Förorten är ökänd, medelklassig och älskad – och ett hem för var fjärde finländare

Jag har bott hela mitt liv i förorter, i Vanda och Östra Helsingfors, och kan svårligen tänka mig att bo någon annanstans. 

Förorten ligger lagom nära, men inte alltför nära centrum. Att bo i en förort är bekymmerslöst, naturnära och förmånligt i lagom blandning. Det är ett samhälle i lagom stort format. Kort sagt: här finns allt jag kräver av mitt boende. 

Därför har jag svårt att förstå sättet som förorterna framställs på. Även positiva reportage om en förort kan börja med ”tvärtemot vad man skulle kunna tro”. Raplyriken målar upp grovhugget romantiska bilder av en fiktiv ghettoverklighet. Den allmänna bilden av förorten är minst sagt grå, sjabbig och fattig. 

Ändå bor en stor del av finländarna, ungefär en fjärdedel, i en förort. 

– De flesta förorterna är rätt medelklassiga. Inte heller de med dåligt rykte skiljer sig så mycket från andra stadsdelar som man skulle tro, konstaterar Teemu Kemppainen, universitetslektor i urban geografi. 

Redan på 70-talet talade man om förorterna på ett sätt som lever vidare än idag, säger Kemppainen. De som förfasar sig över förorten är ofta de som aldrig varit där. Studier visar att förortsinvånarna i allmänhet trivs bra där de bor. 

Höga förväntningar 

Förväntningarna var höga när de första förorterna i Finland byggdes på 50-talet. Idealet om en grönskande skogsnära förort var idylliskt. Därefter ändrades uppfattningarna. I vardagsspråket ersattes ordet trädgårdsstad av betongdjungel.  

Nuförtiden vill man ha mer stad – ingen kräver mer förort. 

— Det är på ett ganska godtyckligt sätt som vissa idéer blir allmänt rådande och sedan passé. För närvarande upplever vi en stark urbanistisk våg. Man tror att hög befolkningstäthet alstrar idéer och innovationer. 

Coronapandemin skulle kunna bli startskottet för en förortsrenässans där rymliga, ljusa och naturnära bostäder med god kollektivtrafik skulle uppskattas, reflekterar Kemppainen.  

En stad vill främja goda miljöer, men det finns olika uppfattningar om vad som är gott, säger Kemppainen. Själv bor han i Dickursby. 

— Den stora fördelen med en stad är mångsidigheten. Det ska finnas boenden för många olika smaker och plånböcker. 

En vill bo i centrum och en annan vill påta i trädgården bredvid sitt hus. Och hör och häpna: det finns också sådana som vill bo just i förorten. 

Recessionsdrabbade 

Även förorterna dras med problem. De har anknytning till fattigdom, arbetslöshet och frågor kring invandringsrelaterad integration.  

Ännu på 90-talet var befolkningsstrukturen rätt likartad i alla städer runt om i Finland. Därefter har samhället segregerats, vilket även syns i människors boende. Vissa områden har fler arbetslösa, låginkomsttagare och lågutbildade än andra. Fattigdom kan leda till utslagning som i sin tur leda till olika sociala problem. 

De stora strukturomvandlingarna i Finland har berört förorterna särskilt mycket. De äldsta av dem, till exempel Månsas och Hertonäs, byggdes för dem som flyttade in från landsbygden. Arbetslösheten som följde på 90-talets lågkonjunktur drabbade förorterna mer än andra områden. Under 2000-talet har förorterna tagit emot en stor del av de utomeuropeiska invandrarna. 

Tjänsteutbudet kom med fördröjning till de första förorterna. Barn och unga hade inget att göra, vilket kunde leda till småbrottslighet. Förorterna byggdes särskilt för arbetarklassen, och därför har förortsdiskussionen kopplingar till klassperspektivet. 

