Forskaren Ali Alis forskning strävar efter att visa hur byråkrati och rasifiering formar relationer och aktivism inom queera gemenskaper. Forskningen lyfter fram att queer politik sträcker sig bortom frågor om intim sexualitet eller kön. Queera handlingar och queer politik är vilka handlingar eller aktioner som helst som avsiktligt eller oavsiktligt utmanar normer, oberoende av om de har att göra med ras, nationalitet eller sexualitet.
– Hur präglar erfarenheter av sträng nationell byråkrati, vardagsrasism och främlingsfientlighet de politiska relationerna och mobiliseringen inom grupper av queera asylsökande i Finland? Det här var den centrala frågan i min doktorsforskning. Queer begränsas inte till sexualitet eller kön. Queer (utöver och före de sexuella konnotationerna) är något som avsiktligt eller oavsiktligt rubbar konventioner och traditioner som baserar sig på såväl ras som nationalitet och sexualitet. Det handlar om att göra tillhörighet i en gemenskap till något som är förnuftigt och värt att investera våra relationer och förhoppningar i.
Queer är inte en statisk identitet, utan en kontinuerlig sociopolitisk rörelse där vi hanterar vår sårbarhet, avslöjar orättvisor och omhuldar meningsfulla band inom och mellan grupper.
Alis forskning har lyft fram att flyktingar och asylsökande som söker tillhörighet och läkande relationer huvudsakligen hittar dessa i engagerade grupper och i relationer med dem som kämpar för rättvisa. Queera grupper utmanar rasifiering och fascistiska normer och upprätthåller demokratiska och frihetssträvande ideal och visioner i flyktingarnas nya hem.
– Längs asylresan inser flyktingarna och de asylsökande att löftet om en fristad, om tillhörighet och gemenskap, vänds till ett krav på fortgående mobilisering för rättvisa i de länder och samhällen där de valt att söka skydd. Min etnografiska forskning spårade förändringar i politiskt tänkande och gemenskapsrelationer i de queera gemenskapernas vardag.
Ali anser att etnografisk forskning är synnerligen politisk eftersom den värdesätter och lyfter fram erfarenheter och kunskap som annars skulle avfärdas i samhällets huvudfåra.
– Att problematisera de dominerande uppfattningarna är en central etnografisk praktik. Utan den blir påståenden om homogenitet en oemotsagd form av förtryck. Demokrati och frihet på platser som förväntas vara fristäder blir en travesti på sig själva. Queera resor är ändlösa, de fortsätter att problematisera självbelåtenhet och gör motstånd mot normaliseringen av våld.
Exil: en resa bortom mål eller ursprung
För landsflyktingar är det inte resan, sådan som den ter sig på Google maps, som utgör den största förändringen, utan insikten om att trygghet och rättvisa inte finns på kartan utan skapas under den levda resan. Det här förutsätter politik, kontakter och att man kan skapa platser som känns som hemma i de nya länderna. Insikten om att sann rättvisa och trygghet inte existerar är en drivkraft som ger energi åt den gemensamma kampen för rättvisa och trygghet. Den här förändringen är kanske inte uppenbar, men den påverkar hur människor i exil relaterar till varandra över identitetsgränser samt hur de förstår de orättvisor som är en inneboende aspekt av identitetskategoriseringen, såsom ras, nationalitet, kön och medborgarskap.
– Den största förändringen under en landsflyktigs resa är inte förflyttningen över statsgränser, utan hur personens och gruppens känsla för vad som är viktigt förändras. Medan den landsflyktigas hopp om att nå en trygg fristad gör att hen lämnar tidigare gemenskaper bakom sig, innebär det inte någon ankomst till en idealiserad gemenskap. Mänskliga rättigheter, värdighet och den universella rätten att vara trygg finns inte färdigt tillgängliga var som helst i världen.
Ali anser att smärtan och kulturchocken när en person inser att det inte finns någon plats där absolut rättvisa eller trygghet råder kan vändas till en förenande, gemensam och världsomfattande kamp för rättvisa och trygghet överallt.
– Det är därför jag använder ordet ’exil’; för att hålla fast vid, och göra rättvisa åt, den starka känslan av främlingskap och längtan efter gemenskap som kommer ur orättvisa och ensamhet. Vi kan kanske hitta ett hem eller få tröst bland andra som har fått större insikter om identitetspolitikens orättvisor (som baserar sig på ras, nation, kön och medborgarskap, och listan är lång).
En exil är en resa som inte följer en specifik stig eller tidslinje. Människor under förflyttning möter nya former av orättvisor och nya omständigheter. Då inser de hur olika former av orättvisor är globalt och historiskt sammanlänkade. ”Queer” politik kan ledsamt nog förvandlas till själlöst och slarvigt konventionellt identitetsprat. Livlig queer aktivism fortsätter att utmana våldet och vägrar bli självbelåten eller delaktig i våldsamma strukturer.
