EH: Lauri och jag kommer att tala i dialog med varandra, och vi hoppas att ni alla vid universitetet nu tar tag i dialogen och ser till att den får en fortsättning. En konstruktiv, lyhörd och respektfull dialog hjälper oss förstå varandra och tillsammans söka svar på de utmaningar vi ställs inför i studierna, i arbetslivet och som universitet.
LL: Du har rätt, Elisa. En konstruktiv dialog är viktig för hela vårt universitet – och vetenskapssamhället bör också föra en dialog med det övriga samhället! Vi kommer här att ta upp några teman som vi upplever är de allra viktigaste inom vårt universitet just nu. Vi kommer att tala om gemenskap, samhörighet, likabehandling och jubileumsår, och till sist kommer vi att framföra några önskemål med tanke på det kommande riksdagsvalet.
Jag vill redan nu tacka vår nya rektor och hela rektoratet för det sätt på vilket de har gått in för att inleda en dialog. Ett exempel är kollegiets sommarseminarium, som jag har hört mycket gott om. Det upplevs som att rektorn och rektoratet har tagit sig an vår universitetsgemenskap på ett bra sätt. De upplevs också vara lättillgängliga. De senaste åren har inte varit lätta, men nu känns det som att en ny tid randas.
Elisa, hur upplever du att personalen har det?
EH: Vi är en gemenskap som har genomlevt stora och på många sätt uppslitande förändringar. Vi har fått höra att vi inte ska vältra oss i det som har varit utan blicka framåt mot en ljusnande framtid. Men det vi har genomlevt går inte att radera så där bara, det finns kvar i oss. Det påverkar oss alla här på olika sätt och därmed också dem som ännu inte var med då det begav sig. Situationen blev inte bättre av den historiska strejken i våras. Den strejken kunde gärna ha uteblivit. Sue Scotts rapport om händelserna åren 2015–2016 och de åtgärder som föreslås i rapporten har tagits på allvar, och arbetet med åtgärderna fortsätter. Bra så. Metoo-kampanjen skapade en välkommen debatt och lyfte också fram andra former av mobbning och trakasserier, inte enbart sexuella. I höst deltar universitetet i kampanjen ”Jobbet diskriminerar inte”. Vi skulle i synnerhet kunna fundera över hur vi kan få syn på våra egna fördomar och antaganden och frigöra oss från dem. Lauri och jag är stolta över att universitetet på ett synligt sätt deltog i Pride-evenemanget i somras.
Gemenskap är ett av de strategiska målen för vårt universitet. Vi diskuterar mycket kring vad gemenskap är, men vi diskuterar kanske inte tillräckligt mycket hur gemenskapen borde påverka vårt dagliga liv i studierna och arbetet. Gemenskap är attraktivt, eftersom ordet förknippas med värme, goda relationer och ömsesidighet.
Gemenskap innebär gott uppförande, och det skyddar oss från utmattning. Elakheter och pikar borde vara förbjudna. De saboterar sammanhållningen och de är särskilt destruktiva för den enskilda individen. Därför borde man alltid ingripa i sådant beteende. För mig innebär gemenskap i arbetssammanhang många olika saker. För det första uppskattar vi alla medlemmar i vårt kollektiv. Vi visar uppskattning och intresse, och vi tar hänsyn till olika slags åsikter. Vi ser till att alla får erkänsla för sin andel i framgångarna, och kanske viktigast av allt: ingen ska behöva vara rädd att misslyckas. Det är inte förbjudet att ha roligt på jobbet. Man kan inte framtvinga det, men trevlighet, varmhjärtad humor och lekfullhet ska uppmuntras. Responsen bör agera spegel för oss; den ökar vår självkännedom och vårt självförtroende, gör oss synliga. Gemenskap innebär också att vi ber om förlåtelse och förlåter. Vi bryr oss om varandra, vi är intresserade av hur den andra har det. Vi stöder och hjälper en kollega som har det svårt. Så enkelt – och ändå mången gång så svårt. Vi är alla med om att påverka gemenskapen, men chefsarbetet spelar en särskild roll. Gemenskap förutsätter interaktivt ledarskap och insatser för ett förstärkt förtroende, med början högst upp i ledarskiktet. En välfungerande intern kommunikation kan bidra till att stärka samhörigheten. I en öppen och experimenterande verksamhetskultur har varje medarbetare möjlighet att delta i utvecklingen av arbetet och på så sätt stärka samhörigheten. LEAN-kulturen och dess verktyg kan vara ett nytt sätt att arbeta tillsammans.
