Laura Siragusa, Stef Spronck och Max Wahlström är lingvister och forskardoktorer vid programmet Helsinki University Humanities, och de forskar i utrotningshotade språk. De är alla intresserade av förhållandet mellan språk och kultur, och det kommer de åt genom att forska i ursprungsspråk. Lingvisterna berättar om sina egna forskningsobjekt.
Max Wahlström: Äldre kvinnor är de bästa informanterna för en forskare i torlakiska
– Ibland måste jag ge mig ut och leta efter informanter på ängarna där de vallar sina getter. Väl inne i stugan börjar vi fråga dem om gamla minnen, och samtidigt bandar vi dialekten.
Torlakiskan är en sydslavisk övergångsdialekt mellan serbiska, makedonska och bulgariska. Den talas i östra Serbien och i Bulgarien. Max Wahlström forskar i en varietet av torlakiska som talas i Timokflodens dal i Serbien.
– Serbiskan är grammatiskt nära till exempel ryskan. Bland annat har serbiskan samma kasusformer som ryskan. I makedonskan och bulgariskan finns däremot inga kasus, och språken har dessutom till exempel utvecklat en bestämd artikel samt behållit ett verbsystem som är mer komplicerat än i andra slaviska språk. En viktig orsak till språkförändringarna inom torlakiska är de långvariga språkkontakterna under århundradena, beskriver Wahlström sitt forskningsobjekt.
– Utöver de serbiska dragen har torlakiskan också drag av makedonska och bulgariska, och därför är den ett så intressant forskningsobjekt. Torlakiskan kan hjälpa oss få en inblick i hur språkförändringar sker.
Det finns ingen exakt information om hur många som talar torlakiska, eftersom vissa talar bara lite dialekt och vissa mer. Men dialekten är hotad, och det är därför bråttom med att banda in den och forska om den.
Max Wahlström bedriver sin forskning i samarbete med institutet för Balkanstudier vid Serbiska vetenskaps- och konstakademin. Tillsammans med institutets forskare samlar han in både språkvetenskapligt och etnologiskt material. Detta gör de genom att åka runt i de avlägsna byarna i Timok-området och knacka på dörrar.
"Vi är särskilt intresserade av att tala med äldre kvinnor, eftersom de kan dialekten bättre än männen."
– Fältarbete är lätt på Balkan. Människorna är öppensinnade och tar gärna emot oss. Vi är särskilt intresserade av att tala med äldre kvinnor, eftersom de kan dialekten bättre än männen. De äldre männen har alla varit i den jugoslaviska armén och där lärt sig ett allmänspråk som då kallades serbokroatiska. Kvinnorna har stannat i hembyarna, och de lever också längre än männen, berättar Wahlström.
Stef Spronck: Ngarinyin visar att ett språk är mycket mer än grammatik
En forskare i ursprungsspråk märker konkret hur språk och kultur är sammanlänkade. Stef Spronck ger ett exempel.
– För en västerländsk språkforskare är meningen ”jag sitter bredvid min syster” i allmänhet bara en samling ord och grammatik. Det är typiskt att en språkforskare börjar forska om ett språk genom att be talarna översätta den här typen av simpla meningar. Men för dem som talar ngarinyin är denna mening i grunden underlig, säger Spronck.
I deras kultur är syskon som inte är av samma kön inte i nära kontakt med varandra, så en man som talar ngarinyin skulle antagligen besvara frågan med ”så kan man inte säga”.
Stef Spronck är lingvist och ursprungligen från Nederländerna. År 2008 åkte han till Australien för att avlägga sin doktorsexamen. Han fann det fascinerande hur kulturen och grammatiken sammanflätades i de australiensiska språken. Spronck hade i sitt hemland studerat allmän språkvetenskap och slaviska språk, men i Australien stötte han av ett sammanträffande på ngarinyin-folket och deras ursprungsspråk. Språkbrukarna bor idag i västra Australien, i byn Derby med omnejd.
Ngarinyin är ett mycket hotat språk. Det talas av färre än 50 personer, och det lever främst vidare i ett fåtal redan ålderstigna personers tal. Språktalarna som samarbetade med Spronck när han bandade in språket hoppades att historierna skulle föras vidare till de följande generationerna. De vill vara säkra på att det ska vara möjligt att höra ngarinyin även i framtiden.
Ngarinyin har bevarats i århundraden utan ett skriftspråk och en del av de äldre talarna förhåller sig reserverat till att skriva, eftersom språket har en stark tradition uttryckligen som ett talat språk. De yngre generationerna upplever skriften som ett verktyg som gör det lättare att dela språket och komma ihåg det. Språktalarna och språkvetarna har utvecklat flera sätt att skriva ngarinyin under flera år, och när han spenderade tid i det ngarinyinska samhället presenterade Spronck dem i verkstäder och vid diskussionstillfällen.
Ngarinyin har bevarats i århundraden utan ett skriftspråk och en del av de äldre talarna förhåller sig reserverat till att skriva.
Spronck spenderade slutligen över sex år i Australien, eftersom det tog tid att bekanta sig med ursprungsfolket och skapa personliga relationer. Spronck gjorde fältresor, intervjuade människor och dokumenterade och beskrev språket.
Som mest har det funnits 250 ursprungsspråk i Australien. Idag är endast cirka tio i dagligt bruk. På olika håll i Australien finns det rörelser som arbetar för att återuppliva de gamla ursprungsspråken.
Laura Siragusa: Det finns hopp för vepsiskan
När den italienska studenten Laura Siragusa valde ryska som sitt huvudämne anade hon ännu inte att hon skulle komma i kontakt med det lilla språket vepsiska.
Hennes första kontakt med finskugriska språk var under en utbytesperiod i Helsingfors och hon återvände senare för att lära sig mer. En av hennes förebilder är den vepsiska forskaren och aktivisten Zinaida Strogalschikova. Siragusa kom till Finland förra augusti och trivs bra i Helsingfors: det finns många möjligheter att samarbeta med andra ursprungsfolksforskare, eftersom de har gemensamma intressen.
Det östersjöfinska språket vepsiska har cirka 5 000 talare. Enligt Siragusa finns det cirka 6 000 personer som identifierar sig som vepser. Vepsiska talas på södra och västra sidan av Onegasjön, och det mår bäst i Karelska republiken där en energisk rörelse för att återuppliva språket föddes på 1980-talet. Där får vepsiskan stöd av lokalförvaltningen: det finns litteratur och dagstidningar samt tv och radio. Ordförrådet utvecklas ständigt för användning inom bland annat skolvärlden.
På andra håll är byarna mer isolerade och töms på unga, potentiella talare. Å andra sidan är språket i byarna i närmare kontakt med den traditionella miljön och vardagen. Musikverksamheten på vepsiska, i form av bland annat körer och ensembler, mår bra.
"De som talar vepsiska är själva optimistiska gällande språkets framtid."
Vepsiskan har ett skriftspråk, men enligt Siragusa har även det talade språket en betydelse. När språket talas hålls det mer levande.
– De som talar vepsiska är själva optimistiska gällande språkets framtid. De vill inte ses som offer. Vepsiskan har redan överlevt kriget, Stalins terror och den ryska assimilationspolitiken. Det finns hopp.
Lyssna på Stef Sproncks berättelse på ngarinyin om hur han lärde känna språket eller hör Laura Siragusa läsa en dikt på vepsiska.