Olli Erkki Lehto föddes i Helsingfors den 30 maj 1925. Hans sydösterbottniska far Lauri var magister i matematik och försäkringsdirektör vid Suomi-bolaget, medan hans mor Hilma (f. Autio) hade flyttat från Viborg till Helsingfors och arbetade på samma bolag. Olli växte upp i Främre Tölö och gick i samskolan Helsingin Suomalainen Yhteiskoulu, men gymnasiestudierna avbröts våren 1943, då myndigheterna förklarade honom student utan studentskrivningar och samtidigt kommenderade honom till militärtjänstgöring. I oktober skickades den 18-årige ynglingen till fronten i Svir, varefter han deltog i fortsättningskriget på Karelska näset och i Olonets 1944, samt i Lapplandskriget mot tyskarna 1945.
Våren 1945 kunde Olli Lehto skriva in sig vid Helsingfors universitet, med matematik som huvudämne. Efter snabba studier utexaminerades Lehto som filosofie kandidat 1947. Pro gradu-avhandlingen granskades av Rolf Nevanlinna, som efter att ha avgått från posten som universitetets rektor 1945 var på tjänsteledighet från sin professur i matematik och skötte en motsvarande tjänst vid Universität Zürich. Nevanlinna ordnade att Lehto fick ett stipendium vid universitetet i Zürich 1948, och doktorsavhandlingen i funktionsteori blev snabbt klar till sommaren 1949. Lehto hade nyligen fyllt 24 år och fick Pekka Juhana Myrberg som opponent. Även Myrberg forskade i funktionsteori. På den tiden var han professor, men kom att bli universitetets kansler 1952–1962.
Redan efter att ha utexaminerats som magister 1947 arbetade Olli Lehto en tid på Finska Kabelfabriken Ab, där han fick följa hur den första finländska ”matematikmaskinen” ESKO byggdes och togs i bruk. I början av 1960-talet satte hans memorandum fart på satsningarna i informationsteknik vid Kabelfabrikens elektronikavdelning, vilket kom att bli en språngbräda till Nokias kommande framgång i slutet av seklet. Men ännu viktigare än tillämpningarna var hans eget passionerade utövande av vetenskap, det vill säga den matematiska grundforskningen. 1953–1956 arbetade Lehto som assistent för Nevanlinna, som blivit akademiker, och 1954–1961 som biträdande professor, varefter han efterträdde P.J. Myrberg som ordinarie professor 1961–1983.
Olli Lehto ingick äktenskap med Eva Ekholm (1927–2020) 1954. Eva hade tagit certifikat för motorflygning, men eftersom hon var kvinna kom hon upp i luften endast som flygvärdinna och segelflygare. Tre barn föddes till familjen 1955–1961. På 1970- och 1980-talet var Eva Lehto verksamhetsledare för Finlands Flyktinghjälp och hittade ett nytt hem för familjen på Riddaregatan nära universitetet. Under det 66 år långa äktenskapet deltog hon energiskt i makens tilltagande akademiska plikter.
Olli Lehtos centrala område inom matematiken var teorin om funktioner av komplexa tal, det vill säga komplex analys. I Finland hade forskningen inom området inletts av Ernst Lindelöf på 1910-talet, medan Rolf Nevanlinna och hans student Lars Ahlfors på 1920- och 1930-talet lyfte den till världstoppen. I sina memoarer går Lehto inte djupare in på det svåra ämnet, men ger ett bra sammandrag i sin artikel om den finländska matematikens historia i verket Suomen tieteen historia 3 (WSOY, 2000), som redigerats av Päiviö Tommila. Redan i sin pro gradu-avhandling lade Lehto fram ett konstruktivt bevis för Riemanns avbildningssats, enligt vilket ett öppet enhetligt område på komplexplanet kan beskrivas konformt på enhetsdisken. Resultatet kan generaliseras på en Riemann-yta, som består av komplexplanets skikt. Till Lehtos meriter hör att denna skola inom funktionsteori som Finland blivit berömd för förnyades. Utgångspunkten var Nevanlinnas studenters (Ahlfors som flyttade över till Harvard och tysken Oswald Teichmüller som gick bort redan 1943) nya insikter om Riemann-ytors egenskaper. Tidigare hade man forskat i konforma avbildningar, där figurernas vinklar bibehålls. En intressant ny generalisering var kvasikonforma avbildningar, där tillåtna ändringar i vinklar har avgränsats. Då behåller sig formerna inte helt, utan till exempel kan en cirkel bli en ellips. Lehto höll ett seminarium om ämnet tillsammans med professor K.I. Virtanen 1958–1959, och deras gemensamma monografi Quasikonforme Abbildungen publicerades av Springer på tyska 1965 och på engelska 1973. Det var nära att verket inte skulle ha publicerats, då K.I. Virtanen (Nobelpristagare A.I. Virtanens son) tyckte illa om att Olli Lehto gjorde en vetenskaplig resa till Sovjetunionen. Lyckligtvis kunde de två bli sams och boken blev ett grundläggande verk inom ett nytt forskningsprogram om kvasikonform avbildning. Olli Lehto handledde 18 doktorsavhandlingar i matematik, och flera av skribenterna kom att bli professorer i vårt land (Jussi Väisälä, Reino Kurki-Suonio, Martti Tienari, Seppo Rickman, Kalevi Suominen, Olli Martio, Tapani Kuusalo). Han var forskarprofessor vid Finlands Akademi 1970–1975. Forskning om kvasikonforma avbildningar fortsattes också av Pertti Mattila, Pekka Tukia, Ilpo Laine, Kari Astala, och Matti Vuorinen. Ännu vid sidan av sitt uppdrag som rektor kunde Lehto slutföra sin viktiga monografi Univalent Functions and Teichmüller Spaces (Springer, 1987), innan talrika förtroendeuppdrag förde honom ”från ett kontemplativt till ett aktivt liv”. Lehtos arbete som förnyare av funktionsteorin bär fortfarande frukt i Finlands nuvarande högklassiga geometriska analys, som har betydande tillämpningar också inom matematisk fysik.
