I slutet av stenåldern dök det upp en ny typ av keramik i Östersjöregionen. De nya lerkärlen var mindre än de kärl stenåldersmänniskorna dittills använt, kärlens väggar var tunnare och formen liknar små dryckesbägare. Dessutom var de nya kärlen dekorerade på ett helt annat sätt än tidigare: dekoren var tryckt med snören runt kärlets mynning. Den nya keramiken och dess snördekor kom att ge namn åt en hel kultur: den snörkeramiska kulturen (Corded Ware Culture complex, ca 2 900–2 300 f.v.t.).
Forskningsprojektet om den arkeologiska keramikens ursprung är det största av sitt slag som någonsin genomförts i Norden.
Inom arkeologin har man tidigare inte vetat hur de snörkeramiska lerkärlen spred sig i Östersjöområdet. Var det de fina lerkärlen som förflyttades i regionen i samband med utbyte? Eller var det keramikerna själva som rörde sig i området? Är de arkeologiska kärl som hittats i Östersjöområdet importerade eller har de skapats lokalt av t.ex. finländsk lera?
Nu har forskare från Estland, Finland och Sverige funnit ny information om den arkeologiska keramikens ursprung. Genom att identifiera lerkärlens tillverkningsregioner har de kartlagt vilka vägar lerkärlen och deras tillverkare anlände till Norden under det snörkeramiska kulturskedet. Forskningsprojektet om den arkeologiska keramikens ursprung är det största av sitt slag som någonsin genomförts i Norden.
– Vi har tidigare trott att snörkeramiken kom till Sverige söderifrån. De nya forskningsrönen pekar däremot på att människor och kärl från den snörkeramiska kulturen först nådde östra Sverige, via Finland och Estland, säger Elisabeth Holmqvist-Sipilä, som lett forskningsprojektet.
– Snörkeramiska kulturen i Estland och Finland har i sin tur kopplingar ännu längre österut, till områden i nuvarande Ryssland, tillägger hon.
De skickliga kvinnliga keramikerna kom österifrån
I projektet undersöktes lerkärl från 24 arkeologiska platser i Estland, Finland och Sverige. Forskarna undersökte lerkärlens geokemiska sammansättning och geologiska ursprung, dvs. lerkällans geografiska läge. Såväl lerkärlens geokemiska sammansättning och tidsperiodens kulturella förhållanden tyder på att snörkeramiken kom till Norden österifrån, särskilt via skickliga kvinnliga keramiker som genom giftermål flyttade från sina födelseorter och förde med sig sin kunskap.
Kvinnorna återanvände äldre kärl genom att krossa ner dem i den nya lermassan.
– De snörkeramiska kärlen är tillverkade med en alldeles ny teknik. Kvinnorna började blanda in krossad keramik från kärl som gått sönder och malts ner i den nya lermassan, beskriver Elisabeth Holmqvist-Sipilä.
Det här tyder på att de första snörkeramikerna som anlände till den finska kusten hade lärt sig sitt hantverk redan på sin tidigare boningsort. De började använda leran i sitt nya hemland, men krossade kärl som de hade tagit med sig och blandade dem i leran. Det är möjligt att de på så vis ville låta de äldre kärlen från den tidigare boningsorten gå vidare, och då kunde de i sin vardag behålla en symbolisk kontakt till sin släkt och medlemmarna i det tidigare samhället.
Lerkärlen avslöjar internationella förhistoriska fenomen
Forskarnas kartläggning visar att det fanns åtminstone fem regioner i Finland, Estland och Sverige där man tillverkade snörkeramik. Regionerna idkade ett tätt utbyte av lerkärl över Östersjön under hela perioden. Keramik med ursprung i Sverige dyker upp i Finland och Estland och vice versa.
Karta över stenålderskärlens utbytesnätverk i Östersjöregionen. Kartan visar vilka vägar snörkeramiken tagit i Östersjöregionen. Chamotte är bränd lera, t.ex. krukskärvor, som krossats och använts som utfyllnadsmaterial vid produktion av nya keramiska föremål.
Utbytesnätverket vittnar också om att Östersjön på stenåldern band samman de olika samhällena och kopplade Östersjöområdet till ett mer omfattande europeiskt kulturområde.
– Internationella förhistoriska fenomen kan observeras i vardagliga saker, såsom i kärl och i kross som blandats in i kärlens massa, säger Holmqvist-Sipilä.
– Lerkärlen var så viktiga för sina användare att de transporterades långa vägar. Nu, tusentals år senare när det övriga materialet redan har förmultnat, avslöjar dessa föremål längs vilka rutter människorna och föremålen har färdats.
Projektet Untangling Corded Ware: Provenancing Neolithic Battle Axe Culture Pottery of Southern Finland leddes av Elisabeth Holmqvist-Sipilä, som arbetar i laboratoriet för arkeologi vid Helsingfors universitet och är ett estniskt-finskt-svenskt samarbete med arkeologer och materialfysiker vid Helsingfors universitet, Tartu universitet och Riksantikvarieämbetet i Sverige. Projektet har finansierats med anslag från Finlands Akademi.
Forskningsresultaten har publicerats i den renommerade naturvetenskapliga arkeologitidskriften Journal of Archaeological Science den 5 februari 2018.
Publikationen:
“Tracing grog and pots to reveal neolithic Corded Ware Culture contacts in the Baltic Sea region (SEM-EDS, PIXE)”
Holmqvist, E., Å. Larsson, A. Kriiska, V. Palonen, P. Pesonen, K. Mizohata, P. Kouki and J. Räisänen
Journal of Archaeological Science 91: 77–91. 5 februari 2018.
För mera information:
Arkeolog Elisabeth Holmqvist-Sipilä: elisabeth.holmqvist@helsinki.fi, +358 50 318 5807
Vetenskapskommunikatör Vera Schoultz: vera.schoultz@helsinki.fi, +358 50 318 5321