Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 6/2023.
Maxim Fedorov är sällan rädd, men den här dagen var han nog nervös.
Han hade just kommit överens med sin chef om att åka till Kiev som korrespondent för Yle. Det var i april 2022 och Ryssland hade nyligen anfallit Ukraina. Angriparen avancerade snabbt och under de första krigsmånaderna rådde det kaos i huvudstaden.
Fedorov var varken rädd för att bli instängd i den belägrade staden eller för att dö i en raketattack. Däremot var orolig för hur ukrainarna skulle förhålla sig till honom. Han råkar nämligen vara rysk.
– Men jag var rädd i onödan.
Skörden transporterades i ryggsäck till stationen och därifrån vidare till S:t Petersburg med tåg
Som barn hade han inget att jämföra med. Därmed var Fedorovs barndom i S:t Petersburg i skiftet mellan 1980- och 1990-talet en helt vanlig barndom. Efteråt har han insett att det var kärva tider.
– Det gick ingen nöd på oss, men vi var tvungna att åka till datjan för att odla grönsaker.
Potatis, morötter, lök, kål. Datjorna kan inte jämföras med finska stugor. De stod intill varandra, och på varje tomt fanns en liten stuga utan bekvämligheter.
Men för ett barn var det en trevlig plats.
– Det fanns en skog i närheten där vi plockade svamp. Någon badplats fanns det inte, men jag lekte med de andra barnen.
Att resa tillbaka till stan var å andra sidan mindre angenämt. Tågstationen låg fyra kilometer bort.
– Vi bar skörden i våra ryggsäckar under den en timme långa promenaden. Men det var vanligt. Alla kompisar jag kände hade det som vi.
Som barn förstod jag inte vad som var ukrainskt
Sovjetunionen var en stor smältdegel av olika folkslag. Ingen brydde sig särskilt mycket om att Maxim Fedorovs mamma var från Ukraina.
Mamman studerade kemi i Leningrad i början av 1980-talet. Där träffade hon sin ryska man som studerade fysik. Några år senare föddes deras enda barn, Maxim. Som barn tänkte han inte på vad som eventuellt var ukrainskt.
– I efterhand förstod jag att man kunde höra på min mormors tal var hon kom ifrån. Det lät lite lustigt i ett barns öron.
Min mammas barndomsfamilj hade flyttat till norra Ryssland på 1960-talet. Samtidigt slutade de prata ukrainska.
– Det fanns ingen anledning att bevara språket eller föra det vidare till barnen. Det skulle bara ha orsakat förvirring. "Varför talar ni ett annat språk än alla andra?"
När Maxim var barn brukade familjen besöka släktingar i Ukraina och Moldavien under semestern. De hade också släktingar i Irpin nära Kiev.
Sommaren 2022 återtog ukrainska styrkor Irpin och den närliggande staden Butja från de ryska ockupanterna. För dem som följer med nyheter finns det ingen anledning att upprepa vad som uppdagades i städerna.
Grammatik är som en matematisk modell
Som ung kunde Maxim Fedorov två språk: ryska och svag engelska. Nu talar han nio språk åtminstone i någon mån: ryska, finska, ukrainska, tyska, engelska, spanska, italienska, franska och svenska.
– Sex av språken kan jag prata även om någon väcker mig klockan tre på natten.
Fedorov gick den humanistiska linjen i skolan, vilket gjorde det lätt för honom att komma in på universitetets filologiska fakultet.
– Mitt andra alternativ var sociologi, men vad jag minns sökte jag inte ens in dit. Sociologi verkade tråkigt.
Den sjuttonåriga Fedorov hade läst engelska i tio år. Han var trött på att han fortfarande inte kunde språket ordentligt. Universitetet hade två språkprogram, ett tillsammans med Polen och ett med Finland.
– Finska var något nytt. Det fanns ingenting bekant med vokabulären, så jag måste lära mig allting från början.
Å andra sidan verkade finskan logisk. Det fanns få undantag. Fedorov älskar grammatik. Den är en matematisk modell som öppnar upp ett språk.
Han läste texter på finska – till exempel Aku Anka – och redde ut språkets strukturer.
– Det är intressant att läsa en text som man inte förstår. Så småningom märker man hur den är uppbyggd.
Fedorov förstår finskans grammatiska strukturer bättre än ryskans
År 2005 flyttade Maxim Fedorov till Finland som utbytesstudent vid Jyväskylä universitetet.
– Där insåg jag till min förvåning att jag klarade mig på finska till vardags, och till och med i den akademiska världen. Det var fantastiskt.
Fyra år senare sökte Fedorov till magisterprogram i Helsingfors, Jyväskylä och Tammerfors. Han blev antagen till alla tre universitet och valde Helsingfors.
