En stor del av nötkreaturen på de finländska boskapsgårdarna saknar horn, eftersom de anses vara till skada antingen för boskapsuppfödaren eller för djuren själva. Alla nötkreatursraser är ändå inte hornlösa från början utan till följd av s.k. avhorning. Kalvarnas hornämnen bränns med ett 600-gradigt järn, vanligen innan kalvarna blivit fyra veckor gamla.
Mer än hälften av alla avhorningar går till så att en veterinär kommer till gården och ger kalven lugnande medel och en spruta mot den värsta smärtan. Det här är ett förfarande som följer rekommendationerna. Nästan hälften av kalvarna utsätts dock för lidande och måste återhämta sig från tredje gradens brännskador utan lugnande eller smärtstillande medel. Docent Laura Hänninen konstaterar att situationen ändå är bättre än hon befarat.
Hänninen arbetar vid veterinärmedicinska fakulteten där hon forskar i produktionsdjurens välfärd, sömnkvalitet, vård och smärtupplevelser, även i samband med avhorning.
– För närvarande undersöker vi hur länge det tar för kalvarna att återhämta sig, för att vi ska veta hur länge de behöver få smärtlindring efter avhorningen. Det är till stor hjälp för kalvarna om medicineringen fortsätter i minst fem dagar.
ILLVILJA INTE ORSAKEN
Hänninen var tre år gammal när hon bestämde sig för att bli veterinär som vuxen. Stadsflickan från Olarsby i Esbo fick Det Bästas uppslagsverk om djur i gåva av sin farfar. Hemma fanns en katt och akvariefiskar, men när ett barn bestämmer sig för att ägna sitt liv åt djur är entusiasmen stor och det görs ingen skillnad mellan olika djurarter.
– Regniga dagar blev skolvägen lång eftersom jag måste rädda alla daggmaskar som krupit upp på vägen och föra dem tillbaka till dikeskanten.
I dag är Hänninen fastanställd som lärare i Vik. Hon är klinisk lärare i husdjursvälfärd och djurskydd, och till uppgifterna hör förutom att forska att undervisa blivande veterinärer om djurens välfärd och beteende.
– Första årets studerande kommer till oss under den intensiva undervisningsperioden i maj. När största delen av undervisningen förläggs till våren blir det lättare att fokusera på undervisning respektive forskning.
Undervisningen har redan koncentrerats i många år eftersom den del av studierna som kräver intensivt pluggande distraherade de studerande. I välfärdsundervisningen är nämligen det allra viktigaste att lära sig studera djuren. Under kurserna går man igenom djurens särdrag, evolution, behov, genetik, förhållanden – hela paketet med andra ord.
– I undervisningen om djurens välfärd lyfter man fram motsättningar mellan djurens behov och lantbrukets krav. Man framhåller i vilka fall djurens behov beaktas och när de inte gör det. Eftersom det finns motsättningar är det bra att de som arbetar med djur är medvetna om dem.
Hänninen framhåller att det samtidigt är viktigt att de studerande lär sig förstå lantbrukets struktur. Många av dem som studerar till veterinär har inga kunskaper om eller erfarenheter av djurproduktion. Det hade inte heller Hänninen.
– Djurhållning är en näringsgren, och djurens välfärd förbises inte på grund av illvilja. Strukturerna förändras långsamt.
EN MÖJLIGHET ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN
Veterinärmedicinska högskolan öppnade sina dörrar för Hänninen år 1989, vid tredje försöket. I väntan på att bli antagen arbetade hon på ladugården och hundlaboratoriet vid Helsingfors universitet, hennes framtida arbetsplats.
Efter examen arbetade Laura Hänninen i några år som veterinär.
– Redan efter de första två veckorna började jag tycka att jag på veterinärmottagningen endast behandlade sjukdomarnas symtom, inte deras orsaker.
