Anu Vehmaa, marinbiolog
Jag och min hund promenerar på Lappviks sanddyner vid Hangös kust året om. Strandbankens gamla tallar, vågorna som slår mot den långa strandkanten och skärgårdslandskapet skapar en storslagen och rofylld atmosfär.
Mina forskningsobjekt finns under ytan. Jag är djurplanktonforskare och i mitt arbete ser jag hur planktonsamhällena, som utgör en central del av havets näringskedja, påverkas av övergödningen i havet. De syrefattiga havsbottnarna, som uppstår på grund av övergödningen, rubbar planktondjurens vilostadium. Planktonens ägg som vilar på botten, får inte tillräckligt med syre för att kläckas.
Det är fint att man nu också börjar se effekterna av det arbete som gjorts för att motverka övergödningen. Särskilt hanteringen av avloppsvatten från tätorterna har minskat näringsbelastningen på Östersjön. Även reningsverket i Sankt Petersburg har haft en positiv effekt, speciellt i Finska viken.
Forskningen visar att djurplanktonpopulationerna klarar kortvariga förändringar i sin livsmiljö relativt bra. De måste ju kunna hantera de förändringar i temperatur, salthalt och surhet som den normala årstidsväxlingen orsakar. Däremot är det fortfarande oklart hur de påverkas av långsiktiga förändringar och vad som händer när övergödningen, klimatförändringen och havets försurning samverkar. Det är frågor vi söker svar på.
Martin Lodenius, docent i miljöskydd
Jag har alltid levat vid Östersjön. Alla adresser, där jag bott, har innehållit ”holm” eller ”strand” som en påminnelse om närheten till havet. En av mina mäktigaste Östersjöupplevelser har inte att göra med alger, sälar eller fiskar, utan fåglar. När man i maj ser tiotusentals sjöfåglar flyga i varierande formationer över havet i riktning mot Sibirien får man en handgriplig påminnelse om ekosystemens storlek och mångfald.
I mitt arbete forskar jag kring tungmetaller och miljögifter. Utsläppen av miljögifter har minskat avsevärt de senaste decennierna. Miljögifterna DDT och PCB har inte använts på länge och det syns i näringskedjorna i Östersjön. Alla trender är ändå inte tydliga. Kvicksilverhalterna i fisken visar t.ex. inte alltid en nedåtgående trend och dioxinhalterna i strömming är fortfarande alltför höga. Tyvärr har många av de kemikalier vi använder dagligen en hormonstörande effekt i den marina miljön.
Vi försöker ta reda på mer om varför tungmetallhalterna i olika delar av Östersjön beter sig på så olika sätt, och varför halterna i vissa fall är så höga. Vi försöker också reda ut hur klimatförändringen påverkar tungmetallernas halter och flöden.
Kari Hyytiäinen, professor i miljöekonomi
Arbetet som gjorts för att förbättra havets tillstånd börjar bära frukt. Näringsbelastningen på Östersjön har varit på nedgång sedan 90-talet. Mängden kväve och fosfor som rinner ut i havet minskar. Det är två saker som har spelat en särskilt stor roll den senaste tiden. Den ena är satsningen på Sankt Petersburgs reningsverk, den andra är att man lyckats stävja fosforutsläppen i den ryska floden Luga. Men även inom jordbruket har man arbetat långsiktigt för att minska belastningen.
Den positiva utvecklingen kan troligtvis förklaras med att miljömedvetenheten och den offentliga diskussionen kring miljöfrågor har ökat. I framtiden kommer konsumenternas värderingar och attityder att spela en allt större roll även i vattenskyddet. Till exempel har man nu i sommar talat en hel del om den vegetariska kostens positiva hälso- och miljöeffekter.
Den här sommaren glider jag gärna fram på vattnet i en kajak. Då känner jag att jag kommer nära naturen. Insjöarna och kustområdena erbjuder massor av fascinerande och spännande platser. Östersjön plågas dock fortfarande av övergödning. Nya och effektivare metoder behövs för att gradvis återställa våra vattendrag. I mitt eget arbete, inom miljöekonomi, bidrar vi genom att producera kunskap som kan användas när man ska välja vilka åtgärder man ska satsa på och när man planerar styrmetoder. Det är också viktigt att i så tidigt skede som möjligt identifiera nya hot. Ett exempel på det här är t.ex. hur mikroplasterna påverkar havets ekosystem, näringskedjan och slutligen oss människor.
Joanna Norkko, marinbiolog
En av de viktigaste sakerna vi kan göra för havet just nu är att öka människornas medvetenhet om hur värdefullt havet är: att alla arter har sin plats där, och vad var och en kan göra (eller inte bör göra) för havet. Jag tror att vi Östersjöforskare, som lever mitt inne i dessa frågor hela tiden, ibland tar kunskapen för given. Vi glömmer ibland att många människor inte vet t.ex. varför det uppstår algblomningar i havet.
En stor utmaning är att ta reda på hur olika faktorer tillsammans påverkar Östersjön. Vi vet t.ex. att övergödningen är Östersjöns största problem. Vi vet också att miljögifter och överfiske påverkar ekosystemet. Under senare år har det också blivit tydligare att klimatförändringen kommer att påverka Östersjön rätt mycket: vattnet blir varmare, istäcket minskar, salthalten sjunker och pH sjunker, d.v.s. vattnet blir surare. Vad vi inte vet, är hurdana sammansatta effekter allt detta kommer att ha.
En annan stor utmaning är hur man ska skala upp den kunskap man får från t.ex. småskaliga akvarieexperiment. Vad betyder dessa resultat i en större skala, som hela Östersjön? Om vi bara har data från små, enkla experiment, som kanske är gjorda endast en gång på ett ställe är risken stor att åtgärderna man besluter sig för blir felaktiga.
Det bästa som finns är paddla längst ut i ytterskärgården, där det är helt tyst, så när som på fåglarna, vinden och vågorna. Där kan man ta sig ett morgondopp i det klara vattnet, med blåstången som kittlar en på benen. Då krävs förstås att vi har fixat problemen med övergödningen, så att vattnet faktiskt är så där klart som det var i barndomen.