Om man frågar forskare vad ensamhet betyder svarar de att ensamhet är individens subjektiva upplevelse av att ha alltför få eller fel sorts människorelationer. Ensamhet som ett medvetet val och som en positiv upplevelse är en helt annan sak.
− En människa som lever allena största delen av tiden är inte nödvändigtvis ensam, men också den som har familj kan känna sig ensam på ett emotionellt plan, berättar Henrietta Grönlund, universitetslektor i stadsteologi vid Helsingfors universitet.
Största delen av människorna berörs av ensamhet på något sätt någon gång i sitt liv. Många kan känna sig ensamma till exempel under helgdagar, när de flyttar till en annan ort för att studera eller när de bryter upp ur ett parförhållande.
– Undersökningar visar att 15 procent av finländarna i åldern 18–24 år upplever ensamhet ofta eller kontinuerligt, och var femte ung vuxen finländare uppger att de inte känner någon grupptillhörighet. Personer över 70 år kommer på andra plats vad gäller upplevelser av ensamhet, berättar Grönlund.
Kronisk ensamhet är skadligast
Utdragen ensamhet har ofta kopplingar till depression och fysisk ohälsa, exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar.
Upplevelsemässigt och biologiskt är det fråga om ett larmtillstånd för organismen, på samma sätt som hunger och törst. I känslan av ensamhet berättar organismen att någonting livsviktigt fattas människan. Kroppen signalerar att du måste göra någonting. Du måste söka dig till andra människor.
– Om det inte lyckas håller larmtillståndet i sig och blir småningom kroniskt, vilket skadar människan biologiskt, fysiskt och psykiskt, konstaterar Grönlund.
Orsakerna till ensamhet är ofta lika mångfasetterade som dess uttrycksformer.
– Det finns faktorer relaterade till barndom och familjedynamik: barn till ensamma föräldrar blir lättare ensamma än andra barn, eftersom de inte kan tillägna sig sociala färdigheter eller empatisk förmåga genom att iaktta vänskapsförhållanden mellan vuxna. Även utsatthet är förenad med ensamhet, men det händer också att en människa helt enkelt isolerar sig utan att någon ingriper.
Även en fråga för gemenskaper och samhällen
När det handlar om att minska och förebygga ensamhet gäller det att börja med insatser för att främja ett gott liv, anser Grönlund. Här kan samhället dra sitt strå till stacken, likaså olika gemenskaper.
– På samhällsnivå kan vi försöka minska ojämlikhet och påverka exempelvis storleken på skolklasserna och vilken slags verksamhet man kan ordna för barn och unga.
Enligt Grönlund finns det rätt så lite jämförbara data om hur utbredd ensamheten varit under olika årtionden. En sak som trots allt påvisats genom forskning är att mekanismer som jämnar ut ojämlikhet minskar upplevelsen av ensamhet.
– Arbetet med att bygga upp välfärdssamhället har sannolikt antingen minskat ensamheten eller åtminstone hindrat den från att öka i de nordiska länderna.
I det finländska samhället sätter beslutsfattarna just nu en enorm press på enskilda organisationer, frivilligverksamhet och församlingar när det gäller att tackla ensamheten.
I förhållande till statsmaktens förväntningar är dock den tredje sektorns resurser otillräckliga, anser Grönlund. Nedskärningar, osäker finansiering och projektmässighet är en utmaning för verksamheten.
– De som arbetar inom den tredje sektorn är rädda för att deras anställningsförhållanden ska upphöra, och en stor del av deras arbetstid går åt till att söka finansiering. Det här är oroväckande, i synnerhet som arbetet ofta är inriktat på de mest sårbara människorna i samhället för vilka det vore viktigt med kontinuitet.
Lätt att hitta sällskap och att bli ensam i städerna
Det finns ingen forskningsstatistik som skulle visa att städer utsätter människor för ensamhet i högre grad än andra miljöer.
I städerna är det trots allt lätt hänt att någon glöms bort och blir osynlig: betoningen av individens frihet och anonymitet skapar förutsättningar för att man kan stanna inom hemmets fyra väggar utan att någon noterar det.
– I de individualiserade städerna ligger det på varje individs ansvar att hitta gemenskaper. Det finns inte längre lika många givna gemenskaper som stöttar, såsom släkt, byagemenskap eller grannar, säger Grönlund.
I städerna finns det däremot en stor potential för att förebygga ensamhet: mötesplatser med låg tröskel och frivilligverksamhet, idrottsföreningar, kattföreningar – vad som helst. Dessutom kan många företrädare för subkulturer eller minoriteter för första gången hitta likasinnade i större städer. Även sociala medier erbjuder bättre möjligheter än tidigare att ta kontakt och bilda grupper.
– Ju mer man i samhället vågar tala öppet om ensamhet, desto mindre ser man fenomenet som skamfyllt och skuldbelagt. Vem som helst kan lida av ensamhet, betonar Grönlund.
Möten minskar ensamheten
Enligt Grönlund kan var och en av oss minska ensamheten genom att fästa vikt vid hur vi bemöter och möter varandra.
– En annan människa behöver inte ens vara ensam för att bli glad av att någon småpratar med hen till exempel i kafferummet på jobbet, hälsar eller ser hen i ögonen.
I kroniska fall kan ensamheten ha börjat redan i barndomen. Det kan finnas exempelvis mobbning och besvikelser i bakgrunden. I sådana fall börjar personen på ett psykologiskt plan förhålla sig skeptisk till andra, och det är lätt hänt att beteendet blir en självbekräftande ond cirkel: andra människor lägger märke till det avvaktande och skygga beteendet och tänker att personen inte ens vill att man tar kontakt med hen.
– När sådana processer pågår länge blir det helt omöjligt att bara plötsligt på eget bevåg bli frimodig och söka andras sällskap. Men det finns stöd, och ingen är ett hopplöst fall även om hen varit ensam i årtionden, säger Grönlund.