När arkeolog Tuija Kirkinen och biolog Karin Hemmann delade arbetsrum vid universitetet för några år sedan upptäckte de att de har ett gemensamt intresse: finska kallblod, även kallade finnhästar. Båda ville veta hur hästrasen hade blivit till och vilka egenskaper som är utmärkande för den.
– Det fanns 400 000 finska kallblod efter kriget, men på 70-talet hade antalet minskat till 12 000 och därmed hade en genetisk flaskhalseffekt uppstått, berättar Tuija Kirkinen.
Kirkinen och Hemmann började undersöka det finska kallblodets historia utifrån DNA-analyser, med stöd av Alfred Kordelins stiftelse. Till analyserna behövdes hår, tagelstrån, ben och andra prov från hästar som varit döda sedan länge. Både privatpersoner och museer hjälpte forskarna med lämpligt material.
Hår och tagelstrån från hästar användes förr till olika ändamål, till exempel som stoppning i madrasser, sadlar och som annat fyllnadsmaterial, men det förekom också att man tog ett minne av sin kära häst.
– Det hörde inte till ovanligheterna att man hade askkoppar, små skålar och andra minnesföremål som var gjorda av hästben på sin byrå, och som man höll sig med i tiotals år. Ibland kunde alla barn i familjen få ett ben till minne efter en framgångsrik travhäst.
Forskarna var också i kontakt med Esbo stadsmuseum, som hänvisade dem vidare till Glims gårdsmuseum. Proven från Glims var rätt illa däran med tanke på DNA-analys, men däremot uppstod idén om en sommarutställning när forskarna diskuterade med museipersonalen.
Besökarna på Glims får lära sig om det finska kallblodets historia, samt om föremålen och benbitarna som forskarna samlat in, men även om forskaryrket. Ett av utställningsrummen har inretts till en forskares arbetsstation, som är som tagen direkt från arkeologernas lokaler vid universitetet, med anslagstavla, stora datorskärmar och allt annat som hör till. Det intressantaste på forskarens skrivbord torde ändå vara mikroskopen, som är äkta och som besökarna kan undersöka prov med.
Utställningen har också ett fotografi i naturlig storlek av en öppnad grav med ett finskt kallblod i, som visar besökarna hur arkeologiska utgrävningar går till. Forskarna har också kartlagt gravar för finska kallblod och gjort utgrävningar för att få DNA-prov.
Till en forskares vardag hör också det, att alla prov inte ger analysdugligt DNA. Ibland kan det hända att vissa prov visar sig härstamma från något annat än ett finskt kallblod. Utställningen på Glims behandlar en liten del av det insamlade materialet. Forskarna har lyckligtvis tillgång till hundratals föremål och positionsdata för hundratals platser där finska kallblod har begravts.
En faktabok om det finska kallblodets historia och ett flertal forskningsartiklar om ämnet kommer att publiceras.
Utställningen ”Forskarna och jakten på husdjurens ursprung” på Glims gårdsmuseum är öppen till 24.2.2023.