På 1990-talet var djurens välfärd ännu inte ett separat undervisningsämne vid den dåvarande Veterinärmedicinska högskolan. Under sitt fjärde studieår deltog Hänninen tillsammans med sina kurskamrater i kursen Etik och etologi i Sverige. Hon insåg att det fanns många intressanta frågor på området. Samtidigt fanns där kanske också en möjlighet att förändra världen. Det hade Hänninen alltid velat göra.
KALVENS VILA
Hänninen började skriva en doktorsavhandling om kalvarnas sömn. Början var inte alldeles lätt, eftersom det knappt fanns någon forskning alls på området. Så sent som i början av 2000-talet hänvisade man till resultat som professor Ruckebusch kommit fram till i början av 1970-talet genom att borra hål i sex nötkreaturs huvuden.
– Jag måste börja helt från början, genom att besluta vad jag skulle undersöka och hur jag skulle göra det.
Hänninens första handledare dog i cancer i ett tidigt skede av arbetet med doktorsavhandlingen. Handledarens make arbetade som neurolog vid militärsjukhuset Tilkka. Där fick Hänninen följa hur man registrerade sömnen hos sjuka beväringar utan att störa dem. Hon tyckte att metoderna var värda att testa, och tillsammans med några kolleger försåg hon kalvarna med seldon med givare för en EEG-apparat.
– Apparaten visade sig producera en läsbar signal. I det här skedet förstod jag tack och lov inte vilka problem EEG-mätningar på kalvar kan medföra. Om jag hade förstått vilket träsk jag trampade ned i hade jag kanske gett upp direkt.
Kalvar är livliga unga bytesdjur, som inte har ögonen stängda i onödan eller visar smärta utåt. Eftersom EEG-apparater är dyra och komplicerade började Hänninen undersöka kalvarnas vilobeteende i förhållande till EEG-mätningarna. Hon bedömde vad beteendet berättar om sömnen – och vad sömnen i sin tur berättar om djurets välfärd.
– Sömnen är synnerligen viktig för kalvarna, liksom för alla unga däggdjur. Det här för oss tillbaka till avhorningen. Om man behandlar smärtan får kalvarna en bättre vila.
DOKTORNS ORD
Hänninens forskning om djurens smärta och vila grundar sig på vardagen på boskapsgårdarna. På Försöksgårdsvägen i Vik är forskaren ingen kontorsslav. I stället för i dräkt och högklackat klär sig Hänninen ofta i overall och gummistövlar.
Alltför sällan hör man en forskare glädja sig över den konkreta inverkan som forskningen haft på samhället. Docenten som vill förändra världen är ändå inte helt missnöjd med vad forskningen leder till inom hennes bransch. För det första har man inom den veterinärmedicinska forskningen börjat fästa allt större uppmärksamhet vid djurens beteende och välfärd. För det andra har utvecklingen på produktionsgårdarna varit uppmuntrande – åtminstone på nötkreatursgårdarna, som Hänninen känner till bäst.
– Redan för 20 år sedan när vi besökte olika producentutbildningar och berättade om beteende och välfärd var producenterna mycket intresserade. De iakttar djuren varje dag i sitt arbete.
De som har nötkreatur har märkt att det är lättare att handskas med djuren om man behandlar dem väl. De lyssnar på forskarna och tar till sig nya forskningsresultat.
– När någon som har doktorerat säger att man ska klia kalvarna för att de ska bli bra mjölkkor så lyssnar producenterna.
Enligt Hänninen har det skett en glädjande stor förbättring av kalvarnas förhållanden. Förut hölls djuren i små bås i ett hörn av ladugården där de fick mat ur en hink. I dag rör sig kalvarna i bästa fall i rymliga kättar som hålls torra, där de får gå lösa och suga i sig sin mjölk.
– Forskningen leder till små förändringar i taget, men förändringarna märks ändå. Om fem år tror jag att redan så många som 95 procent av gårdarna använder smärtstillande medel vid avhorningen, förutspår Hänninen.
Finland är ett litet land, och forskningsresultaten sprids fort och bra till gårdarna. På gårdarna läser man branschtidningar och forskarna träffar ofta producenterna och diskuterar med dem. Hänninen önskar ett liknande gensvar från Arkadiabacken som det hon får av lantbrukarna.
