Allt för lite har gjorts, och det har gjorts för långsamt, både avseende utsläppen av koldioxid och metan. Havsfrågorna har på senare år smugit sig in i klimatdebatten och COP-mötena har numera särskilda så kallade ”havspaviljonger”. Men fortfarande nyttjas inte havet fullt ut i klimatarbetet.
Ungefär en fjärdedel av människans koldioxidutsläpp tas upp av världshaven. En del av detta fångas in och lagras i kustnära ekosystem. När organiskt material dör och sjunker till botten kommer en del att begravas och kan på så sätt lagras in för väldigt lång tid, så kallat blått kol. Vissa havsmiljöer är särskilt effektiva när det gäller att ta upp och binda kol, till exempel mangroveträsk och sjögräsängar, men även makroalger – som den i Östersjön vanliga blåstången – kan vara effektiva kolbindare.
Dessvärre har kustmiljöer, både i Östersjön och globalt, misskötts katastrofalt under flera decennier. Det handlar om bottentrålning, muddring, skövling av till exempel mangrove, men för Östersjöns del framför allt om förorening i form av en allt för hög näringstillförsel som orsakat övergödning. Att minska påfrestningarna och restaurera miljöer som binder blått kol kan vara betydelsefulla naturbaserade åtgärder för att motverka klimatförändringarna.
Beroende på förhållandena i havet kan en del av det organiska material som bryts ner i havet släppas ut till atmosfären i form av metan. Metan är en mer kortlivad, men samtidigt betydligt mer potent, växthusgas än koldioxid. Dessa utsläpp är därför särskilt viktiga att ta hänsyn till i det kortare tidsperspektiv som är intressant givet den akuta klimatkrisen. Metan diskuteras mest i samband med kor, men ny forskning visar att övergödda kustområden kan vara en viktig, tidigare delvis förbisedd, källa till metan. Metanutsläppen är nämligen kraftigare från syrefattiga bottnar, som kan uppstå i övergödda havsmiljöer.
Enligt preliminära beräkningar gjorda av forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum kan metanutsläppen från det svenska territorialvattnet uppgå till så mycket som 30 000 ton metan årligen. Det motsvarar 2,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter på 20-årsskalan (där 1 ton metan beräknas vara ekvivalent med 84 ton koldioxid).
Detta kan jämföras med Sveriges totala rapporterade territoriella utsläpp av växthusgaser (exklusive markanvändning och skogsbruk) som uppgår till drygt 54 miljoner ton koldioxidekvivalenter på samma skala.
Situationen i Finland, som också har en lång kustremsa mot Östersjön, är sannolikt likartad. Den globala uppvärmningen som är särskilt påtaglig i Östersjöregionen gör att metanproduktionen vid kusterna dessutom kan väntas öka.
För att värna om havens möjligheter att motverka klimatförändringar måste alltså kustekosystemen skyddas och restaureras. För Östersjöns del är dock det sannolikt viktigaste att minska övergödningen, vilket inte bara är gynnsamt för den biologiska mångfalden utan också kan begränsa metanutsläppen. Välmående ekosystem är en förutsättning inte bara för samhällsvärden som fiske och rekreation, utan även för vårt framtida klimat.
Klimatförhandlingarna på COP-mötena har hittills inte tagit med kustens roll som kolbindare eller metanutsläppare. Inte heller beaktas dessa i de nationella eller internationella klimaträkenskaperna. Detta måste ändras. Vi uppmanar de svenska och finska regeringarna att verka för att havens roll i klimatarbetet lyfts i de kommande och framtida COP 28-samtalen, samt att arbetet med att minska övergödningen och stärka den biologiska mångfalden prioriteras som en del av klimatarbetet.
Christoph Humborg, professor och vetenskaplig ledare för Stockholms universitets Östersjöcentrum
Alf Norkko, professor och forskningsledare för Tvärminne zoologiska station, Helsingfors universitet
Gustaf Hugelius, professor och biträdande föreståndare för Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet