På 1800-talet ansåg man att kroppen reflekterade människans moral. Man antog att kroppsarbete, såsom sport och sång, kunde vara metoder att förbättra de förfördelades moral och hjälpa dem bli laglydiga. Till exempel hade många gruvor en egen kör och ensemble för att gruvarbetarna skulle ha något hälsosamt att göra.
Också idag ses körsång som en hälsosam och kreativ fritidsaktivitet som förenar människor. Sång skapar samhörighet: de som sjunger tillsammans till exempel i ett demonstrationståg har samma mål. Numera går man och sjunger man mindre i kyrkan och på politiska evenemang, men historikern Josephine Hoegaerts, som är biträdande professor i kulturforskning vid Helsingfors universitet och också själv sysslar med sång, är imponerad över hur mycket man sjunger tillsammans i Finland.
Sången har traditionellt varit en könad fråga.
Mäns sång har traditionellt sammanlänkats med professionalitet och kunskap, och därför är det vanligare att män har fått en formell utbildning inom området. Kvinnors sång har i stället sammanlänkats med medfödda egenskaper och en naturlig fallenhet, såsom en redan i sig melodisk röst och att sjunga vaggvisor för barnen. Kvinnors möjlighet att överhuvudtaget använda sin röst offentligt har varit mycket begränsad i historien. Hoegaerts ger ett exempel:
– Rösterna i radion var ursprungligen män. Man trodde inte att en kvinnoröst kunde förmedla intelligent information. Ingenjörer påstod till och med att det inte var tekniskt möjligt att banda kvinnoröster på grund av tonhöjden. På 1800-talet var drottning Victoria den enda kvinnan som fick talan i Storbritanniens officiella politik.
På videon berättar Josephine Hoegaerts om sångens samhöriga karaktär och förändring genom tiderna, samt om vad sång betyder för henne själv. Vi får också höra kören Akateeminen laulu, där Hoegaerts sjunger.