila flera parallella forskningsprojekt och undervisningsarbeten. Han skrev Nurmijärvi sockens historia och artiklar för Otavan iso tietosanakirja, förberedde sin doktorsavhandling samt arbetade som assistent för Finlands och Finlands och Skandinaviens historia vid Helsingfors universitet 1959–1965.
Doktorsavhandlingens källmaterial (La Finlande dans la politique européenne en 1809–1815) var huvudsakligen på franska och arbetet publicerades därför på det språket våren 1962. I avhandlingen visade Tommila på ett övertygande sätt att Rysslands lösningar visavi Finlands riktning hade ett tydligt samband med tidens stormaktspolitik. På detta sätt anslöt han sig till det yngre garde av forskare som under 1960-talet började betona att den ryska och sedermera sovjetiska statsledningen inte bedrev någon separat Finlandspolitik. Deras åskådning påverkades tydligt av Finlands utrikespolitiska linje efter kriget, som ytterligare befästes genom Urho Kekkonens omval till president i februari 1962.
Trots sin unga ålder utsågs Tommila 1964 enhälligt till professor i Finlands historia vid Åbo universitet. Han hade hunnit publicera omfattande och mångsidigt inriktade forskningar och höll nästan samma takt under sin tjänsteperiod i Åbo (1965–1976), som avslutades då han fick motsvarande tjänst vid Helsingfors universitet.
Efter att ha återvänt till Helsingfors universitet 1976 axlade Tommila ansvar för tre omfattande projekt. Den första var storverket Suomen kulttuurihistoria (1979–1982) i tre band. Verket var inte lika innovativt som Gunnar Suolahtis motsvarande bokverk från 1930-talet, men det användes som kursbok på universitetsnivå fram till början av 2000-talet.
Ett annat storprojekt var det tredelade verket Suomen kaupunkilaitoksen historia (1981–1984) som tack vare sin rikliga information alltjämt är det viktigaste uppslagsverket på området. Det tredje och största projektet var Suomen lehdistön historia (1985–1992) som sysselsatte en hel forskargrupp på 1980-talet och utmynnade i flera doktorsavhandlingar.
Tommila valdes 1988 till rektor vid Helsingfors universitet och deltog på ett värdigt och övertygande sätt i universitetets 350-årsjubileum. Han ställde emellertid inte upp i kanslervalet 1992 eftersom han bland studenterna uppfattades ha förhållit sig alltför reserverat till universitets förvaltningsreform. Reformen, som hade trätt i kraft samma år, minskade avsevärt professorernas makt i universitetsförvaltningen.
Tommila hade redan under sin rektorstid publicerat översiktsverket Suomen historiankirjoitus: Tutkimuksen historia, i vilket han gav en balanserad helhetsbild av den inhemska utvecklingen på området. Efter sin pensionering 1994 återvände Tommila till press- och samhällshistoriska frågor i verket Suuri adressi (1999), där han visade hur systematiskt den finländska laglighetsfronten motsatte sig de ryska myndigheternas integrationspolitik. Åren 2000–2002 var Tommila chefredaktör för fyrbandsverket Suomen tieteen historia.
Tommila innehade förtroendeuppdrag och ordförandeposter i häpnadsväckande många vetenskapliga och medborgerliga organisationer. Artig måttfullhet, systematisk noggrannhet och ett målmedvetet ledarskap var kännetecknade för Tommila. I centrum för hans privatliv stod den växande familjen, somrarna på släktens skärgårdsvilla i Gustavs och släktforskning.
Republikens president beviljade Päiviö Tommila titeln akademiker 2004.
Universitetet deltar i de anhörigas sorg. Universitetet minns sin tidigare rektor med värme och hedrar hans minne genom att idag flagga på halv stång på Centrumcampus.
***
Skribenten Henrik Meinander är professor i historia vid Helsingfors universitets Humanistiska fakultet.