Jag kan räkna även mig själv som en av Lehtos studenter. Våren 1966 följde jag hans beundransvärt tydligt strukturerade laudatur-föreläsningar på en fortsättningskurs i differential- och integralkalkyl, och på hösten avlade jag ett muntligt prov om ämnet på hans arbetsrum i Porthania, med vitsordet 3/3. Våren 1967 fortsatte jag på Lehtos föreläsningar om reella funktioners teori. Men jag blev ingen funktionsteoretiker, utan en logiker och filosof som är tacksam för sin matematiska bakgrund. Men inte kunde jag då ana att jag en dag skulle bli en av Olli Lehtos efterträdare som rektor och kansler.
År 1968 föreslogs Lehto bli medlem av Finlands Akademi, men förslaget rann ut i sanden då president Urho Kekkonen följande år lade ner den gamla akademin. I sina memoarer grämer sig Lehto trots allt inte över bakslaget, eftersom medlemskapet skulle ha uteslutit den rika och mångsidiga karriären som han senare kom att ha i universitetets ledning. År 1975 förlänades Lehto titeln akademiker, i en ålder av 50 år.
Olli Lehto var ordförande för Finlands matematiska förening 1962–1985, Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens dekanus 1978–1983, universitetets rektor 1983–1988 och kansler 1988–1993. Han var en typisk matematiker även inom förvaltningen: punktlig, noggrann, medgörlig och effektiv – och åtnjöt ett brett förtroende över fakultetsgränserna. I sina memoarer berättar Lehto att han inte alls förstod det sena 1960-talets vänstersinnade studentradikalism, och som ordförande för Högskolerådet 1967–1970 motsatte han sig godkännandet av principen ”en man, en röst”. Under Lehtos period som kansler godkändes 1992 även vid Helsingfors universitet en förvaltningsreform som innebar att man övergick från professorsvälde till ett trepartssystem. I sina memoarer lyfter Olli Lehto fram uppdraget som promotor vid Filosofiska fakultetens solenna promotion 1982 som en av höjdpunkterna på sin akademiska karriär. Som rektor delegerade han på ett nytt sätt uppgifter till två prorektorer. Lehto var dessutom ordförande för en arbetsgrupp för att grunda nationella forskarskolor, och medverkade i grundandet av Rolf Nevanlinna-institutet 1987, ett matematiskt forskningsinstitut.
Som rektor var Lehto också ordförande för förberedelserna inför universitetets 350-årsjubileum, där det ingick att anställa professorn i historia Matti Klinge på deltid för att skriva universitetets historia från och med 1640, samt att rekrytera docent Päivi Setälä som övermarskalk för festligheterna. När festligheterna ägde rum 1990 hade Lehto redan tillträtt som kansler och ny rektor var Päiviö Tommila. Lehto fick konsistoriet att förkasta ett förslag om att en hög byst av kejsar Alexander I skulle återställas i Solennitetssalen i universitetets huvudbyggnad, som genomgick renovering. I stället lät han flytta in mindre byster av drottning Kristina och kejsar Alexander I i Solennitetssalen. De hade tidigare stått i kanslerns tjänsterum, passade bra i Solennitetssalen och står där än i dag.
Olli Lehtos stora företag var att ordna en internationell matematikerkongress i Helsingfors 1978. I kongressen deltog mer än 3 000 matematiker från 85 olika länder, vilket innebar att kongressen var det största vetenskapliga mötet som någonsin ordnats i Finland. Sina mångsidiga färdigheter inom diplomati fick Lehto visa i styrelsen för International Mathematical Union (IMU) 1975–1990 och som organisationens generalsekreterare 1983–1990. Därefter gjorde han ett storslaget jobb då han skrev en historik över IMU:s mångfasetterade historia. Verket Mathematics Without Borders blev klart 1998 och utgavs av Springer. Lehto var även vicepresident för International Association of Universities (IAU) 1990–1995.
I och med sin forskarkarriär och sina uppdrag inom olika organisationer besökte Olli Lehto åtminstone hundra universitet världen över, och på sina resor hade han vanligen med sig en fjärilshåv. Lehtos dotter hade på 1960-talet samlat fjärilar på familjens sommarställe i Sammatti, vilket gav upphov till professorns tre decennier långa, kära hobby. Resultatet blev en värdefull samling dagfjärilar från jorden runt, och den donerades till Naturhistoriska centralmuseet 2009. Arterna och deras exotiska fyndställen har beskrivits detaljerat och på ett livfullt sätt i verket Perhosten värittämä maailmani (Otava, 2011).
Efter sitt uppdrag som kansler gick Olli Lehto i pension 1993, men hittade ett nytt kall som facklitterär författare. Utöver sina egna memoarer (1999) skrev han eleganta vetenskapshistoriska biografier om Rolf Nevanlinna (2001), bröderna Väisälä (2004), Lorenz och Ernst Lindelöf (2008) samt Lars Ahlfors (2013). År 2009 beviljades Lehto statens livsgärningspris för informationsspridning.
Ilkka Niiniluoto
akademiker, kansler emeritus