Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 8/2022.
År 2018 hade det gått hundra år sedan inbördeskriget, vilket uppmärksammades runt om i Finland. Däremot har åren som följde efter inbördeskriget fått mindre uppmärksamhet, fastän inte de heller var konfliktfria.
Kampen om regeringsformen slutade först med en seger för rojalisterna, då riksdagen i oktober 1918 valde prins Friedrich Karl av Hessen till kung av Finland. Det tyska nederlaget under första världskriget och kejsarmaktens fall tillintetgjorde dock de planerna. I december meddelade Friedrich Karl att han avsäger sig kronan.
Efter många om och men röstade riksdagen i juni 1919 för en republikansk regeringsform för Finland. Majoriteten av representanterna för det rojalistiska samlingspartiet hade blivit övertalade att rösta för en republikansk regeringsform i utbyte mot att presidenten gavs omfattande maktbefogenheter. De var av uppfattningen att deras favorit, riksföreståndare C.G.E. Mannerheim, skulle bli president.
Så blev det inte: Riksdagen valde K.J. Ståhlberg (1865–1952) till president, med hjälp av Agrarförbundets, Framstegspartiets och socialdemokraternas röster. Ståhlberg var president för högsta förvaltningsdomstolen, framstegspartist och hade stort inflytande i republiken.
Mot S:t Petersburg?
Maktkampen slutade inte här.
– Redan från början var republiken hotad, poängterar Seppo Hentilä, professor emeritus i politisk historia.
Hoten hängde samman med Finlands östpolitik. I Ståhlbergs utrikespolitiska program ingick att Finland inte skulle blanda sig i det ryska inbördeskriget.
– Mannerheims och högerns ståndpunkt var att vi skulle delta i kriget. Mannerheim förespråkade starkt en erövring av S:t Petersburg, även efter presidentvalet.
Högerkrafterna försökte vid flera tillfällen ge Mannerheim sådana maktbefogenheter att han skulle kunna etablera en privat armé av skyddskårister och ge sig ut på fälttåg österut, berättar Hentilä. En militärdiktatur var nära.
Ståhlberg lyckades dock avvärja de planer som hotade den republikanska ordningen. I samband med skyddskårskonflikten 1921 förhindrade han Mannerheims utnämning till överbefälhavare för skyddskårerna.
Under officerskrisen 1924 försökte upprorsmakarna, dvs. jägarofficerarna, diktera sammansättningen av arméns högsta ledning och yrkade bland annat på att Mannerheim skulle utnämnas till stabschef. Ståhlberg och den dåvarande regeringen höll fast vid sin linje, även om man var tvungen att göra vissa kompromisser.
Två läger
Mannerheim själv var försiktigare än många av sina anhängare, även om han var ytterst besviken över att han inte fick leda den finska armén på fälttåg österut.
– Man försökte uppvigla honom och gav honom möjligheter att utföra en statskupp, men han varken vågade eller ville göra det. Han förstod att det finska folket inte skulle acceptera en diktatur. Det ska Mannerheim ha all heder för, konstaterar Hentilä.
Under 1920-talet gick skiljelinjen i Finlands politiska liv mellan Ståhlbergs och Mannerheims anhängare.
– Det här har hamnat lite i skymundan i finländarnas kunskaper om landets historia.
Skiljelinjen var synlig i många olika sammanhang – till och med inom barnskyddet, där både Mannerheims Barnskyddsförbund och Ester Ståhlbergs förening Hem åt hemlösa barn (nuvarande Rädda Barnen rf) verkade.
Kontinuerligt hot
Ståhlberg var en stabil och sansad person, men hans ställning som president var inte alls stabil.
– Jag har inte räknat hur många gånger det fanns planer på att mörda honom, säger Hentilä.
Ståhlberg fick till exempel ett brev undertecknat av 32 jägare, som i eget namn hotade att döda presidenten om denne inte frivilligt avgick. På den tiden fanns det ingen lag om hatbrott eller olaga hot som skulle ha gjort det möjligt att åtala dem som framförde hot.
Hatet mot Ståhlberg fortsatte även efter presidentperioden och kulminerade i Lapporörelsens skjutsning av paret Ståhlberg mot den ryska gränsen 1930.
Ståhlbergs partikamrat, inrikesminister Heikki Ritavuori sköts utanför sin bostad i Helsingfors i februari 1922. ”Inte är det obegripligt, det är en följd av uppviglingen”, svarade Ståhlberg när hans fru berättade vad som hänt.
Kidnappningen av paret Ståhlberg kunde ha lett till en statskupp, men medborgarna blev upprörda över hur presidentparet behandlades, och Lapporörelsen försvagades medan laglighetslinjen blev starkare.
Anspråkslösa förhållanden
Det har i år gått 70 år sedan Ståhlbergs död, och som person har han hamnat lite i skymundan.
