En dvärgmås? Bland skrattmåsarna finns det en liten intressant fågel. Fågeln är graciös, huvudet har lite ovanliga färger och vingarna är inte riktigt likadana som på skrattmåsen. Är det månne en...?
Meteorolog Kerttu Kotakorpi är en naturmänniska som gillar att göra fågelobservationer på fåglar på fritiden. I år har hon ännu inte sett en dvärgmås.
Men den fågel som fiskade i Gammelstadsviken i Helsingfors var ingen dvärgmås. I sin ryggsäck har Kotakorpi en systemkamera som hjälp vid fågelspaningen. Hon fokuserade bilden hemma för kontrollera arten.
Att följa med fågellivet har blivit nästan en livsstil under de senaste åren, men naturen har alltid legat Kotakorpi nära om hjärtat. Under hennes barndom i Vasa gjorde föräldrarna och de tre barnen många utflykter i skogen. När Kerttu var tonåring flyttade familjen till Lahtis.
— Här längre söderut såg jag för första gången en lundskog. Den såg ut som trollskog. De upplevelserna gjorde att jag förstod hur mångformig naturen i Finland är.
Hundra arter i året
Kotakorpi delar ofta naturbilder på Instagram, kollar in sin omgivning och talar varmt för gamla skogar. På sin fritid gör hon utflykter i sin närmiljö och också längre bort.
Hennes första besök vid Porkala udd var en fin upplevelse under försommaren.
— Där såg jag årets första alfåglar, ejdrar och storskarvar.
En drivkraft för fågelhobbyn är att se hundra arter varje år.
De första åren uppnådde hon inte målet, men numera överskrids hundragränsen varje år. Kotakorpi säger att hon inte är särskilt tävlingsinriktad men gillar att ställa upp mål för sig själv.
— Det är bra att göra det för att komma vidare.
Tv-kändis
I februari 2008 sökte Kotakorpi ett ledigt jobb som meteorolog vid TV-kanalen Nelonen. Sökprocessen bestod av intervjuer och dessutom en testinspelning med testpublik. Kotakorpi var inte riktigt säker på om hon ville vara med i tv, men hon tog sig vidare i sökprocessen.
— På valborgsmässoafton var jag i en boxbostad med mina kompisar i Östra Helsingfors när producenten för Nelonens väder Mikko Routala ringde och berättade att jag fått jobbet. Då började festen.
Kotakorpi uppträdde första gången i Nelonens nyhetssändning år 2008, som andra årets studerande.
— Jag var nervös som aldrig förr.
Hon började studera meteorologi vid universitetet eftersom hon var intresserad av naturvetenskaper och det fanns gott om jobb inom meteorologi.
— Jag läste långa matematiken i gymnasiet men bara de obligatoriska fysikkurserna. Det fanns en del att ta igen, eftersom en stor del av studierna är fysik.
10 år i huset
Kotakorpi bytte till sitt nuvarande jobb vid Yle år 2012. Det nya jobbet var en sporre till att slutföra studierna vid naturvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Namnet på pro gradu-avhandlingen var Sään vaikutus pelastuslaitoksia kuormittavissa tilanteissa (Vädrets inverkan i situationer som belastar räddningsverket).
— Den som bedömde gradun, professor Heikki Järvinen sade att han inte kan ett högt vitsord eftersom ämnet är så ovetenskapligt. Det gjorde inget, tyckte jag, säger Kotakorpi.
Finlands brandbefälsförbund ville ha en förevisningsserie om graduns tema, och det var roligt att göra den. Jag har alltså pratat mycket väder - och gör det fortfarande. Yle har varit Kotakorpis arbetsplats nu en tid.
— I snart 10 år! Å andra sidan är det en kort tid i den här branschen.
Kommentarer haglar
I Yles tjänst jobbar man i skift, vilket passar Kotakorpi som gillar variation. Morgonskiften har hon regelbundet.
— Tidiga morgnar blir jag aldrig van vid. Kanske de vore lättare om jag jobbade bara morgnar. Ibland funderar jag på om tittarna märker att jag sovit dåligt.
Kotakorpi berättar gärna om sitt arbete, men hon berättar inte de exakta tiderna för morgonväckningen eller morgonskiftet.
— Folk vet var jag jobbar. En gång väntade en okänd typ framför Yle, när jag var på väg till jobbet. Det gjorde mig försiktigare.
Respons är något man blir van vid, men inte riktigt all slags respons. När Kotakorpi 21 år gammal började som meteorolog på Nelonen, hade Uusi Suomi i sin webbnyhet rubriken ”Vilken väderbrud. Se bilder”.
— På den tiden fanns det lyckligtvis inga kommentarer på sociala medier. Hon lärde sig snabbt att låta bli att googla sitt namn. Fortfarande kommenteras hennes utseende ofta, och det är obehagligt.
Egna gränser
En meteorolog på Yle har en miljonpublik och många ger respons. På Instagram har Kotakorpi nästan tiotusen följare. Kotakorpi driver sitt konto på fritiden och frivilligt. Begränsar det offentliga jobbet hennes liv?
— Jag vill tänka att det inte gör det. Just därför tänker jag på mitt privatliv när jag frivilligt lägger upp något på sociala medier. Jag vill behålla gränserna för mitt privatliv, för att inte begränsas av offentligheten.
Kotakorpi säger inget om sin familj eller sina nära. När det gäller bilder på sociala medier vill hon inte berätta exakt var hon är. Följarna tycker om att gissa var bilden är tagen. I offentligheten är hon meteorolog Kotakorpi.
— Förra julen tittade jag på andras bilder på julbord på sociala medier. Jag funderade som så att jag hellre pratar om väder.
