Alla helgons dag, som tidigare kallades Alla själars dag, är en kristen högtid som firas i början av november till ära av helgon, martyrer och avlidna. Den här dagen fylls kyrkogårdarna av ljus. Även de som själva inte besöker gravar stöter på ljus i affärerna och tal om alla helgons dag i medier.
– Den betydelse alla helgons dag har är mer utpräglad i Finland än i många andra av de nordiska länderna, berättar professorn i pastoralteologi Auli Vähäkangas.
– Andra världskriget och krigets stupade hjältar ökade kyrkogårdarnas betydelse och betydelsen av att besöka gravar. Samma kombination av personlig och kollektiv sorg kan vi även se kring julen och på självständighetsdagen när vi flitigt kommer ihåg de avlidna.
Ritualerna kring hågkomst försvinner inte, men förändras
Under de senaste tjugo åren har det skett tre förändringar i Finland när det gäller dödskulturen. Begravningarna har minskat i storlek, sätten vi kommer ihåg har blivit mer personliga och allt fler har övergått från kistbegravning till kremering.
– Fälten med identiska, kappsäcksliknande gravstenar har sitt ursprung i begravningslagens strikta bestämmelser. Nu vill vi lösgöra oss från dem. Om en trend med att sorg och begravningar blivit mer personliga och en strävan efter något mer naturenligt vittnar till exempel gravsättning till havs, anläggning av de första skogskyrkogårdarna och minnesstunder utformade för att avspegla den avlidnas personlighet.
Hur går det med kyrkogårdarna som platser dit vi går för att minnas om allt fler sprider askan i havet eller vid sommarstugan? Kommer alla helgons dag att bibehålla sin betydelse?
– Min teori är att betydelsen av alla helgons dag kommer att förändras och att kyrkogårdarnas betydelse kommer att minska en aning. Det finns inslag av halloween i vårt firande alla helgons dag, och på grund av urbanisering och multilokalitet besöker vi inte längre släktgravarna på landet, utan tänder ljus vid minnesmärket för dem som begravts på annan ort. Skillnaden mellan landsbygd och stad syns även i dödskulturen.
Vähäkangas tror att vi inte vill överge våra ritualer, men att de kommer att förändras med tiden.
Ett nytt projekt undersöker begravningsplatser bland minoriteter inom livsåskådning
Vähäkangas har under den gångna hösten mottagit finansiering från Finlands Akademi för projektet MeDea som undersöker begravningsplatser bland minoriteter inom livsåskådning. Inom projektet undersöks viken betydelse religiösa och icke-religiösa minoriteter inom livsåskådning ger sina egna begravningsplatser.
Studien omfattar judiska, muslimska, ortodoxa, katolska och konfessionslösa begravningsplatser.
– Innan religionsfrihetslagen, som stiftades på 1920-talet, var det statskyrkan som bestämde makthavarens religion och därmed även begravningssederna. I och med lagen om religionsfrihet blev det tillåtet att anlägga andra än lutherska och ortodoxa begravningsplatser i Finland, och det blev alltså möjligt för minoriteterna att få sina egna platser.
Sådana platser kan vara helt separata begravningsplatser eller ett område innanför en luthersk begravningsplats.
– I studien jämställs alla minoriteter inom livsåskådning, det talas till exempel inte om invandrare eller urfinländare. Forskningsmetoden är medforskning, och studien görs i samarbete med samfund genom att tillämpa metoden på olika sätt inom de olika samfunden. De första resultaten får kommenteras av samfunden, berättar Vähäkangas.
Det finns till exempel planer på en guidebok om minoriteters döds- och begravningskulturer som riktar sig till begravningsbyråer, kyrkogårdsarbetare och vårdhem. .
– De olika minoriteterna inom livsåskådning har problem eftersom luthersk begravningspraxis inte nödvändigtvis stöder deras traditioner när det gäller begravning, såsom rituell tvättning av kroppen eller en snabb begravning. Exempelvis judar och muslimer har gemensamt anställt en gravgrävare med grävmaskiner för att kunna påskynda begravning enligt den praxis som finns inom de respektive religionerna.
Det är också intressant att studera alla helgons dag ur de perspektiv som minoriteterna inom livsåskådning har.
– Till exempel inom den ortodoxa tron är alla helgons dag inte betydelsefull, men den har börjat firas eftersom det är sed i Finland. Firandet av finländska traditioner ger lite extra färg åt minoriteternas identitet och ökar förståelsen av alla helgons dag.
Tanken på död är svår att acceptera
Vähäkangas har lagt märke till att människor till vardags tycker att det är svårt att höra om dödsforskning. Döden upplevs som något främmande och skrämmande, något som vi vill skjuta åt sidan.
– Många finländare är främmande för döden, säger hon.
– I och med att allt färre dör i hemma och allt fler på institutioner kommer inte längre släkten och grannskapet för att ta farväl, utan endast kärnfamiljen är närvarande. Många begravningsritualer hos minoriteterna inom livsåskådning för däremot döden närmare den vanliga människan och konkretiserar den: döden blir verklig. Till exempel inom den ortodoxa tron är kistan öppen.
Enligt Vähäkangas är tanken på den egna och andras död svår att acceptera eftersom den med avancerad medicinsk hjälp kan förskjutas så mycket längre bort. Att bemöta döden är tungt också eftersom frågorna om vad som händer efter döden är svårare att besvara om vi inte kan luta oss tillbaka på vår egen obevekliga trosföreställning.
Ur den här synvinkeln är det intressant hur viktig alla helgons dag ändå är för finländarna.
I ett effektivitetssamhälle behöver vi uppmärksamma sorgen
Eftersom döden, trots att vi vill undvika den, berör oss alla måste vi oundvikligen även ha att göra med sorg. Enligt Vähäkangas är begreppet sorgearbete föråldrat.
– Begreppet är förknippat med tanken på sorg som en lineär verksamhet, en verksamhet som om den genomförs på rätt sätt kan eliminera sorgen. Numera tänker vi snarare på sorg som en process. Nya upplevelser av sorg kan få gamla känslor att bubbla upp till utan, och på så sätt är sorg något som följer oss genom livet. Det är inte meningen att vi helt ska eliminera sorgen.
Sorg är ingen sjukdom, men i synnerhet i arbetssammanhang är det viktigt att beakta att sorg kräver energi.
– Det är viktigt att kollegor och chefer beaktar att arbetsförmågan hos en person som sörjer tillfälligt är nedsatt och att även tillhörande arrangemang tar tid. Individer är också olika: vissa är mer resilienta än andra och behöver en annan typ av stöd. Sorgen upplevs inte likadant av alla. I dagens effektivitetssamhälle är det här svårt att acceptera. En stereotyp finländare klarar ju också av sorg på egen hand.
Vähäkangas önskar att det skulle talas mer om döden i samhället.
– Det är viktigt att vi talar om den med alla och på rätt sätt. Familjer skulle kunna skapa fler minnesritualer och egna sätt att komma ihåg någon.
Ett sådant sätt är trenden med begravningar som utformas för att spegla den avlidnas personlighet. En sådan konkretiserar sorgen och hjälper till i sorgeprocessen. Också den sorg vi upplever vid ett husdjurs bortgång har vi börjat hantera i större utsträckning.
– När vi firar alla helgons dag kunde vi lyfta fram att döden är en naturlig del av livet, och att den inte innebär exorcism. Om vi vågar tala mer öppet om döden så vågar vi också leva lyckliga i nuet.