— När man talar om en plats talar man om människorna som bor där och om uppfattningarna om dem. Tidigare förknippades olika problem med arbetarbefolkningen och numera framför allt med etniska minoriteter, säger Lotta Junnilainen, forskardoktor i sociologi. 

Problemretoriken målar upp en bild av förorterna som avvikande och andra områden som normala.  

Utomstående synsätt 

Junnilainen har i flera års tid bedrivit etnografisk forskning i två förorter. Hon försökte bli delaktig i det lokala livet, deltog i kaféverksamhet och drog en matlagningsklubb i ungdomslokalen. Hon besökte folk, intervjuade dem och umgicks. 

Den viktigaste insikten som följde av Junnilainens arbete var att forskare, tjänstemän och de som arbetar med förortsprojekt ofta förhåller sig fördomsfullt till förorterna. Utgångsläget kan vara att området är enhetligt till sin kultur eller livsstil. En utomståendes synsätt leder lätt till en nedlåtande attityd. 

— En gång följde jag med när det förklarades för förortsborna att man med kompletterande byggande strävar efter ett sunt samhälle. Som om det varit sjukt på något sätt innan, påpekar Junnilainen. 

Sist i kön 

Förorterna med de lägsta inkomsterna bebos sällan av förtroendevalda. Valdeltagandet är lågt. Många är arga och besvikna på politiken. Det är ont om förkämpar och pådrivande krafter. 

— Jag fick till exempel höra att det här är det sista stället där gatlamporna byts ut. Servicen och underhållet visar hur olikt man behandlar olika områden och visar hänsyn för deras invånare, framhåller Lotta Junnilainen. 

Ändå är alla förorter i huvudstadsregionen rätt välbeställda jämfört med förorterna i borttynande samhällen, såsom Kajana eller Kouvola. Där kan det till och med vara omöjligt att få lån för att renovera huset, eftersom husets värde är så lågt. 

Grönområdet som offer 

Politikerna lyfter ofta fram kompletterande byggande som ett sätt för att utveckla ett område. Inget hindrar ändå att man också värnar om den gamla miljön, säger Junnilainen. 60- och 70-talsförorterna behöver grundläggande renoveringar.  

Kompletterande byggande faller inte alltid i god jord hos invånarna, eftersom det hotar grönområdena och tätortsskogarna. Trots det växer huvudstaden. Det är effektivt att bygga nytt bredvid redan befintliga trafikförbindelser. 

Ett av alternativen till att bygga på grönområden är att riva gammalt. Stundvis rivs även relativt nya byggnader för att göra staden tätare och högre. Så är fallet i till exempel Havs-Rastböle och Mellungsbacka. 

Nya ägarlägenheter förväntas locka medelklassen till hyresdominerade områden. Kvarnbäcken, där även yrkeshögskolan Metropolias nya campus ligger, är ett lyckat exempel på den här typen av kompletterande byggande. 

— Det är en krävande balansgång. När man kompletterar med nya byggnader är det viktigt att ta hänsyn till områdets karaktär och att planera sådana byggnader som passar in i stilen, säger Teemu Kemppainen. 

Otrygghetskänsla? 

Kemppainens nya studie visar att ju fler hyreshus staden har på ett område, desto fler blir störningarna och desto mer ökar känslan av otrygghet.  

Otrygghetskänslan är en av anledningarna till att man vill flytta bort från förorter. Grannen kan stöka till i husets allmänna utrymmen, väsnas eller använda droger offentligt. 

— De som orsakar störningar utgör en liten minoritet av hyreshusens invånare. Det är ändå rättvist att sprida ut hyreshusen överallt och inte koncentrera dem till vissa områden. 

Socialservicen är mycket viktig för dem som behöver stöd för sina drogproblem och psykiska problem. Det förebygger också marginalisering som går i arv.  

Det är viktigt att ge alla en chans att vara delaktiga i samhället, säger Kemppainen.  

— Ojämlikhet skapar motsättningar som ingen vill ha. 