Fedorov studerade finsk syntax och formlära tillsammans med finländare. I dag förstår han strukturerna i finskan bättre än strukturerna i sitt modersmål – och förmodligen bättre än många finländare.
– Jag vet hur ryska ord böjs, men jag vet inte hur modellen ser ut.
Efter sin examen övervägde Fedorov en forskarkarriär. Han hade redan skaffat en handledare för sin doktorsavhandling.
– Men så iakttog jag mina vänner som arbetar inom det akademiska området. Jag såg hur utmattade de var och hur åt helvete det var. Du ansöker om ett stipendium och får det, men i stället för att arbeta ansöker du redan om nästa. Jag ville inte in i det ekorrhjulet.
En ny möjlighet öppnades för Fedorov när Yle lanserade tv-nyheter på ryska.
– Efter barntvisterna 2013 blev man på Yle medveten om att det uteslutande var docent Johan Bäckman som rapporterade om Finland i de ryska medierna. Yle insåg att de måste skapa en motvikt till situationen.
Finland började kännas som hemma och Ryssland som utomlands
Yle anställde tre nya journalister till sin utvidgade ryskspråkiga redaktion. Redaktionen rapporterade endast om ämnen som gällde Finland.
– Kriget i Ukraina var det första stora undantaget.
Yles ryskspråkiga nyheter citerades flitigt i Ryssland – ofta felaktigt eller utan hänvisning.
– Ibland hade hela meningar kopierats rakt av. Om nyhetskanalen var saklig gav vi feedback. Då och då fick vi ta emot argsinta kommentarer från ryssar i Finland. Speciellt Nato, Ukraina och flyktingar var ämnen som väckte känslor.
– Eller när vi år 2014 kallade erövringen av Krim för en ockupation. Responsen var bland annat att vi är språkrör för Nato, Vita huset eller den nazistiska regeringen.
Ju längre Maxim Fedorov bodde utanför sitt hemlands gränser, desto mindre rysk kände han sig. Finland började snart kännas som hemma och Ryssland som utomlands.
– Ryssland är bara ett land vars språk jag förstår och där jag har släktingar.
Fedorov pluggade ukrainska i en månad och åkte iväg
År 2017 började Fedorov om från noll igen. Han flyttade till Tyskland, studerade tyska och arbetade under ett par år på den ryskspråkiga redaktionen för Deutsche Welle. Nyheterna förmedlades på ryska, men arbetsspråket var tyska.
– Jag behövde förstå det tyska mediefältet och vad som pågick.
I slutet av 2021 arbetade Fedorov som inhoppande reporter för Deutsche Welle i Moskva – "en prålig och allt för stor stad utan förståelse för stadsplanering" – då Yle erbjöd honom ett jobb som assisterande Rysslandskorrespondent. Hans nya jobb hade inte ännu hunnit börja när kriget bröt ut.
När Ryssland inledde en storoffensiv mot Ukraina den 24 februari, åkte Fedorov skidor i Sotji. Det rådde en förvirrad stämning i staden. Ingen verkade ändå vara förskräckt över att vårt land attackerat ett annat land.
– Förvirringen handlade om på vilket sätt man nu skulle ta sig bort från Sotji. Flygplatserna stängdes och tågen var fulla. Och om att rubelns värde kollapsade.
Fedorov var tvungen att återvända till Finland. En månad senare pratade han med sina kollegor på Yle om att han efter kriget gärna skulle åka till Kiev för att arbeta. Varför inte redan nu, frågade kollegorna. Ja, varför inte, tänkte Fedorov.
Han pluggade ukrainska i en månad och åkte i väg.
Ner i metrotunneln emellanåt
Det finns en hel del lediga bostäder i Kiev eftersom många människor flydde från staden i början av kriget. Maxim Fedorov hyrde en lägenhet vid huvudgatan.
– Jag ville ha en balkong med en igenkännlig utsikt över Kiev, med tanke på direktsändningarna.
Livet i Kiev verkar inte ha fått Fedorov ur balans. Vattnet och elen är ibland avstängda, men restaurangerna är öppna, kollektivtrafiken fungerar och människor går på jobb. Kievborna pratar gärna med Fedorov, trots att han är rysk. I april 2023 intervjuade han president Volodymyr Zelensky.
– Även om jag kallas krigsreporter är jag ofta så långt ifrån kriget som man bara kan vara i ett land som befinner sig i krig. Det är andra journalister som rapporterar från fronten.
Den första sommaren 2022 var till och med förvånansvärt lugn, kriget till trots. Ett par missilattacker utfördes. Sedan dess har attackerna blivit fler – även i augusti 2023. Fedorov har precis som alla andra sökt skydd i en metrotunnel. En gång träffades ett hus några hundra meter från hans hem av en missil.
Hur kändes det?
– Jag kände att det hade nyhetsvärde, så jag åkte dit.
Tidningen Yliopisto är en vetedskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.