– Som juridisk expert har han ett oklanderligt rykte, säger Hentilä.
– Ståhlberg var inte inblandad i några skandaler eller fadäser.
Ståhlberg var mycket anspråkslös. Till en början var han inte förtjust över att bli president, eftersom han avskydde representationsuppdrag. På äldre dagar motsatte han sig att det skrevs en biografi om honom.
Också de materiella omständigheterna var anspråkslösa under hans presidentperiod.
– Republikanerna ville visa att en republik inte är lika dyr i drift som en monarki. Därför var presidentens budget sorgligt liten.
Ståhlberg betalade en del av sitt tjänstefolk ur egen ficka. Vid slutet av sin presidentperiod var han svårt skuldsatt.
– Någon form av pension ordnades, men han blev ändå tvungen att förvärvsarbeta. Han arbetade sedan över 20 år inom lagberedningen. Att arbeta med lagparagrafer var hans stora passion, konstaterar Hentilä.
Ideologin lever vidare
Ståhlbergs arbete har burit frukt ända fram till våra dagar.
– Finlands demokrati har haft samma form i ungefär hundra år, beskriver Hentilä.
Ståhlbergs regeringsform och den politik han förde som president hade en avgörande inverkan på Finlands utveckling efter 1918.
– Kampen för en parlamentarisk demokrati var hans livsgärning.
I Yles omröstning om 100 stora finländare år 2004 var det Mannerheim som vann. Ståhlberg kom på 47:e plats. Det gick nog som Ståhlberg själv hade hoppats: han blev inte föremål för persondyrkan, men den ideologi han stod för lever kvar.
Seppo och Marjalisa Hentiläs nya dubbelbiografi Tasavallan ensimmäiset — presidenttipari Ester ja Kaarlo Juho Ståhlberg 1919–1925 (Siltala) behandlar presidentparet Ester och Kaarlo Juho Ståhlbergs liv under åren 1919–1925.
Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.
Det fanns republiker redan under antiken. Senare utvecklade upplysningstidens filosofer principerna för demokratin. Ändå fanns det endast fyra republiker i Europa sommaren 1919 när Finlands riksdag fastställde den republikanska regeringsformen: Frankrike, Schweiz, Portugal och San Marino.
Fredsfördraget i Versailles, som avslutade första världskriget, gav dock mycket snart upphov till många fler republiker från Baltikum till östra Centraleuropa. Också Tyskland, där Finland hittat sin tilltänkta monark, blev en republik.
Finland hade redan sedan tidigare ett utvecklat parlament, men presidentinstitutionen måste byggas upp från början. Både en självständighetsdag och en nationalsång saknades också.
K.J. Ståhlberg förhöll sig kritisk till allehanda pompa och ståt, men gick bland annat med på att bli stormästare för de riddarordnar som Mannerheim instiftat och tilldelade förtjänsttecken åt meriterade personer. Den nya republiken behövde sina egna symboler, fester och protokoll.
Teaterregissören Esa Leskinen behandlar den finländska demokratins nuläge i sin dokumentära dramaserie. När Nationalteatern tog in pjäsen Ensimmäinen tasavalta – Första republiken på sin repertoar i höst flyttade sig Leskinen hundra år tillbaka i tiden.
– Infallsvinkeln är K.J. Ståhlberg som person, som spelas av Vesa Vierikko, men det är historien som spelar huvudrollen. Pjäsen följer den finländska demokratins uppkomst och förankring och de krafter som motsatte sig den, beskriver Leskinen.
Pjäsen bygger på arkivkällor och forskningslitteratur. Dialogerna är så autentiska som möjligt.
– En ganska dramatisk diskussion fördes till exempel i grundlagsutskottet 1919.
Aleksi Ahtola, doktorand i historia vid Helsingfors universitet, har arbetat som bakgrundsforskare i projektet.
– Fler arkivkällor har använts i den här pjäsen än i många faktaböcker eller examensprov. Jag uppskattar att Esa är så beläst. Teater skiljer sig helt från historieforskning, men här fungerar de på ett intressant sätt i symbios, säger Ahtola.
Leskinen ägnade cirka två år åt att bekanta sig med materialet. För honom var till exempel planerna på ett fälttåg till Sankt Petersburg, frändefolkskrigen i Viena och Aunus och högeraktivisternas kuppförsök delvis ny information.
– Demokratin fick fäste i Finland relativt lätt. Få motsatte sig den allmänna rösträttsreformen, men den ledde ju sedan till schismer.
Demokrati var inte en självklarhet för hundra år sedan, och det är den inte heller i dag, reflekterar regissören.
– Auktoritära ledare dyker upp här och där. Historien som skildras i pjäsen associerar ibland starkt till nutiden.