Johan Ludvig Runeberg är inte bara nationalskald, utan även Helsingfors universitets alumn. Hans vetenskapliga lärdomsprov om det grekiska skådespelet Medea lade grunden för författarens docentur i vältalighet vid universitetet år 1830.
– Som docent i vältalighet undervisade Runeberg studenterna i latin. De skulle lära sig skriva språket både vackert och korrekt, berättar Pia Forssell.
Forssell disputerade med en avhandling om Runeberg år 2008 och arbetar vid Svenska litteratursällskapet, som grundades till minnet av Runeberg år 1885.
Fortfarande aktuell myt
I sin docentavhandling jämför Runeberg två skådespel. Den ena pjäsen är skriven av den grekiske tragediförfattaren Euripides år 431 före vår tideräknings början, den andra är skriven av den romerska dramatikern Seneca nästan femhundra år senare, cirka år 50. Båda pjäserna handlar om Medea och hur hon hämnas sin otrogne make Jason genom att döda deras barn.
I dag är berättelsen om Medeas hämnd särskilt intressant ur ett genusperspektiv. Wilhelm Lagus som översatte Runebergs avhandling från latin till svenska år 1879 beskriver i sitt förord sagan om Medea som ”det tidigaste budskapet för idén om kvinnans likställighet med mannen”.
I sin avhandling beskriver Runeberg hurudana karaktärsdrag de två författarna ger Medea. Hos Seneca framställs Medea som en skeppsbruten, förtvivlad människa som på grund av obesvarad kärlek drivs till att begå ett avskyvärt brott. Hos Euripides framställs Medea däremot som listig och slug; sviken men alltid herre över sig själv, vilket gör det brott hon begår värre.
Hyllad poet
Runebergs visar med sin avhandling att sättet på vilket de två författarna framställer Medea avgör om skådespelets läsare fördömer kvinnan eller känner medlidande med henne. Runeberg själv verkar föredra Senecas version, fastän romarens rykte på Runebergs tid var skamfilat. Dåtida litteraturkännare kallade Seneca en medelmåtta i jämförelse med Euripides.
Runebergs slutsats är dock att Seneca lyckades undvika många av de fallgropar som Euripides hade ramlat i. Detta beskriver Wilhelm Lagus som en poetisk äreräddning för Seneca.
Lagus förord till översättningen ger oss en bra introduktion i Runebergs uppsats om Medea. Pia Forssell rekommenderar ändå att man läser Lagus förord med Runebergskulten i minne.
– Efter sin död blev Runeberg föremål för en aldrig tidigare skådad beundran, en massiv dyrkan som kallas Runebergskulten. Man kan anta att atmosfären färgade det som skrevs om Runeberg efter hans död.
Medioker forskare
Forssell avslöjar att Runeberg i själva verket fann det vetenskapliga skrivandet föga intressant.
– Runeberg var egentligen ingen forskarnatur. Vid universitetet gjorde han närmast det han var tvungen till för att meritera sig. Hans vetenskaplig alster var på intet sätt banbrytande.
Forssells konstaterande styrks av Runebergs fru Fredrika som om sin mans docentprov skriver så här:
”Högst besvärad av detta, liksom af de flesta officiella skrifverier, hittade han på alla möjliga förevändningar för sig sjelf, för att taga sig fri från detta arbete”.
– Runebergs akademiska läroprov är intressant läsning så till vida att de vittnar om Runebergs stora intresse för grekisk litteratur, trots att han undervisade romersk litteratur och latin. Hans andra avhandling handlar om körens roll i de grekiska skådespelen, berättar Forssell.
För den som vill bekanta sig med Runebergs akademiska verk, finns de fritt tillgängliga i litteraturbanken.se
Runeberg är också Dagens humanist i humanistiska fakultetens jubileumsserie 375 humanister.
Källor:
Lagus, Wilhelm Strödda blad : nytt och gammalt i historiska och humanistiska ämnen 4 : Runebergs jemförelse af Euripides' och Senecas Medea. G. W. Edlund, Helsingfors 1879
Zilliacus, Henrik Översättning och kommentar till Volym 17 av Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg. Svenska Vitterhetssamfundet, Lund 1972
Porträtt av Runeberg, målat av Erik Johan Löfgren, hänger i universitets huvudbyggnads tidningssal.