Fantasibilden av arkeologer med leriga händer mitt i ett stort äventyr i Indiana Jones fotspår bleknar då vi följer med hur studenter arbetar i små grupper på Topelias gård. De övar sig att dokumentera, mäta och använda arkeologisk utrustning under handledning av universitetslärare Wesa Perttola.
– Naturligtvis har vi också ofta händerna djupt nere i jordlagren när vi gör utgrävningar. Fysiskt grävande är en väsentlig del av den arkeologiska undervisningen och forskningen, berättar doktorand Liisa Kunnas.
Kunnas redigerar jubileumsskriften för läroämnet som i år fyller hundra år och har bekantat sig med läroämnets utveckling ur många olika synvinklar. Arkeologin fascinerar både allmänheten och nya generationer av studenter år efter år. Vid Helsingfors universitet kan man studera arkeologi inom kandidatprogrammet i kulturforskning och i magisterskedet inom magisterprogrammet i kulturarv.
Den största omvälvningen har skett under de senaste tio åren
I synnerhet teknologin har utvecklats och arkeologerna har gått från ritning för hand till exakt mätutrustning.
Inom arkeologin används lantmäteriutrustning bland annat för allmän kartläggning, för att markera utgrävningsområden i terrängen, att mäta fynd och strukturer och för att stödja andra dokumenteringsmetoder. Till exempel georefereras fotogrammetriska modeller och laserskanningsmodeller med hjälp av GPS-mätningar eller takymetermätningar.
Mätningarna kan bindas till ett riksomfattande koordinatsystem, så att de uppmätta fenomenen hittar sin korrekta plats på kartan och den exakta utgrävningsplatsen kan pekas ut i terrängen i efterhand.
– Tidigare ritades allt för hand, nu har apparater för satellitbaserad positionsbestämning blivit effektiva och tidsbesparande hjälpmedel, konstaterar Kunnas. – Själv gillar jag dock att rita kartor på millimeterpapper.
– Ännu för 20 år sedan hade vi endast avvägningsinstrument till vårt förfogande vid utgrävningarna och koordinaterna beräknades för hand, eftersom apparaten endast mätte höjden analogt.
Fotografering har använts som dokumentationsmetod inom arkeologin från första början.
– En stor förändring har varit att ”filmen” och ”framkallningen” inte längre kostar något. Eftersom vi obekymrat kan ta fler bilder och genast se resultatet, ökar sannolikheten för att få en lyckad bild, berättar Perttola. – Å andra sidan är problemet för närvarande hur digitalt material kan arkiveras för kommande generationer.
Nuförtiden används också drönare vid fotografering.
Under smågruppsövningen på kursen för arkeologisk dokumentering presenterar Perttola två apparater, takymeter och precisions-GPS. Även andra apparater lyfts fram under kursen.
RTK-GPS-apparatens funktion grundar sig på satellitpositionering och en korrigeringssignal, med hjälp av vilka det under lämpliga förhållanden går att mäta punkter direkt i det riksomfattande koordinatsystemet med cirka två centimeters noggrannhet (jfr. ±5 m för vanlig handhållen GPS). Takymetern, å sin sida, följer den riktning i vilken den pekar (horisontal och vertikal vinkel) och mäter avstånd med hjälp av laser. Utifrån dessa uppgifter kan takymetern beräkna testpunktens koordinatuppgifter, förutsatt att den först har givits sin position med hjälp av två kända punkter. Dessa uppgifter kan markeras i terrängen med hjälp av RTK-GPS. Takymetern kan användas på ställen där satellitpositionering inte fungerar, såsom tät skog eller inomhus.
– Vi använder en robottakymeter som automatiskt sänder en laserstråle till en mätstång, så kallad prismastång, som reflekterar laserstrålen tillbaka till takymetern. Eftersom man kan stå vid prismastången och styra takymetern med hjälp av en fältdator, behövs bara en person för att göra mätningarna, berättar Perttola.
I laboratoriet händer det
Efter utgrävningarna görs de så kallade efterarbetena i det arkeologiska laboratoriet: fynden rengörs, efterbehandlas och dokumenteras.
– Med mikroskop kan vi undersöka finstrukturen hos olika fibrer och till exempel utreda växt- eller djurarter, berättar laboratoriesamordnare Anniina Kuha.
Kuha inledde sitt arbete som arkeologisk laboratoriekoordinator vid Helsingfors universitet sensommaren 2023.
Komparativ osteologi, alltså kännedom om olika arters ben har också ingått i undervisningen. För att lära sig artbestämma ben har man använt benrester som hittats vid utgrävningar. använts. Humanosteologi har däremot inte uppmärksammats i så stor utsträckning, endast enstaka kurser har ordnats ibland.
Både ben och föremål som hittats vid utgrävningarna vidareanalyseras i laboratorium. I Helsingfors universitets arkeologiska laboratorium är det möjligt att göra makrofossilanalyser. Tidigare utfördes även fosforanalyser av markprover från utgrävningsplatser. Därutöver innefattar det arkeologiska laboratoriets utrustning XRF-apparater, det vill säga röntgenfluorescensapparater, som kan användas för att göra grundämnesanalyser av oorganiska material såsom keramik.
Den naturvetenskapliga utvecklingen har medfört nya metoder i den arkeologiska verktygslådan. Numera fastställs många forskningsresultat i laboratorier.
För att fira det arkeologiska läroämnets 100-årsjubileum ordnas den 8 december 2023 ett seminarium som är öppet för alla. Då publiceras också jubileumsskriften