Brasilien är hemvist för över 300 ursprungsfolk. Pirjo Kristiina Virtanen, biträdande professor i urfolksforskning, har ägnat särskild uppmärksamhet åt apurinã- och manchinerifolken, som tillhör den arawakanska språkfamiljen.
Många studier har visat att den biologiska mångfalden är rikligast just på de områden som bebos av ursprungsfolk. Virtanen förklarar att ursprungsfolken i Amazonas personifierar elementen och faktorerna i naturen, och att förhållandet till miljön grundar sig på ömsesidig kommunikation. Därmed betraktas naturen inte såsom åtskild från människan och från sociala förhållanden.
– De uppfattar den minskade mångfalden som att många djur och växter försvinner på grund av ohållbar mänsklig aktivitet, säger Virtanen.
Enligt den här synen har människan till uppgift att använda naturresurserna på ett hållbart sätt, så att hälsan och välfärden kan tryggas av miljön. Det innebär att sådan verksamhet som bedrivs av ekonomiska aktörer utan urfolksbakgrund, såsom förorenande gruvindustri, infrabyggare och storskaligt jordbruk, inte står i ett ömsesidigt förhållande till Amazonas natur.
Enligt Virtanen finns det en klar diskrepans mellan hur Amazonas ursprungsfolk talar om miljöfrågor i det egna samhället och på det politiska planet där man talar majoritetsbefolkningens språk.
– Det beror dels på att ursprungsfolkens hela miljöfilosofi är annorlunda, dels på att man med majoritetsbefolkningens språk belyser frågorna för utomstående. Därför använder de den portugisiska termen för natur i sina petitioner, medan en motsvarande term inte ens existerar på deras eget språk, berättar Virtanen.
Amazonas ursprungsfolk arbetar för att främja biologisk mångfald genom olika politiska åtgärder och petitioner, medverkan på sociala medier, samt genom forskning och samarbete med andra aktörer på flera olika nivåer.
– På sina egna marker gör många folk också upp olika planer för sitt samfund för att till exempel slå fast var och när vissa arter får fiskas och jagas. Det förekommer en diskussion om hur olika naturresurser räcker till och yngre generationer uppfostras till att skydda vissa områden och arter enligt rådande omständigheter.
Tyngdpunkten på annat än utveckling
Sameland omfattar förutom områden i Finland även de nordligaste delarna av Kolahalvön, Sverige och Norge. Lokala levnadsvanor och kulturer skapar inbördes skillnader liksom de olika ländernas olika urfolksrättigheter och samepolitik.
Enligt urfolksforskare Hanna Guttorm har den traditionella samiska filosofin inte egentligen innefattat någon egentlig strävan efter utveckling. Den samiska kulturen betonar överlevnad eller väl(nog)färd (birgejupmi) i samverkan med livsmiljön, djuren och andra människor, så att det finns förutsättningar för alla att leva och försörja sig även nästa vinter.
– Det innebär att lokalsamhällena ömsesidigt värnar om de omgivande markernas och vattnens bärkraft, konstaterar Guttorm.
– De äldsta generationerna och de som lever nära naturen besitter fortfarande traditionell kunskap av det här slaget, även om en del av den har blivit överflödig på grund av den tekniska utvecklingen.
I samiskan har ordet natur redan tagits med i vokabulären, delvis i samma betydelse som i finskan, men vid sidan av det används flera mer distinkta termer som beskriver olika slags marker och användningen av marker.
Diskussionen om klimat och biodiversitet fokuserar på renskötsel
Renskötseln är den mest livskraftiga, omfattande och understödda av de traditionella samenäringarna, och därför har de flesta klimatdiskussionerna som gäller samerna sitt fokus på renskötsel, särskilt i Finland. Tilläggskostnaderna i samband med mekaniseringen och större utfodring på grund av de krävande vinterförhållandena som klimatförändringen orsakar har lett till att man varit tvungen att hålla sig med större renhjordar, till och med så att naturens bärkraft överskrids.
– Studier visar att man ofta frånser från samernas traditionella ekologiska kunskaper, berättar Guttorm.
Enligt henne fokuserar de nuvarande samepolitiska diskussionerna på ursprungsfolkens rättigheter till sina traditionella näringar.
– I de här diskussionerna tycks naturens mångfald tyvärr hamna på andra plats, ibland även bland samerna. Därför anser jag att samerna borde öka sin medvetenhet om biologisk mångfald och i större utsträckning återuppliva gammal traditionell kunskap om att leva i balans med naturen. Delaktighet och ömsesidighet innebär också ansvar, som man kan missa om fokus enbart ligger på att anpassa sig till klimatförändringen.
Fördomar är till för att utmanas
Pirjo Kristiina Virtanen och Hanna Guttorm är glada för att den västerländska ohållbara uppfattningen om människan som härskare över naturen nu är på väg att brytas. De nya strömningarna består till exempel av ursprungsfolksforskning, posthumanistisk forskning och mer övergripande nätverksforskning.
– Ursprungsfolkens syn betonar förhållanden, dvs. förhållandet mellan olika organismer: mellan människan, djuren, växterna och jorden. Dessutom lär Amazonas ursprungsfolk även de yngsta i samfundet att lyssna på och observera sin omgivande miljö. Deras speciella förhållande till naturen är verklighet och ingen myt. Människans förhållande till miljön avspeglas i hennes språk och handlingar, sammanfattar Virtanen.
