När man har börjat bruka jorden är en av arkeologins viktigaste och mest omstridda frågor. Odling påverkar inte bara hur en enskild individ producerar mat, utan också hur samhällen organiseras och användningen av marken planeras. Efter övergången till jordbruksodling var det också möjligt att producera ett överskott.
I jämförelse med samlare-jägare-fiskarnas livsstil är odling mer riskfyllt eftersom näringsproduktionen är ensidigare och levnadsområdet är mer begränsat.
Man har tidigare upptäckt att de arkeologiska kol-14-daterade fynden, dvs. lämningar efter mänskligt liv, börjar öka i början av Finlands bronsålder för ca 3 500 år sedan.
I studien användes pollenanlys för att granska tidpunkten för när man började odla och hur jordbruksodlingen spred sig i landet med hjälp av pollenanalyser. Med hjälp av pollenmaterial från sjö- och torvsediment kan man urskilja tidpunkter när mängden pollen från spannmål börjar öka och fortsätter att öka. Pollenhalterna visar att man börjat odla på området. Man gjorde kol-14-dateringar och sjösediment- och paleomagnetiska dateringar som i en summakurva visar hur jordbruket spreds.
En jämn pollenförekomst visar att jorden har brukats
I pollenproverna fann man också enstaka tecken på odling under nästan fyra tusen år. De första tecknen är från början av bronsåldern för ungefär 3 500 år sedan, men de är fortsättningsvis få och sporadiska. Den andra spridningsvågen som kunnat dokumenteras mer noga, infaller mot slutet av bronsåldern under det första årtusendet före vår tideräkning. En mer intensiv spridning ägde rum från järnåldern och 100-talet fram till 1200-talet.
Jordbruket etablerade sig först i vårt lands sydvästra och mellersta delar och spreds mycket långsamt under flera tusen år mot nordost och inom de mellersta och sydvästra delarna. I mitten av järnåldern, ungefär på 700-talet, stannade spridningen tillfälligt och fortsatte sedan in på 1200-talet. Anledningen till att spridningen avstannade i början av medeltiden var tydligen att odlingen intensifierades i de redan bebodda områdena.
Att man började idka jordbruk var inte ett enskilt snabbt fenomen, utan det måste observeras som en längre process, som troligen också påverkades av röjningen av ny odlingsmark, säger forskaren Maria Lahtinen från Naturhistoriska centralmuseet Luomus vid Helsingfors universitet.
Folkmängden växer i takt med jordbruket
De forskningsresultat som pollenanalysen gav jämfördes med tidigare uppskattningar av förändringar i folkmängden i Finland. Det samband som upptäcktes var mycket starkt: när man började bruka jorden, ökade också befolkningen på området. Med andra ord betydde jordbruket redan under den förhistoriska tiden mer resurser som möjliggjorde en befolkningsökning.
– Tillsvidare har man ingen uppfattning om vems förtjänst det var att jordbruket spreds. Var det invandrare som flyttade hit som hade med sig den nya försörjningsstrategin, eller var det den lokala befolkningen som anammade jordbruket som en del av sin försörjning, säger Lahtinen.
Ytterligare information:
Maria Lahtinen, FD, forskningskoordinator, Naturhistoriska centralmuseet Luomus, Helsingfors universitet, maria.lahtinen@helsinki.fi, 045 679 4940
Markku Oinonen, FD, docent, enhetschef, Naturhistoriska centralmuseet Luomus, Helsingfors universitet, markku.j.oinonen@helsinki.fi, 050 318 7302
Den ursprungliga artikeln i The Holocene: The advance of cultivation at its northern European limit: Process or event? The Holocene vol 27, issue 3, 2017 (DOI: https://doi.org/10.1177/0959683616660164)
Luomus Dateringslaboratorium