– Alla vet att en del människor talar för sig själv eller samtalar med objekt som inte på något vis deltar i dialogen. Forskning visar nu att fenomenet är mycket vanligare än man tidigare antagit.
Så säger språkforskare och professor emeritus Arto Mustajoki. Påståendet baserar sig på material som samlats in i S:t Petersburg. De som deltog i undersökningen gick under en dags tid med en mikrofon runt halsen och bandade allt de sade. Deltagarna var cirka 100 personer i olika åldrar.
Forskarna i S:t Petersburg har använt materialet bland annat för att analysera situationer där människan producerar dialogliknande tal trots att det inte finns en åhörare eller åhöraren av någon orsak inte deltar i dialogen. Denna typ av tal kallar forskarna för pseudodialog.
– Inom språkvetenskapen brukar man traditionellt tänka att dialog föds ur ett samarbete mellan två aktiva deltagare: en talare och en åhörare. Men det här är en mycket begränsad uppfattning av dialog. Dialoger är snarare ett kontinuum, där den ena änden representeras av situationer där alla parter är mycket aktiva och den andra änden av situationer där åhöraren är fullständigt passiv, till exempel någon som ligger i koma. Mellan dessa två finns bland annat bebisar, beskriver Ulla Tuomarla som är universitetslektor i franska.
– Det ryska materialet visar att alla sysslar med pseudodialog, och ofta. Det är ett mycket vanligt och vardagligt fenomen. Det som är relevant är att talaren vet att åhöraren inte deltar eller inte kan delta i dialogen och accepterar detta, tillägger Mustajoki.
Mustajoki och Tuomarla har tillsammans med den ryska forskaren Tatiana Sherstinova skrivit samlingsartikeln ”Types and Functions of pseudo-dialogues”, där de utöver det ryska materialet gör en omfattande genomgång av forskningen kring pseudodialog och delar upp fenomenet i undergrupper.
Samtal med krukväxter, kläder och personer på tv
Många av oss känner igen en situation där den ena parten i ett parförhållande talar fast hen vet att partnern inte lyssnar. Man kan också tala med någon som är frånvarande eller ropa varningar genom fönsterglaset om en fara hotar någon på gatan. Men vad handlar det om när man talar med djur som inte är människor, eller till och med med livlösa objekt såsom bilar?
– Att tala med en levande varelse som inte kan tala, till exempel en bebis eller en hund, är i vilket fall som helst en interaktionssituation som i bästa fall är givande: bebisen kan le och hunden kan vifta på svansen, säger Tuomarla.
– Vi talar också med föremål och växter som om de förstod oss, dvs. gör dem mänskliga. Den vanligaste orsaken är kanske psykologisk, att vi har ett behov av att fylla ett tomt utrymme, skapa en känsla av närvaro och strukturera vår egen aktivitet via tal. Men det finns ingen forskning om det, fortsätter hon.
Det finns mycket forskning om att tala med djur, och i engelskan har tal som är riktat till hundar till och med fått en egen benämning, ”doggerel”. Att tala med djur skiljer sig från att tala med bebisar på så vis att bebisen slutligen själv lär sig tala, men trots att en hund kan lära sig förstå en viss mängd människospråk lär den sig inte att själv producera det.
Att tala med krukväxter eller till exempel kläder orsakar i sin tur ingen reaktion alls i mottagaren.
– Ändå talar vi med dem. I materialet från S:t Petersburg talar en kvinna med sina krukväxter tio minuter i sträck, berättar Arto Mustajoki.
Att tala med datorer och andra tekniska apparater är mycket vanligt, och oftast är orsaken frustration eller ilska över apparatens funktion. Ibland berömmer man maskinen. Exempelvis en bil kan få beröm om den startar när det är mycket kallt ute.
Spontana reaktioner på någonting som händer på tv är en form av pseudodialog.
– Tittaren kan inte interagera med personerna på tv, men olika kommentarer till karaktärer i tv-program är trots det mycket vanliga. Men ofta är många tittare närvarande, och då är mottagaren även delvis de andra tittarna. Det är just det här fenomenet programmet ”Sohvaperunat” (’soffpotatisarna’) handlar om. Men vi talar med tv:n också när vi är ensamma, säger Arto Mustajoki.
Kulturskillnader?
En form av pseudodialog som forskarna identifierat är när talet inte har någon annan mottagare än talaren själv. Alla svär vi ibland för oss själva, till exempel om vi slår tån i ett bordsben. Eller så kan man bara annars tala för sig själv. Men alla talar inte med sin bil eller med sina kläder.
– Här finns sannolikt både kulturella skillnader och skillnader i personlighet. Det kan hända att pseudodialog är vanligare i den ryska eller till exempel franska kulturen än hos oss, men det finns ingen forskning om det, säger Ulla Tuomarla.
– Extroverta personer sysslar säkert oftare med pseudodialog än introverta, och det kan hända att det finns könsskillnader också. Det skulle vara intressant att undersöka, tillägger Arto Mustajoki.