Rani-Henrik Andersson, som forskar om Nordamerikas ursprungsfolk, instämmer.
– Lyckligtvis har den romantiska stereotypin om ursprungsfolk med en magisk naturrelation fått stryka på foten för en djupare förståelse och respekt för den här naturrelationen, konstaterar Andersson.
Naturen kan ha en religiös, praktisk, eller ekonomisk betydelse, eller flera av dem samtidigt.
Enligt Andersson, och även Virtanen och Guttorm, skiljer ursprungsfolken i praktiken inte människan från naturen och miljön; människan är snarare en oskiljaktig del av dem. Båda världarna hör till samma individuella och kollektiva kunskapsområde som diskuteras och lärs ut utifrån erfarenhet.
– Ursprungsfolken studerar och upplever miljön ur ett ekologiskt perspektiv. Deras kunskaper om ekosystemet är oskiljaktigt kopplade till deras trossystem och därmed till traditionell kunskap eller traditionell ekologisk kunskap, säger Andersson.
Ekologisk kunskap borde utnyttjas
Virtanen säger att det är sorgligt att många ursprungsfolks marker i Amazonas utsätts för ett tryck från bland annat storskaligt jordbruk. Därför har ursprungsfolken ofta varit tvungna att välja en utkomst som inte är hållbar, eftersom det är den enda möjligheten att få pengar till mat, som deras miljö inte längre kan producera.
De här områdena har också svårigheter med det egna språkets och den ekologiska kunskapens fortlevnad, som båda är viktiga för en hållbarare framtid.
– Apurinã-folket bor till exempel i 30 olika reservat, och det här märks på deras områden. De områden som har minst ohållbara ekonomiska projekt har också den starkaste kulturella kunskapen och det starkaste ursprungsfolksspråket. Ett sådant språk beskriver världen på ett helt annat sätt än portugisiskan.
Virtanen säger att bilden av den ”ädle vilden” fortfarande lever kvar. Det kan finnas en uppfattning om att ursprungsfolken i Amazonas lever utan till exempel modern teknologi. Urbant boende och universitetsstudier är ändå ett viktigt sätt även för dem att försvara sina värderingar och rättigheter.
Den största skillnaden mellan majoritetsbefolkningen och ursprungsfolken är just värderingarna, säger forskare. Även ursprungsfolkens ekologiska kunskaper och färdigheter borde utnyttjas i arbetet för att bevara den naturliga mångfalden.
Nordamerikas ursprungsfolk tar tydlig ställning
Nordamerikas ursprungsfolk och deras traditionella kunskap har enligt Andersson åsidosatts i miljödiskussionen och inom miljöskyddet.
– Först under de senaste åren har ursprungsfolken fått bättre genomslag, samtidigt som deras lokala traditionella uppfattning om miljön har börjat tas på allvar inom såväl den akademiska forskningens som naturskyddets diskurser, säger Andersson.
Klimatförändringen påverkar ursprungsfolkens liv från det arktiska området till Kalifornien. Klimatet blir varmare i det arktiska området: isen smälter och havsvattentemperaturen stiger. Det har stora konsekvenser för till exempel jakt och fiske. Den smältande isen och permafrosten blottar också stora naturgas- och oljereserver som storbolagen vill komma åt.
– Frågan är en av de mest betydande som de nordamerikanska ursprungsfolken har engagerat sig i. De har ordnat omfattande demonstrationer mot stora energibolag och deras olje- och gasledningar.
Å andra sidan lider de västra delarna av Nordamerika av den värsta torkan på över tusen år, vilket har lett till att vidsträckta skogsbränder förekommer årligen.
– Torkan påverkar näringarna i regionen samtidigt som de sinande vattenreserverna används för att tillgodose de växande behoven i storstäder som Las Vegas. Även i den här frågan är ursprungsfolken med och söker lösningar, som till exempel skulle möjliggöra hållbarhet inom turismen.
Aktiv medverkan i organisationer
Vid sidan av medborgaraktivismen verkar många ursprungsfolk i olika nationella och internationella organisationer som bland annat har som mål att övergå från fossila till förnybara energikällor.
I många reservat har man till exempel byggt vind- och solkraftverk som kan ha stor betydelse på lokal nivå, men även för självförsörjningen. Egen tillgång till energi minskar beroendet av delstatens fossila energisystem.
Många ursprungsfolk är också engagerade i verksamhet som bedrivs av nationalparkernas myndigheter och andra naturskyddsorganisationer. Vid Kaliforniens kust samarbetar till exempel chumasherna med NOAA, det vill säga USA:s federala organisation för klimatforskning och oceanografi, för att skydda Channel Island Marine Sanctuary. Områdets verksamhetsplan innehåller bland annat en stor mängd traditionell ekologisk kunskap från chumasherna.
Ursprungsfolken strävar efter att ta ställning i miljöfrågor både på lokal, nationell och internationell nivå, och de får gehör i allt högre grad.
Läs mer om forskning som rör biologisk mångfald.
Läs mer om Helsus policyrekommendationer om hållbarhet