Vetenskap i vardagen
I meteorologistudierna har väderkartor och prognoser endast en biroll. Kotakorpi ville aldrig bli forskare. Väder, observationskurser och klimatförändringen var det som var intressant inom meteorologin.
Kotakorpi har alltid varit fascinerad av vädret, och hon är inte ensam om det. Nästan alla har respekt för åska och stormar. Vädret påverkar alla - och alla har en åsikt om det. Det är inte lätt att förutse vädret, det är fråga om en tillämpad vetenskap. Väderprognoserna i tv-sändningar är meteorologens hantverk.
— En hjälp är briefingen som görs av meteorologiska institutets jour, men sedan ser jag noga på vädermodeller och den slutliga analysen gör jag själv.
Kotakorpi med kolleger gör upp prognoser och berättar om dem, men i jobbet ingår också vetenskapskommunikation. Ett vardagligt system som är svårt att förutse, osäkerheter, sannolikheter och tekniska termer såsom blockerande högtryck och polarvindar. Kan en meteorolog vara folkbildande, lära ut hur man förstår vetenskap?
— Utan vidare är det en stor del av jobbet. En del kolleger använder mera vetenskapliga begrepp än jag brukar göra när de förklarar.
Det ser inte bra ut
I början av det här året utkom Kotakorpis fackbok som handlar om klimatförändringens konsekvenser för naturen. Det är ingen överraskning att fågelvännens klimatbok blev en naturbok. Den handlar om Finlands ekosystem i förändring och årstiderna ur perspektivet växter, djur och naturmiljöer.
Kotakorpi gjorde ett digert bakgrundsjobb för sin bok. Hon antar att klimatet i Finland kommer att värmas upp betydligt under det här århundradet. Som grund för prognosen valde Kotakorpi regeringarnas klimatpanel IPCC:s utsläppsscenario RCP8,5. Med förkortningen avses en värld där utsläppen inte kan kontrolleras och uppvärmningen är snabb.
— Det nordliga klimatet ser ur att värmas upp snabbare än vad som är planetens medelvärde och kanske sensitivare än i modellerna.
Valet styrdes även av synen på nuläget. Kotakorpi tror att de politiska besluten som nu tas leder till en kraftig uppvärmning. Klimatuppvärmningen är något man talar mycket om, men man gör inte så mycket åt det.
— Det ser inte alls bra ut, men jag vill tro på en förbättring. Starka hotbilder får inte människor att tänka och agera, säger Kotakorpi.
Allvarsamma val
Kotakorpis stil när hon skriver är saklig och konstaterande, fastän det hugger till i henne när hon tänker på förändringarna i naturen - till exempel de svårigheter som fåglarna står inför när miljön förändras.
Kotakorpi beskriver ingen krasch eller katastrof i sin bok. Trots det blir språketbistrare, när hon tänker på vad som händer ute i världen. Det globala perspektivet tvingar oss att tänka på de val vi gör i vardagen. När det gäller de fåglar som försvunnit i tropikerna kallar Kotakorpi det ett massmord som människorna gjort.
— Det är så jag tänker om det. Hon vill inte försköna det. Om man ser endast på Finlands situation är läget inte så allvarligt.
Skrivandet tog fart
Förra hösten började Kotakorpi skriva krönikor om klimatförändringen för Yles webbplats. Hon har rätt snabbt fått en ny roll som en offentlig klimatdebattör.
Meteorologen började skriva facktexter av en enkel orsak.
— Eftersom förlaget bad mig göra det!
Det här kom lägligt.
— Att skriva en bok om klimatet har varit en dröm för mig. Idén fanns redan.
Kotakorpi tog sig an projektet och coronarestriktionerna våren 2020 snabba upp skrivprocessen. Det arbetet gick framåt oväntat snabbt, fastän Kotakorpi inte skrivit något ens för skrivbordslådan tidigare.
— Jag har egentligen inte skrivit långa texter förutom min gradu. Jag började skriva om forskning och tänkte att jag skriver in litet roliga saker mellan det allvarliga. En del av det togs bort, men min personlighet syns nog i texten.
Boken är också bakgrunden till den här tidningsartikeln. Tidigare gav Kotakorpi inga intervjuer, fastän hon fick förfrågningar nu och då. Boken fick henne att ändra åsikt: klimatförändringen fick henne att berätta lite mera om sig själv.
— Kanske var det bra att jag inte gav några intervjuer tidigare. Nu är det som jag berättar nytt och fräscht.
Visst kan jag!
Som offentlig person är Kotakorpi van vid all slags respons. När det gällde boken var hon nervös för hur den skulle tas emot. Kanske skulle någon säga att den inte borde ha skrivits? Det fanns ingen orsak att vara rädd.
— Responsen har varit god. Kanske det mest berörande var en kommentar om att boken passar bra i skolan. Det är så jag vill tänka, säger Kotakorpi.
— Inga större sakfel har hittats.
Kotakorpis expertis är efterfrågad också för annat än intervjuer med tidningar. På våren höll hon ett anförande om klimat och byggande på arkitekturdagarna.
— Nu har jag inga stora projekt på gång, men å andra sidan känns det bra, vad som helst kan ju dyka upp. Det är ju på det sättet jag hamnat här också.
Efter att den första fackboken publicerats gick det upp för Kotakorpi att skriva är just det som hon velat: att göra något mera i sin bransch. Samtidigt blev hon starkare i sin yrkesroll.
— En okänd kommenterade på Yles webbplats när mina första klimatkrönikor publiceras att ”Den där Kotakorpi vet ju inget.” Jag läste kommentaren och tänkte att visst vet jag!
Artikeln publicerades i tidningen Yliopisto 7/2021.