Artikeln har publicerats i nr 8/2025 i tidningen Yliopisto på finska.
Hangö Frontmuseums innergård sjuder av liv när en grupp studerande vid Gymnasiet Lärkan i Helsingfors deltar i arkeologiska utgrävningar. Deras skoldag kommer garanterat att bli annorlunda.
En grupp skrapar sakta fram jord från en plats där det stod ett tält 1941, skyddat av jordvallar. Forskningen de deltar i kallas konfliktarkeologi. Syftet är att ta reda på vilka spår soldaterna lämnade efter sig.
Ett tjugotal meter bort använder några av de studerande metalldetektorer när de söker igenom sandhögar som grävts upp ur gamla skyttegravar. En blipp avslöjar en militärgevärshylsa, som studerandena sedan lämnar till sin handledare, arkeologistudenten Jemina Rajamäki.
Jan Fast, utgrävningsledare och arkeolog, följer belåtet aktiviteten. Studerandena besöker utgrävningarna för att lära sig om det förflutna och om arkeologins möjligheter vid historiska studier. Samtidigt genomför ungdomarna riktigt och nyttigt fältarbete.
– Alla gymnasiestuderande som besöker utgrävningarna är volontärer och därför färdigt entusiastiska. De är utmärkta grävare, närapå överdrivet noggranna, säger Fast.
Studerandenas arbete är en typ av medborgarforskning. Med det avses forskning där medborgare är aktivt involverade. Det som skiljer medborgarforskning från hobbyverksamhet är ett tydligt vetenskapligt mål.
Bortglömda strider
Få kommer ihåg att det faktiskt fanns en frontlinje i Lappvik på Hangö udd mellan juni och december 1941.
Hangö hade arrenderats ut till Sovjetunionen som en del av Moskvafreden i mars 1940, som avslutade vinterkriget. På drygt ett år utvecklade Sovjetunionen området till en flottbas med en maximal styrka på över 30 000 soldater.
När fortsättningskriget inleddes den 22 juni 1941 bombades Hangö av det tyska flygvapnet. Artilleriet på den sovjetiska basen öppnade eld och besköt både öar och fastland. På den finska sidan befarade man en attack från basen och förstärkte därför Hangö udds försvar. Fastlandet anfölls aldrig, men hårda strider utkämpades på de närliggande öarna.
Före fortsättningskrigets utbrott hade den finländska militärledningen planerat att snabbt inta Hangö tillsammans med tyskarna. När kriget väl bröt ut övergav man tanken på ett anfall eftersom basen var kraftigt befäst.
Fronten vid Hangö utvecklades snabbt till ett ställningskrig, där man huvudsakligen besköt varandra med artillerield. I Lappvik gick frontlinjen genom det område som idag är Hangö Frontmuseum.
Individen lyfts fram
Det var inte bara finska soldater, utan även ett stort antal svenska frivilliga som stred i skyttegravarna. De fick också en egen bataljon, Svenska frivilligbataljonen. Hösten 1941 ansvarade de svenska frivilliga nästan ensamma för fronten.
Krigföringen på Hangofronten var långt ifrån ett glamoröst äventyr.
– För det mesta stod man bara stilla, väntade och fruktade artillerielden, säger Fast.
Soldaternas moral hölls uppe genom så kallade forcerade spaningsuppdrag till frontens andra sida.
Händelserna i Hangö förbigås ofta som en av fortsättningskrigets många tilldragelser. På lokal nivå har dock minnena från kriget levt vidare och ett museum inrättades på platsen 1987.
Under de senaste åren har frontens historia utretts genom arkeologiska undersökningar. Utgrävningarna gör det möjligt för oss att studera kriget i liten skala, säger Fast.
– Militärhistoria betraktas ofta som pilar på kartor. Vår forskning lyfter också fram enskilda personer och händelser.
Skyddsrum en del av museet
En av de intressantaste platserna i Lappviks krigszon är ett utbränt skyddsrum i en skyttegrav som påträffades under en utgrävning förrförra året.
– Två svenska officerare och deras ordonnans hade hållit till i skyddsrummet tills det brann ner under artilleribeskjutning den 13 november 1941, berättar Fast.
