Efter att Astrid Joutseno alias Astrid Swan har lagt sitt barn smyger hon till sin laptop och sätter igång med arbetet, antingen i sängen eller i hemkontoret. Förut kunde vanan orsaka dispyter med maken, eftersom han tyckte att hon jobbade för mycket.
– Numera grälar vi inte om det längre. Jag är redan så sjuk att jag får göra vad jag vill här hemma.
I januari 2014 tog Joutseno emot en plats som forskarstuderande i genusvetenskap vid Helsingfors universitet. Det kändes som att livet kommit till rätta: hon hade länge drömt om en doktorsavhandling. Undersökningen skulle handla om mammabloggar som hon intresserat sig för då hon väntade barn och som hon fortsatt att läsa när hon var vårdledig.
Efter att ha påbörjat sina doktorandstudier fick Joutseno forskningsresultaten om en knöl som hon hade hittat i sitt högra bröst i början av januari. Det visade sig att hon led av aggressiv bröstcancer.
– Sedan dess har cancern och universitetet gått hand i hand i mitt liv, sida vid sida. Det går inte att hålla dem åtskilda längre.
Avstamp från en hippiefamilj
Astrid Joutseno beskriver sig som en prestationsinriktad person, som trivdes bra i skolan.
– Å andra sidan var jag också en blyg drömmare som tillbringade en stor del sin tid i en egen fantasivärld.
Hon är uppvuxen i Helsingfors, i en hippiefamilj. Föräldrarna bekymrade sig för miljökatastrofen och förlusten av biologisk mångfald, och familjen hade en strikt etisk kod. Barnens kläder köptes på loppmarknaden. När de andra barnen på daghemmet fick godis, fick Astrid frukt.
– Jag har ofta skojat med mamma om att hennes värderingar, som var så udda på den tiden, nuförtiden är helt mainstream. När jag var liten var det ingen annan än vår familj som åt bönor, sjögräs och quinoa.
USA och demoband
Joutseno gjorde revolt genom att beundra amerikansk konsumtionskultur. Världen på andra sidan Atlanten var vackrare och grannare, och framför allt lät den så mycket bättre.
Joutseno upptäckte Suzanne Vegas och Tracy Chapmans musik i början av tonåren och lärde sig engelska på egen hand. När engelskalektionerna sedan började i skolan, fick hon höga vitsord.
– Jag var nästan besatt av engelskan. Den blev mitt kreativa språk som jag skrev dikter och historier på.
Vid 17 års ålder ordnade Joutseno det så att hon blev utbytesstudent i USA.
– Där hamnade jag av ett sammanträffande i en likadan hippiefamilj som min egen.
Med i sitt bagage hade hon mängder av brända skivor, till vilka hon själv hade gjort omslag av kartong. Skivorna var demoband, inspelade av den blivande artisten Astrid Swan.
– Jag var fast besluten att hitta ett skivbolag i Amerika.
Forskning som en form av aktivism
Drömmen om att flytta till Amerika fick lämnas därhän när Joutseno två år senare förälskade sig i en finländsk musiker. Livet i Finland var gott.
Joutseno utkom med sitt debutalbum i Finland och USA när hon var 23. Studierna i engelsk filologi vid Helsingfors universitet tog vid. Meningen var att främst fokusera på musik.
Universitetets fester fick vänta – den akademiska världen kändes inte så intressant med tanke på framtiden. Hon studerade med fart och hämtade inspiration från forskningen till sin musik.
– Saker och ting förändrades när jag fick tag på kursguiden för det dåvarande magisterprogrammet i kvinnoforskning.
I musikvärlden hade Joutseno ständigt fått känna sig mindervärdig enbart på grund av sitt kön. Ekonomi, teknik, att spela och även att skriva låttexter upplevdes som manliga områden.
– Jag fick ofta frågan vem som skrivit låtarna för mig. För vissa var det omöjligt att förstå att jag komponerade och skrev mina låtar själv.
Magisterprogrammet i genusvetenskap bjöd på en hisnande och utmanande resa. Hon njöt mer än någonsin av sina studier.
