Av den extra energi som lagrats i klimatsystemet under perioden 1971–2010 har över 90 procent lagrats som värmeenergi i världshaven och endast 10 procent har lagrats i atmosfären. Det framgår av den naturvetenskapliga delen i IPCC:s femte rapport som offentliggjordes 27.9.
Det är första gången som uppvärmningen av världshaven har beaktats i stor skala i en IPCC-rapport, eftersom det är först nu som det finns tillräckligt med data och observationer, berättar Timo Vesala som i egenskap av professor i meteorologi har varit med och skrivit rapporten.
– Det finns mer havsyta än land, haven är djupa, och vattnets värmekapacitet eller förmåga att hålla och lagra värme är betydligt större än luftens, förklarar Vesala.
Skillnaden är tydligt till exempel på en sandstrand i augusti. Lufttemperaturen växlar tjugo grader under ett dygn, men havsvattnet håller ungefär samma temperatur.
Också globalt växlar atmosfärens temperatur mer än havens. Det betyder att ett svalt år kan följa efter ett hett, och att man inte med hjälp av data som samlats in under ett decennium kan bevisa att det skett en uppvärmning.
Om den globala uppvärmningen mättes med havens och atmosfärens sammanlagda temperaturer, skulle den stigande trenden visa sig tydligare också inom tioårsperioderna.
– Om vi idag skulle börja mäta klimatförändringen från noll och hade massor av pengar, skulle ett mycket tätare observationsnät byggas ut för mätningar i världshaven, konstaterar Vesala.
Temperaturbalansen mellan hav och atmosfär är inte stabil av naturen. Ibland avger haven särskilt mycket värme, t.ex. vid orkaner och El Niño-fenomenet, då havsströmmarna i Stilla havet förändras.
– Eftersom havens förmåga att lagra överskottsvärme är cirka nio gånger atmosfärens, kan en ur världshavets synvinkel liten förändring i temperaturbalansen ha en mycket kraftig effekt på atmosfärens temperatur.
Klimatförändringen granskas också i föreläsningsserien Studia Generalia (på Finska) som är öppen för allmänheten.