Troligen bröt elden ut efter att en oljelampa som hängt i skyddsrummets tak fallit ner till följd av en explosion som fick marken att skaka. Lampan antände ammunition med vit fosfor som lagrades i skyddsrummet i strid med bestämmelserna. Ingen skadades, men skyddsrummet totalförstördes.
Personliga tillhörigheter som tillhört de tre påträffades under utgrävningarna. I löjtnant Åke Kretz förkolnade anteckningsbok kunde man fortfarande läsa hans anteckningar om tiden som frivillig i spanska inbördeskriget. Fosforammunitionen var tydligen också hans.
Nu ska skyddsrummet återuppbyggas så att det blir en del av museet. Väggarna är redan på plats. Golvet byggs av ursprungliga brända golvbrädor.
– Utgrävningarna gör det möjligt för oss att rekonstruera skyddsrummet nästan i den form som det var när det började brinna.
Hyresgästerna lämnade Hangö
Sovjetunionen började dra sig tillbaka från Hangö i oktober 1941. Den snabba reträtten var en framgång: mer än 20 000 civila och soldater fördes i säkerhet till Leningrad i små båtar. Endast det större evakueringsfartyget Josif Stalin körde på en mina och sjönk.
Röda armén var tvungen att lämna kvar tyngre utrustning, såsom kanoner. Merparten av utrustningen förstördes av soldaterna. De sista sovjetiska fartygen lämnade Hangö 2.12.1941.
Nästa dag ryckte finländarna in i den övergivna staden. Hangö udds tid som krigsskådeplats var över. Eller som Turun Sanomat lakoniskt konstaterade i en rubrik 4.12.1941: Hyresgästerna har lämnat Hangö.
Projektet Hangö 1941–1944 leds av arkeologen Jan Fast. Gymnasiestuderandenas medverkan finansieras av Thure Galléns Stiftelse. Fast disputerade med sin avhandling Deutsches Lager Hanko 1942–1944: The modern conflict archaeology and history of a German Second World War transition camp in Hanko South Finland vid Helsingfors universitet hösten 2024.
Tidningen Yliopisto är ett vetenskapsmagasin som utges av Helsingfors universitet. Tidningen har förbundit sig till journalistreglerna.
En natt i augusti lämnade en patrull med tre svenska frivilliga sina positioner för att ta sig över till den sovjetiska sidan i Hangö. Trion leddes av den 26-åriga korpralen Åke Löwstedt och målet var att förstöra en byggarbetsplats som hade satts upp av sovjetiska soldater.
Trots att det nästan handlade om ett självmordsuppdrag gav sig soldaterna iväg med entusiasm. Syftet med den så kallade forcerade spaningen var att motivera trupperna genom att erbjuda omväxling till deras väntan i skyttegravarna.
Patrullen gick vilse i mörkret strax efter start, säger arkeologen Jan Fast när han visar platsen.
– Patrullen avancerade bara några hundra meter och gick därefter vilse. Klockan 3 på morgonen befann de sig mer än 300 meter längre västerut än vad de trodde.
Löwstedt kröp under ett taggtrådshinder medan de andra väntade bakom. Då började saker och ting att gå väldigt fel. På andra sidan taggtrådshindret stötte Löwstedt på en skyttegrav full av sovjetiska soldater. Antagligen upptäcktes han omedelbart.
Löwstedt tömde sitt Suomi-maskingevär i skyttegraven och försökte fly. Minst tre soldater från röda armén sköt efter honom. Händelsen rapporterades av de överlevande i patrullen, och hylsorna från Löwstedts maskingevär hittades senare under arkeologiska utgrävningar.
Löwstedt ramlade och kunde inte ta sig över till andra sidan av hindret. Patrullkamraterna tvingades fly. Här tar uppgifterna om korpral Löwstedts öde slut. Det är troligt att han dog, men han kan också ha tagits till fånga.
En kropp som kunde ha varit Löwstedts påträffades nära platsen år 1942. Någon säker information finns dock inte att tillgå.
– Vi vet inte heller något om hur det gick för de sovjetiska soldaterna i skyttegraven, säger Fast.
Svenskarnas nattliga räd 13.8.1941 var ett misslyckande. Kort därefter förbjöds de forcerade spaningsuppdragen slutgiltigt.