Hur är det, Lauri – vad innebär gemenskap och samhörighet för studenterna?
LL: För oss betyder gemenskap och samhörighet framför allt att vi upplever att vi är likvärdiga medlemmar av universitetet. Vi gläder oss åt att universitetets riktlinje att ställa studenterna i fokus har uttryckts både i ord och handling den senaste tiden.
Upplevelsen av tillhörighet, av att vara en medlem av universitetet, uppkommer framför allt genom att studenterna uppskattas och inkluderas i beslutsfattandet och genom att deras individuella mångfald beaktas.
I fråga om beslutsfattandet har situationen förbättrats den senaste tiden, till exempel när universitetets instruktion sågs över. Vi ser förstås gärna att också dialogen förbättras, inte enbart de formella strukturerna. Allmänt taget är läget här i Helsingfors riktigt bra, fastän universitetsdemokratin ställvis utvecklats i en oroväckande riktning på annat håll i Finland.
Vi uppskattar att universitetets nya ledning och rektor har visat att de tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Det har de gjort genom att välja ett rektorat där kvinnorna är i majoritet. Jag hoppas att samma inställning syns i ledningens verksamhet också i övrigt, och att arbetet för ökad jämställdhet och jämlikhet fortsätter. Studentkåren är alltid redo att hjälpa er med detta! Inom studentkåren har vi också sammanställt goda rutiner för gemenskap och delaktighet, och vi kommer att ge rektorn en lista på dem ännu i år.
EH: Undervisnings- och kulturministeriet arbetar med en högskolevision för 2030. Ett av målen är att högskolorna ska vara Finlands bästa arbetsplatser. Där har vi ett mål som heter duga. Jag väntar med intresse på att ministeriet ska staka ut vilka åtgärder som bör vidtas för att målet ska kunna nås. Jag gissar att åtgärderna kommer att innehålla många element som anknyter till gemenskap. I universitetets målsättningar för regeringsprogrammet efter nästa val står det bl.a. så här: ”Vi vill vara med och utveckla våra universitet till Finlands bästa arbetsplatser och gemenskaper. Alla aktörers gemensamma ansträngningar behövs för att universitetens resurser ska vara tillräckliga i förhållande till målen och för att studenter och personal ska ha tillit till sina framtida karriärutsikter och kunna påverka.” Vår nya rektor har linjerat upp att vårt universitet ska bli en allt bättre arbetsplats, att arbetshälsan ska förbättras och att vi ska ha arbetsfred. För personalen är ett sådant ställningstagande mer än välkommet.
Samhörighet innebär möjligheter att påverka; samhörighet är demokrati. I en organisation tar sig samhörighet uttryck i att det finns gott om påverkanskanaler. Alla har, om de så vill, möjlighet att delta i framtidsplaneringen och beslutsberedningen. Det innebär också att det lagstadgade samarbetet löper utan friktion. Ordföranden för Helsingfors universitets lektorer konstaterade följande i sitt tal på inskriptionen i fjol: ”Som personalorganisation vill vi att vårt universitet främjar en kultur av genuint förhandlande, lyssnande och gemensamma beslut, i den nordiska demokratins anda. Som personal hoppas vi att en genuin samarbetsanda fortsättningsvis kan skönjas i all verksamhet vid universitetet.” Det här kraftfulla budskapet vill jag nu upprepa.
Personalföreningen vid Helsingfors universitet HYHY ry fyller 100 år nästa år. Arbetsmarknadsfältet förändras, men den lokala personalföreningen är nära sina medlemmar och nära arbetsplatsen. Personalföreningen har också utmärkta möjligheter att främja gemenskapen och samhörigheten på arbetsplatsen. Det framgår också av HYHY:s stadgar, där det står att föreningen bl.a. ska främja personalens yrkeskunskap och yrkesskicklighet, sammanhållningen och arbetshälsan. Jag önskar er varmt välkomna att fira föreningens hundraårsjubileum med oss nästa år!
HUS firar 150-årsjubileum i år. Hur har jubileumsåret gått, Lauri?
