‒ Parisavtalet är en utmärkt möjlighet eftersom det ställer upp tydliga mål för avtalsländerna, konstaterar Kai Kokko, professor i miljörätt vid Helsingfors universitet.
Enligt Kokko ger avtalet ramar och riktning för en ny ekonomi.
‒ Avtalet sporrar till en övergång från fossila bränslen till förnybar energi och energisparande teknik, tillägger Kokko.
Men klimatavtalet ger inga direktiv för hur det ska gå till.
‒ Det egentliga arbetet med att minska växthusgaserna är ett separat projekt. Osäkerhetsfaktorn är att man inte vet om det finns tillräckligt mycket vilja att genomföra arbetet. Staterna måste aktivt vidta åtgärder för att ny teknik och nya metoder ska tas i bruk i stället för de gamla, säger Kokko.
Psykologins kraft
Bollen är nu hos de 195 undertecknarstaterna när temperaturökningen ska begränsas till 2 grader eller till och med lägre.
Enligt Janne Hukkinen (@JIHukkinen), professor i miljöpolitik vid Helsingfors universitet, förlitar sig avtalet på en ny typ av miljöpolitisk styrning s.k. nudging, ett verktyg som man först nyligen börjat utforska.
När formella sanktioner saknas baserar sig allt på avtalsparternas rädsla för den negativa uppmärksamhet.
‒ När formella sanktioner saknas baserar sig allt på avtalsparternas rädsla för den negativa uppmärksamhet som kan bli följden om man inte lyckas uppnå målen. De socialpsykologiska och kognitiva processerna är komplicerade, och man känner ännu inte tillräckligt till hur de fungerar när det gäller miljöpolitiken.
Avtalstextens svaghet är att den inte innehållet några sanktionsmekanismer för dem som inte följer avtalet.
‒ I sista hand beror det på det nationella intresset att undvika internationell vanära om avtalets mål ska uppnås. Det är både den största möjligheten och kanske också det största hotet mot avtalet, påpekar Hukkinen.
Diplomatins seger
Ett framsteg i Paris var att det internationella samfundet överhuvudtaget kunde enas om ett klimatavtal.
2 grader, som då var det mål som avtalet gällde, inte är bortom farlighetens grän
Flera stora utmaningar väntar. Klimatforskaren Kevin Anderson skrev redan ett år efter klimatmötet i Köpenhamn att 2 grader, som då var det mål som avtalet gällde, inte är bortom farlighetens gräns. Han ansåg att alternativen var antingen farlig klimatförändring eller extremt farlig klimatförändring.
De löften om utsläppsminskningar som gavs före Parismötet beräknades vara tillräckliga för att stoppa den globala temperaturökningen vid något under 3 grader. Det krävs alltså ambitiösa åtgärder. Ordföranden för Finlands klimatpanel, professorn i miljöekonomi Markku Ollikainen skriver i sin blogg att han tror på avtalet:
‒ Vågskålen väger slutligen över till det positiva, avtalet är verkligen ett historiskt ramverk.
1,5 grader ändå bättre än 2, och 2,5 grader mer önskvärt än 3. Det som behövs är motivation.
‒ Den största utmaningen i framtiden är att man kan koppla klimatfrågan på internationell nivå till de brännande utmaningar som man nu tack vare forskningen vet att den är länkad till. Det vill säga flyktingfrågor, produktionen av mat, fattigdom, fred och hållbar utveckling, summerar professor Janne Hukkinen.