– Exilresan är inte ens tidsmässigt linjär. Under förflyttningen återupplever vi och väcks till orättvisor som vi redan har erfarit på de platser vi lämnat, men vi har aldrig riktigt kopplat samman de här frågorna med hur trasig den globala politiken är. Identitetsklyftor har alltid varit kännetecknande för den koloniserade världen och den (kolonialt) globaliserade världen som följde strax därefter.
Det vardagliga som lärdomsskapande
Köns- och raspolitikens intensitet upplevs i vardagliga möten och situationer. Rasifierade personer utan medborgarskap lever i ständig fruktan för och möts av byråkratiska problem och vardagsrasism. Ali kallar den här oupphörliga oron och väntan på att råka illa ut för ”rasens och medborgarskapets kroniska smärta.” Det här gör att landsflyktingars sociala och politiska engagemang blir ännu mer krävande och utmanande. Trots utmaningarna väljer landsflyktiga emellertid var och hur de vill engagera sig och var de ska synas, vilket ökar deras insikter om särdragen i personliga och politiska relationer och relationen mellan dessa två (det personliga och det politiska).
– Jag ser personliga och vardagliga möten som den huvudsakliga platsen där man upplever hur intensiv politiken är och det här är också vad min nuvarande forskning fokuserar på. Det är i våra dagliga liv som vi tar del av hur rasismen tillfogar skada, men också hur dessa skador hanteras och gottgörs. Det är också i de dagliga personliga mötena som närande och läkande relationer tar form och får fäste. I den nationella ordningen är personer som saknar medborgarskap och utlänningar lätta/normaliserade måltavlor för byråkratiska och vardagliga trakasserier. Jag kallar det här tillståndet av ökad sårbarhet för rasens och medborgarskapets kroniska smärta.
Att lida av kronisk smärta begränsas inte enbart till sporadiska eller akuta anfall, utan omfattar också den bestående rädslan för skador som kan inträffa när som helst och var som helst. Likaså är personer utan medborgarskap och rasifierade personer måltavlor som när som helst och var som helst kan tillfogas skada av offentliga och officiella aktörer samt aktörer på gatan. Enligt Alis forskning gör det här att det är svårare och psykologiskt mer ansträngande för personer utan medborgarskap och rasifierade personer att delta i politiken och i det vardagliga och offentliga livet.
– När vi lär oss att navigera i säkerhet på sådana sätt som kanske inte uppfattas som politiska, genom att vara medvetna om var vi visar oss, runt vem vi visar oss eller genom att visa oss mindre, sker det inom ramen för de här försöken en invecklad och värdefull omprövning av släktskapsrelationer, gemenskap och vad vi menar när vi säger att det personliga är det politiska.
– En rasifierad person och en person som saknar medborgarskap hålls ofta tillbaka av en demoraliserande känsla och ängslan över inträde i den nationella europeiska ordningen. Den här demoraliseringen startade redan långt bak i historien innan personen sökte en fristad i ett främmande land.”
Ali säger att det här fortsätter i mer byråkratiska former när det handlar om (queera) asylsökande och icke-medborgare. Det mesta av deras energi och försök att skapa sig ett liv kanaliseras till att tala byråkraternas språk, till att intyga sin queera identitet eller till att kvalificera sig på arbetsmarknaden i länderna där de lever i exil.
– Men vad händer med all fruktan för främlingskap och känslan av global osäkerhet som de lever med? I den här förstärkta känslan av exil sker många begreppsliga och relationella omvälvningar: omprövning av vad som är viktigt och vem som är viktig, vad ett hem och tillhörighet betyder och och vilka relationer som är vettiga med tanke på överlevnad och politik.
I en gemenskap omdefinieras och omstruktureras ständigt människors tillhörighet och kommunikation. I stället för att fastna i statiska identiteter och jargonger är gemenskapen en plats där dess medlemmar utforskar dynamiska sätt att tillhöra. Genom sina erfarenheter av exil och forskningen har Ali och forskningsdeltagarna lärt sig att meningsfull gemenskap hittas i upplevelsen av delad förlust och ofullbordade projekt ämnade att skapa kraft och läka.
– Gemenskapens uppgift är att ständigt vitalisera och ompröva formerna för tillhörighet och kommunikation samt ompröva villkoren för tillhörighet och på vilka sätt vi tillhör en gemenskap, i stället för att göra oss nöjda med en uppsättning identiteter och jargonger och massproducera dessa. Vad jag lärt mig av min exil och forskning och tillsammans med många andra (forskningsdeltagare) är att kamratskap kring delade förluster och skador är gemenskap; det är ett queert släktskap som vägrar låta sig ägas av marknaden eller begränsas av staten.
Ali Ali forskar i genus- och släktskapspolitik och arbetar som forskardoktor vid Åbo Akademi. Ali Ali är också affilierad till Centret för forskning om etniska relationer och nationalism (CEREN) vid Svenska social- och kommunalhögskolan, Helsingfors universitet.
E-post: ali.x.ali@abo.fi