Olika saker skapar otrygghetskänsla hos olika människor. Själv har jag inte känt mig otrygg i min förort, till skillnad från Helsingfors centrum någon gång.  

Medelklassens synder 

Alla förorter förfaller inte. De områden som har medvind har goda förbindelser till arbetsplatser, tjänster och naturen. Även arkitekturen kan öka dragningskraften, såsom Hertonäs miljöer från 50-talet och Rönnbackas miljöer från tidigt 60-tal. 

När medelklassen flyttar bort från förorterna talas det om segregation. När medelklassen flyttar till förorterna talas det om gentrifiering. Inte heller gentrifiering anses alltid vara bra, eftersom fenomenet kan höja bostadspriserna ytterligare. 

— Det verkar som att allt som medelklassen gör i en förort blir fel, säger Kemppainen humoristiskt. 

Han anser att gentrifieringen inte är något att oroa sig för. Ständig förändring hör till stadens väsen. 

Kasberget, där jag numera bor, är en typisk förort som upplevt gentrifieringsfenomenet. Vi har en egen bokmässa, vetenskapsklubb och specialkaffe. Jag uppskattar dem, men skulle också trivas utan dem.  

Importgods 

Samhälleliga diskussionsämnen är ofta importgods, konstaterar Kemppainen, och till viss del avspeglar den finländska förortsdiskussionen sina utländska förebilder. 

I många länder brottas man med verkliga problem i förorterna, vilket upploppen i Sverige och Frankrike har visat. De finländska förorterna skiljer sig från dem på många sätt. Social blandning är en sak som beaktats redan när områdena planerades. Dessutom har polisen ett bättre förhållande till dem som bor i förorterna. 

Vad kan man då lära sig av erfarenheterna i andra länder? 

— Det är angeläget att utomeuropeiska invandrare kan finna sin plats i samhället och att de kan utbilda sig och ta sig vidare i arbetslivet. Diskriminering förekommer mycket även här, säger Kemppainen. 

Enligt Junnilainen befinner vi oss nu i ett kritiskt skede när det gäller integrationen. Det finns ingen orsak att upprepa samma misstag som annanstans. 

— Forskningen och kunskapen om ämnet är omfattande. 

Sociala kontakter 

När familjen ska flytta är det vanligt att föräldrarna funderar över var det är bra för barnen att växa upp och gå i skola. Enligt studier finns det stora skillnader mellan olika skolor i Helsingfors i fråga om elevernas kunskaper. Skillnaderna beror ändå främst på barnens hemförhållanden, inte på skolorna. 

Familjen har alltså större inverkan på barnets skolgång än skolan eller omgivningen. Kemppainen säger att det även i övrigt finns knappt med belägg för den så kallade grannskapseffekten: 

— Jag tror inte att boendemiljön har så stor inverkan på tillvaron. Det är viktigare att individen finner sin plats i livet och har närstående omkring sig. 

Lugn och ro 

Som en som vuxit upp i förorten och som själv fostrar sitt barn där har jag aldrig kunnat se att det skulle finnas något bättre jag kan erbjuda mitt barn annanstans. För mig är förorten inte ett näst bästa alternativ eller en dålig kompromiss.  

Det som skulle få mig att flytta skulle vara risken för våld, om utomstående, såsom jag själv eller någon närstående, skulle löpa risk för att drabbas av gängvåld, så som det ställvis har gått i Sverige.  

Hittills har mina drygt 40 år i fyra olika förorter ändå förlöpt synnerligen lugnt. Jag hoppas att det är lika lugnt även i fortsättningen. 

Segregering får inte ignoreras och marginalisering måste bekämpas. Att däremot ge ämnet en ghettostämpel gör saken bara värre. Det är rätt kränkande mot oss som bor i förorten. Och vi är många.  

Artikeln har publicerats på finska i numret 1/2022 av tidningen Yliopisto.