LL: Jag kan beskriva det med en anekdot. I våras när jag utbildade tutorer frågade jag dem om de hade noterat jubileumsåret. En av dem svarade att det har uppmärksammats nästan lika mycket som Finland 100 år. Och hälften av alla evenemang är ännu framför oss!
Under jubileumsåret vill vi öka förståelsen för att tiden som studerande är ett värdefullt livsskede i sig. Här på universitetet är vi en del av vetenskapssamhället ända från första studiedagen. Det hör till det finaste med universitetsväsendet, och gör universitetet till någonting mycket mer betydelsefullt än en skola eller ett forskningsinstitut. En studerande befinner sig inte i ett mellanstadium och hen är inte bara på väg mot något. Jubileumsårets budskap är att en studerande i bästa fall kan vara en viktig medlem av samhället och vetenskapssamhället, om hen ges förutsättningar att försörja sig, studera och må bra.
Samtidigt som vi kräver respekt för studentskapet, är vi medvetna om att vi inte är ensamma om det här problemet. Hela vetenskapssamhället har de senaste åren fått kämpa mot förklenande attityder. En sak som vi förväntar oss av både det nya rektoratet och alla vid universitetet är insatser för att försvara och kämpa för vetenskapssamhällets status och anseende.
Vi har talat mycket om universitetet och om vad vi förväntar oss av det. Vilka hälsningar har vi till Finland?
EH: Vi måste alla tillsammans försöka påverka dem som sitter på andra sidan torget, det vill säga i statsrådet. Det är statsrådet som med sina finansieringsbeslut i sista hand bestämmer hur vårt universitets visioner och strategier utfaller. I de pågående budgetförhandlingarna borde man åtminstone återställa universitetsindexet, eftersom det skulle möjliggöra en långsiktig och systematisk planering av verksamheten och ekonomin. Dessutom måste universiteten garanteras en tillräcklig och förutsägbar basfinansiering under nästa regeringsperiod. Och när universiteten föreslås axla ytterligare uppdrag, måste det beaktas i statsbudgeten. Vad har studenterna för mål för den kommande regeringsperioden?
LL: I det här valet kommer vi att lyfta fram temat rättvis generationspolitik. Det handlar om att den politik som drivs i Finland måste förbättra tron på framtiden. Jag kan lugnt säga att framtidstron hos de unga inte är särskilt stark för tillfället. Det gäller både välfärdsstatens och vår planets framtid. Temat är brett, men jag ska ta upp några punkter.
För det första vill vi att det satsas på utbildning. Vi stöder till fullo universitetets mål om tillräcklig basfinansiering och ett återställt universitetsindex. Högskolevisionens mål att 50 % av unga vuxna ska vara högskoleutbildade år 2030 är lovvärt, men det kommer inte att kunna nås utan tilläggsfinansiering.
För det andra vill jag ta upp studenternas ekonomiska ställning. Vi är den första generationen som inte kommer att uppnå den levnadsstandard som våra föräldrar har. Vi hoppas att det sociala trygghetssystemet reformeras så att det bättre möter dagens behov. Fokus bör vara på basinkomsten och till exempel på det individuella bostadsbidraget.
För det tredje vill jag lyfta fram oron över klimatförändringen, och den går före allt annat. Om vår planet inte förblir livsduglig, förlorar allt annat sin betydelse. Vi hoppas att staten ska vara ännu mer ambitiös och modig när det gäller att avvärja faran. Vi är givetvis mycket glada över att vår nya rektor har lyft fram hållbar utveckling i all sin verksamhet. Som vetenskapssamfund har vi ett enormt ansvar, och vi har också kapacitet att bidra till att stävja klimatförändringen.
EH: Det arbete som utförs vid universiteten bör återfå den respekt och betydelse det förtjänar. Var och en av oss kan påverka vår framtid. Det minsta du kan göra är att använda din rösträtt!
Trots att inskriptionen är en värdig och traditionell tillställning på många sätt, föreslår vi att ni nu vänder er till er granne och önskar hen ett gott läsår – till exempel genom att göra en high-five!
Vi önskar det nya rektoratet vishet, växelverkan, sammanhållning och mod i sitt nya uppdrag.
Together, tillsammans, yhdessä!
Happy academic year to all! Ett got läsår! Hyvää lukuvuotta teille kaikille!