KUNSKAP OCH LIDANDE
Tidigare påstods det ofta att förhållandena för produktionsdjur är utmärkta i Finland. Hänninen anser att det här är en romantiserad och felaktig uppfattning.
Det är ändå en tröst att forskaren och djurens försvarare är övertygad om att situationen förbättras. Det förs fungerande diskussioner, men det finns utrymme för förbättringar.
– Den populära och groteska dokumentärfilmen Food Inc. är en bra påminnelse om hur det kan gå inom livsmedelsproduktionen om vi inte ser upp. Även dokumentärfilmen Vårt dagliga bröd gör intryck. I Finland skulle det behövas en festival för filmer om djurproduktion, där forskare och andra experter skulle kunna diskutera med varandra.
När djurrättsorganisationen Oikeutta eläimille under sin kampanj Sikatehtaat 2011 publicerade bilder från svingårdar inleddes en diskussion om moralfrågor framför allt bland producenter och varuleverantörer.
– Det initiativ om att inrätta ett forskningscenter för djurvälfärd som vi lagt fram för jord- och skogsbruksministeriet dök efter organisationens räder upp på någons skrivbord. I dag finns centret i grannrummet, säger Hänninen och pekar.
Tröskeln har höjts för köttföretagen att köpa produkter från de mest tvivelaktiga gårdarna, och djurskyddsföreningarna sitter i dag vid samma bord som forskarna och producenterna utan att slåss. Nu är det bara butikerna som saknas i diskussionen.
– Koncentrationen av handeln är ett problem för djurens välfärd. S- och K-grupperna har för stor makt över hela produktionen.
Även om det i dag finns en större medvetenhet om problemen med intensiv produktion är konsumenternas tillgång till mer etiska köttaffärer alltför begränsad, åtminstone om man inte har möjlighet eller råd att handla i de små affärerna i huvudstadsregionen.
Förutom Luomu-märket efterlyser Hänninen också andra möjligheter att fästa uppmärksamhet vid djurens välfärd. Runt om i världen erbjuds redan olika typer av freedom food och alternativ certifiering.
– De ekologiska bestämmelserna har utfärdats av EU, och är till vissa delar bara strunt. T.ex. borde den homeopati som nämns i bestämmelserna absolut inte användas för vård av sjuka djur.
MYTER SOM BEHÖVER KROSSAS
Enligt Hänninen finns det inom den finländska djurhushållningen fortfarande vissa myter som behöver krossas. Först och främst önskar hon att man slutar använda uttrycket stimulerande föremål. Det låter som om djuren erbjuds något extra som är bra för dem, medan det i själva verket är fråga om tillbehör med vilka man försöker kompensera något som djuren saknar.
– Fortfarande hör man också påståendet att ett djur mår bra om det producerar bra. Det stämmer tyvärr inte.
I Finland är gårdarnas avkastning förhållandevis hög. Produktionsdjuren har gallrats ut genom långvarig och omsorgsfull förädling, och målet för förädlingen har uttryckligen varit en riklig och snabb produktion av kött, mjölk eller ägg.
– Om en enskild individ börjar producera mindre kan det förstås vara ett tecken på någon sjukdom. Det finns emellertid många sjukdomar som inte märks i produktiviteten, och smärta och produktivitet går inte alltid hand i hand.
I branschen finns det arbete så det räcker även för forskaren. När Hänninen för ett par år sedan på nytt praktiserade under en kortare tid märkte hon att förhållandena inte hade förändrats nämnvärt. Den största skillnaden var att ladugårdarna var tio år äldre än ett decennium tidigare.
Så är det. Laura Hänninen trivs på universitetet, och det är inget under. Hon har sitt barndoms drömyrke, och arbetar för djurens bästa.
– Mitt arbete är rätt fantastiskt. Och så länge det känns på det sättet tycker jag att det lönar sig att fortsätta med jobbet.
Artikeln har publicerats i spalten Dosentti i tidningen Yliopisto 3/2014.