Hadle Andersen, UNiversitetslektor i nordisk litteratur
Bra dikter brukar man känna igen genast i början av läsningen. Det har att göra med ton och klang: vid de första orden är det något som säger mig att här finns det något att hämta.
Den här haikudikten av Jan Erik Vold kom jag i kontakt med första gången som barn. Den fanns i en samling med norska dikter som vi hade hemma, utgiven på 60-talet. Dikten utstrålar en kraft, en påtaglig glädje över de enkla sakerna i världen. Dess kraft bottnar i den finurliga språkliga bild författaren ger av ljuset som ser sig omkring uppe i björkarnas trädkronor, som en människa som utforskar världen. Nu som vuxen uppskattar jag yin-yang-motivet i kontrasten mellan ljuset och de outtalade skuggorna, och i björkstammens kontrast mellan svart och vitt.
hva gjør lyset
i bjørketrærne? lyset
ser seg om
(vad gör ljuset
i björkträden? ljuset
ser sig om)
(Jan Erik Vold, inofficiell översättning till svenska av Vera Schoultz)
Topi Lappalainen, Doktorand och timlärare i nordisk litteratur
Jag lät min passion för polsk lyrik få övertaget och valde en dikt av Anna Świrszczyńska (1909-84). Poeten hette egentligen Anna Świerczyńska och de extra konsonanterna som föll henne i smaken uppstod helt enkelt ur ett tryckfel. Redan hennes författarnamn känns som en onomatopoetisk dikt!
Świrszczyńska är en slagkraftig poet, också i översättning. År 2014 utkom det svenskspråkiga urvalet Lidandet och glädjen. Jag fick leta länge efter boken tills jag hittade ett pinfärskt exemplar på Rönnells antikvariat i Stockholm. Sällan har jag blivit så glad när jag har hittat bok. Min nya favoritdikt heter "Jag skrattar ihjäl mig".
Jag står framför spegeln
och skrattar ihjäl mig
åt mig själv.
Det är en högst allvarlig syssla.
Det ställer mig i rätt position
gentemot spegeln
och gentemot vintergatan.
(Anna Świrszczyńska, översatt till svenska av Irena Grönberg & Lisa Mendoza Åsberg)
Claus Elholm Andersen, UNiversitetslektor i nordisk litteratur
En av mina favoritdikter är skriven av danske Søren Ulrik Thomsen. Dikten, som inte har någon titel, finns i diktsamlingen Ny Digte utgiven 1987::
Træerne vokser ikke ind i himlen
Men de vokser ud i luften, som vi ånder
og ned i jorden til de døde
som vi savner.
Og det er alt nok.
(Träden växer inte in i himlen
Men de växer ut i luften, som vi andas
och ner i jorden till de döda
som vi saknar.
Och det är tillräckligt.)
(Søren Ulrik Thomsen, inofficiell översättning till svenska av Vera Schoultz)
Jag var studerande när jag läste dikten för första gången, och jag minns hur tagen jag blev av hur dikten liksom omfamnar hela livet och hur elegant den gör det. Det går fortfarande kalla kårar längs ryggen på mig när jag läser dikten.
De tre första raderna i dikten är egentligen inte så speciellt lyriska. Den första raden är ett danskt ordspråk, den andra en förklaring och den tredje en fördjupning. Men vid den fjärde raden händer det något! Här kommer sorgen och livets förgänglighet in i dikten. Och den sista raden, omfamnar alltihop och skapar en estetisk helhet, trots sin enkelhet.
I mitt hemland Danmark mår lyriken bättre än på många, många år. Till exempel har tidningen Politiken nominerat diktsamlingar för deras prestigefulla litteraturpris. Det är ovanligt. Den danska lyriken utmanar just nu inrotade föreställningarna om vad det innebär att existera som människa. Unga poeter är särskilt intresserade av den ofullkomliga människan.
Anna Biström, forskardoktor och redaktör vid klassikerbiblioteket
Den svenska poeten Sonja Åkesson (1926-1977) är en av mina absoluta favoriter. Framförallt hennes diktsamling Pris som är utgiven 1968. Enligt författaren baserar sig dikterna i samlingen till 99,9 % på tidningstexter och reklam. Ett bra exempel är den långa dikten ”Fantasifylld korv” där Åkesson skickligt, med en svart och fyndig humor gestaltar motstridiga förväntningar, olösliga ekvationer, lömskt gemytliga livssanningar, som tidens kvinnor serverades i flödet av mediatexter.
Det finns vissa rader i dikten som jag måste undvika att tänka på i seriösa sammanhang för att inte brista ut i opassande skrattanfall, trots att den ångest som sipprar fram mellan raderna inte sällan är nattsvart. En rad som blivit en odödlig klassiker i svensk poesi är: ”(Dölj papiljotterna under en söt spetsmössa och din man kommer att vara / dig evigt tacksam)”.
I vår bär vi MAMMAKLÄNNINGAR allihop
Så här fräsigt fräck får du vara i vår
Gör en fräck grej!
Gör livet rikare och meningsfullare
GÖR DET SPEXIGT, SEXIGT, UPPKÄFTIGT, POPPIGT
Festliga människor behöver inte sprit för att trivas
Det finns gott om kul saker att leka med
(utdrag ur Sonja Åkessons dikt ”Fantasifylld korv”)
Vesa Haapala, universitetslektor i inhemsk litteratur
En av mina favoritdikter är Eino Leinos Maininkeja (Dyningar), i synnerhet den sista strofen som sammanfattar vad som är viktigt i livet. Jag njuter av många av Leinos dikter. Formuleringarna är så fina och samtidigt trovärdiga. Dikterna både klingar och innehåller bilder, och har ofta en reflektion eller en sammanfattande insikt. Maininkeja passar i många situationer och talar till både den upproriska och den resignerade, till ung som gammal. Dikten betonar frihetens värde. Var och en kan själv bestämma vad denna ”frihet” är. Den sista strofen lyder så här::
Merkitse mulle ei enää, mi muille,
ei mulle se merkkitapaus,
ei rikkaus, ei rakkaus, ei arvo, ei valta,
vain sieluni ijäinen vapaus.
I den moderna lyriken är det också ett skickligt språk och insikterna som väcker mitt intresse. I Kristian Blombergs Valokaaria (Ljusbågar) från 2015 finns många fina fragment, till exempel::
Ja sormet, jokin tulevasta virtaava, kyky koskettaa.
Huone ilmestyy, aikaa ei edes kulu, tämä elämä.
Ja nousee outoa surua, ettei sinua voisi laittaa takaisin päälle.
Että sormissa ei ole lihaksia vaan etäisyyksiä
joiden takaa käsivarsien jänteet liikuttavat niitä.
Entä jos olisi jokin, joka liikuttaisi myös meitä
kuin aavistus, etäisyyksien takaa?
Lyriken är en onyttighet värd att utforska, betydligt värdefullare än man kan tro. Den kan inte mätas, men berikar livet på många sätt.