Renskötsel är en unik näringsgren, en fast del av den samiska kulturen och ekonomiskt betydande inom hela norra Fennoskandien. Trots den ekonomiska betydelsen har merparten av den tidigare forskningen fokuserat på renens ekologi och biologi.
Antti-Juhani Pekkarinen, som nyss disputerade vid Helsingfors universitet, har undersökt renskötseln med hjälp av en mångvetenskaplig ekonomisk-ekologisk modell. Den matematiskt framställda modellen beaktar renpopulationens ålders- och könsstruktur, renens polygama natur och hanarnas åldersberoende avelsförmåga. Utöver det beaktas hur näringstillförseln under vintertiden påverkar mängden kalvar, kalvarnas vikt och rendödligheten.
– Modellens optimeringsresultat tyder på att det i synnerhet i Finland vanliga bruket att slakta merparten av kalvarna redan under deras första höst är centralt för renhushållningens lönsamhet. Det lönar sig också att i enlighet med nuvarande praxis se till att andelen vuxna hanar utgör under 10 procent av renpopulationen, bedömer Pekkarinen.
Man kan hålla andelen hanar i livrenspopulationen liten, eftersom en hane kan befrukta flera honor. Överraskande nog leder detta till att förlusten av en hane i en optimalt skött renpopulation verkar orsaka större förluster än förlusten av en hona. När en hane i den bästa avelsåldern dödas av ett rovdjur eller dör i trafiken går fler kalvar förlorade än om en hona dör, trots att de kvarvarande hanarna delvis kan kompensera förlusten.
Jord- och skogsbruksministeriet i Finland fattar vart tionde år beslut om det största tillåtna antalet renar i olika renbeteslag. Med doktorsavhandlingens modell kan man undersöka vilket antal renar och vilka mängder lav som är ekonomisk-ekologiskt motiverade i olika betesmiljöer. Enligt avhandlingen ser renantalen stora och lavmängden liten ut.
– Men när det gäller renhushållningens lönsamhet ser situationen inte så alarmerande ut som man allmänt tycks tro. Det oaktat minskar det stora renantalet i förhållande till betesmarkernas bärkraft näringsgrenens lönsamhet för många renbeteslag. Å andra sidan kunde man öka betesmarkernas bärkraft genom en bättre sammanjämkning av renhushållning och skogsbruk.
Modellen som Pekkarinen utvecklat kan också beskriva hur mängden lav utvecklats under den senaste tiden. Lavbetesmarkernas bärkraft hotas för närvarande av att gamla lav- och granlavsskogar försvinner, att det inte finns ett fungerande system för rotationsbete, att den övriga markanvändningen ökar och att betesmarkerna splittras.
– Att öka mängden lav till en sådan nivå att ekonomisk renskötsel kan grunda sig på naturbete tar enligt modellen årtionden och förutsätter nedskärningar i renantalet och tilläggsutfodring under anpassningsperioden.
Enligt Pekkarinen är snabb anpassning där omedelbar slaktning används för att återställa lavbeståndet inte en ekonomisk lösning. En långsammare anpassning är mer fördelaktig för renpopulationens åldersstruktur. Samtidigt hålls renägarnas inkomster högre även under anpassningsperioden.
___________________________________
Pekkarinen, Antti-Juhani, Ecology and economics of reindeer herding systems, Helsingfors universitet, agrikultur-forsvetenskapliga fakulteten, URN:ISBN:978-951-651-588-8