– Jag upplevde för första gången att forskning kan handla om ifrågasättande aktivism. Lärarna ifrågasatte hur och i vilka strukturer kunskap genererades vid universitetet.
Barnet delaktigt i sorgen
Astrid Joutseno skrev sin pro gradu om Sylvia Plaths brev. Ett arbete med vitsordet laudatur leder ofta vidare till fortsatt forskning. I Joutsenos fall skulle det dröja fem år innan hon började längta tillbaka till glädjen och inspirationen som hon får ut av att forska. Därefter lämnade hon in sin ansökan om rätt att avlägga doktorsexamen.
Forskningen flöt samman med sjukdom och död 2017, precis efter att hon mottagit en avlönad plats som forskarstuderande vid universitetet. Av det följde att hon började studera bland annat döende mammors bloggar. Avhandlingens titel fick arbetsnamnet Digital Arts of Mothering: Blog Narratives on Birth, Death and Illness.
Det var samma år som det hade visat sig att Joutsenos bröstcancer var utbredd och inte gick att bota.
– Situationen var mycket svår för vår familj. Vårt barn var två år när jag fick min första diagnos. Nu var barnet fem, så det fanns fler sörjande i vår familj att gå igenom saken med.
Obotlig
Joutseno var i så dålig form när hon fick den nya diagnosen att hon till och med ville dö. Läget förbättrades efter att cancerbehandlingarna hade börjat.
– Det året höll jag mig vid liv med cytostatika och festivalspelningar. Behandlingarna råkade infalla så pass lägligt att jag mådde bra under till exempel Provinssirock och Flow Festival. Spelningarna gav mig mycket positiv energi. Paradoxalt nog fick även cancerbehandlingarna mina krafter att återvända.
Under det året genomgick Joutseno en identitetsförändring. Hon blev obotligt sjuk i cancer, med andra ord en person med kortare livslängd.
Störtsjön väller ut
Ett år senare tog en vetenskaplig artikel form, som Joutseno kallar en ufotext.
– Jag hade läst en förfärlig mängd teori när det i slutet av sommaren började välla ut en lång vetenskaplig och självbiografisk text ur mig. Känslan påminde om en störtsjö av information, som propsade på att få komma till pappers.
Artikeln utkom på våren i publikationen a/b: Auto/biography studies. För närvarande arbetar Joutseno på ett nytt album, vars arbetsnamn är det samma som definitionen D/Other hon använde sig av i den vetenskapliga artikeln.
Konst, vetenskap och självbiografi flätas samman i Joutsenos liv. Responsen hon fått för sin erfarenhetsbaserade vetenskapliga artikel har varit positiv.
Känslor inom vetenskapen
En studie berättar alltid något om sin upphovsperson och dennas känslor, anser Joutseno. Det uppstår också ett känslomässigt band mellan forskaren och vetenskapsområdet som denna undersöker.
– Jag tror att all forskning alltid har en självbiografisk sida.
Till och med forskare som undersöker små virus lämnar spår av sig själva i sin forskning.
Joutseno säger att hon fattar tycke för forskare som försökt bryta eller förändra forskningens traditioner i fråga om distansering.
– De har till exempel velat lägga till biografiska element för att därigenom göra forskningen mer öppen.
Fantasin skyddar
Astrid Joutseno utkom med en bok om sitt eget liv i fjol, och läste även in den som en ljudbok. Boken reflekterar över sjukdomen och döden, men också över hennes egen barndom och ungdomstid.
– Det kändes som om min ungdom präglades av frågan om vilken sorts historia jag får berätta om mig själv. Jag har tänkt mycket på vilka saker som behöver berättas för att de ska få en röst innan jag dör och på vilka hemliga saker som behöver bli publicerade.
Joutsenos barndom skuggades av pappans alkoholism och psykiska problem.
– Jag lärde mig två viktiga saker av min barndom. För det första att man kan berätta en bra historia om precis vad som helst. För det andra att man kan fly till sin egen fantasivärld från vilken situation som helst.
Under sin skrivprocess funderade Joutseno på människors sätt att se på livet. I texter som baserar sig på en intervju – som den här – prioriterar man livets höjdpunkter och bittraste nederlag.
– Men livet är ju inte sådant på riktigt. Faktum är att den största delen av våra liv består av vardagligheter, som inte passar in i ett lineärt format särskilt bra. Vägen från punkt A leder inte nödvändigtvis till punkt B.
Vardagsliv
När Astrid Joutseno berättade om sin cancerdiagnos i offentligheten, märkte hon hur sjukdomen förändrade omvärldens sätt att se på henne.
– Om det man ser av mitt liv bara är cancer, måste det se förskräckligt ut.
I själva verket har sjukdomen en mycket liten roll i Joutsenos arbete och familjeliv.
– Jag går på cancerbehandlingar, så jag är trött ibland. Annars är mitt liv ganska vanligt. Cancern har kanske haft större inverkan på min inre värld och den beslutsamhet jag känner.
Joutseno har också slutat blicka tillbaka på sitt tidigare liv utan cancer. Hon har klarat saker som den unga Astrid aldrig skulle ha trott sig klara: förlust av bröst, flera cytostatikabehandlingar med tillhörande biverkningar, operationer, strålbehandlingar och avlägsnade lymfkörtlar.
Livet är ändå mer än så.
Effektiv tidsanvändning
Joutseno säger att hon visserligen har blivit tvungen att ändra på sina planer och att ordningen i hennes liv har rubbats.
– Det svåraste för Astrid från förr – hon som älskade Amerika – vore att hon inte kan resa någonstans för en längre tid. Jag måste gå på cancerbehandlingar titt som tätt. Men även det har jag överlevt, säger Joutseno.
– Nuförtiden tycker jag att jag reser till en annan värld när jag läser en vetenskaplig artikel. De är mina äventyr.
Cancern har också kört över allt sölande och alla divalater, funderar Joutseno. Om hon vill skriva en bok, så skriver hon en.
– Kanske tillåter jag mig själv att ta ut de dramatiska svängarna litet mer när det gäller musik, men i övrigt är jag ganska effektiv. Jag gör det jag vill göra, slår hon fast.
Stäng dörren och sätt igång
Joutsenos arbetsdag kan börja med att hon sätter sig vid sitt skrivbord och tittar ut genom fönstret över de öppna landskapen.
Några grönväxter och två stenar har ställts på det vanligen så asketiska skrivbordet. Den ena stenen är en gåva av en vän, den andra ett reseminne som hon tog med sig från Grekland för flera år sedan. Stenarna känns bra att hålla i medan hon tänker.
Joutseno håller dörren till hemkontoret stängd, eftersom även maken och en distanselev arbetar hemifrån under coronan.
– Glömmer jag den öppen, så uppfattar de andra det som att det är fritt fram att komma in och störa!
Varje gång som Joutseno hamnar i en återvändsgränd i sin forskning, lyrik, kreativa text eller musikkomposition, byter hon över till något av de andra.
– Det passar mig bäst. Jag har inte längre dåligt samvete för att jag mitt under arbetsdagen kan titta på flera avsnitt i någon serie. Det är en del av min kreativa process.
På sistone har Joutseno hämtat inspiration från bland annat författaren Hari Kunzrus podcast Into the Zone. Han utforskar olika konfliktförhållanden och dikotomier.
Festskorna köpta
Det har gått upp för Astrid Joutseno att hon inte heller har tid för skrivkramp eller reflektioner om hat-kärleksförhållandet till ämnet, när hon arbetar på doktorsavhandlingen.
– Hela min existens är så oviss just nu att jag bara fokuserar på det jag älskar: att förena vetenskap och konst och göra musik. Om jag mår dåligt på grund av sjukdomen jobbar jag från soffan.
Härnäst vill Joutseno ge ut ett nytt album och disputera. Festskorna har hon redan köpt och den sista artikeln väntar på ett publiceringsbeslut.
– Jag märker att folk inte längre frågar mig om mina framtidsplaner. Själv ser jag fram emot allt kreativt och akademiskt arbete som väntar på mig vid sidan om cancerbehandlingarna.
Artikeln publicerades i tidningen Yliopisto-lehti 9/2020.