Då forskarna Maïmouna Matikainen-Soreau, Saara Loukola och Ida Hummelstedt för fyra år sedan tillsammans med sin forskningsgrupp skulle påbörja ett forskningsprojekt för att undersöka olika aspekter av rasism och antirasism i finländska högstadier blev de fundersamma.
– Hur kommer det att påverka forskningen och dess resultat, att jag, som rasifieras som icke-vit, forskar i skolor där eleverna är mestadels vita? Eller vice versa, att mina kollegor som rasifieras som vita, forskar i skolor där eleverna rasifieras som icke-vita, säger Matikainen-Soreau.
Forskarna försökte ta upp dessa frågor med andra forskare på ett seminarium om etnografi och metodologi, men det fanns ingen forskning om saken.
De valde därför att fördjupa sig i saken själva. Som ett komplement till sitt forskningsprojekt skrev de en forskningsartikel om vad som borde tas i beaktande om man forskar om en grupp som inte är rasifierad på samma sätt som en själv.
– Det finns forskning om vita som forskar om icke-vita, men att granska icke-vita som forskar om vita är nytt i nordisk kontext, berättar Matikainen-Soreau. Det handlar alltså om en blind fläck i etnografisk forskning.
Vems ansvar är det att ingripa, försvara eller trösta?
För projektet om rasism i skolorna skapade forskarna forskningsmaterial med hjälp av observationer i skolorna, genom att intervjua elever och personal samt genom att göra en fotografiuppgift med eleverna. Sammanlagt följde forskarna 12 olika klasser i sex olika skolor.
Under forskningen använde sig forskarna av en så kallad icke-interventionistisk forskningsmetod, där tanken är att forskaren bara observerar det som sker och inte ingriper i något - ett traditionellt sätt att göra etnografiska studier.
Men i den här situationen blev det utmanande.
– Vi kom fram till att det här inte är ett lämpligt sätt att utföra etnografisk forskning i skolor där människor huvudsakligen är vita, särskilt då det kommer till icke-vita forskare. I skolorna blev både jag och vissa andra personer utsatta för rasistiska påhopp. Men på grund av att vi lovat att bara observera det som sker i klassrummet blev det svårt att ingripa i saken, försvara mig eller trösta andra, berättar Matikainen-Soreau.
Loukola inflikar att det nämligen finns risker med att ingripa i sådant som sker i klassrummet.
– Skolpersonalen kan ta illa upp, eftersom det kan upplevas som om man ifrågasätter deras auktoritet. Det här kan leda till att man som forskare nekas tillträde till klassrummet och inte kan fortsätta med sin forskning.
Enligt Loukola är det här den främsta orsaken till att en icke-interventionistisk forskningsdesign är den vanligaste forskningsmetoden i forskning om skolor.
Rasistiska påhopp och ifrågasättande
Med forskningen blev det tydligt att hur en forskare rasifieras påverkar forskningsdeltagare på olika sätt.
– I Finland och Norden ses det vita som en norm och en del människor anser att rasism inte är ett problem här. När man sedan kommer till en skola och ifrågasätter de här antagandena och talar om rasism så utlöser det många slags känslor, oberoende av hur forskaren själv är rasifierad, berättar Loukola.
Matikainen-Soreau och Loukola säger att reaktionerna varierade beroende på forskarens hudfärg. Som brun fick Matikainen-Soreau utstå olika slags rasistiska påhopp, bland annat ropade vissa elever n-ordet åt henne, medan Loukola och Hummelstedt som vita fick se andra slags reaktioner
– Eftersom jag och Ida är vita sågs vi som ”en i gänget” bland vita lärare och människor började bekänna saker för oss i intervjusituationer. Till exempel började en lärare, som kände skam för att hen tänker rasistiskt utan att vilja det, gråta i en intervju, något hen knappast skulle ha gjort om Maïmouna skulle ha intervjuat hen.
Loukola påpekar att det skapar ett etiskt dilemma om man som vit forskare definierar sig som en antirasistisk forskare, men samtidigt låter bli att ingripa i situationer där rasism sker.
– Om det i klassrummet samtidigt finns icke-vita personer som ser att man inte ingriper är det svårt att motivera ens antirasistiska ställning.
Det fanns också misstro hos icke-vita elever och personal om hur en vit forskare kan forska om rasism. Enligt Loukola frågade vissa personer henne direkt om saken, medan andra mer indirekt försökte föra saken på tal.
– Men det som var tydligt var att de ville få en bekräftelse på att vi funderat på dessa aspekter i vår forskning och att vi var medvetna om hur det möjligtvis påverkar intervjusituationen.
“Det är viktigt med stöd från andra forskare”
Att bli utsatt för rasistiska påhopp i skolorna var traumatiserande för Matikainen-Soreau och inget hon anser att man som forskare ska behöva utsätta sig för. Hon betonar att hon inte skulle göra om forskningen med samma slags metoder.
– I stället skulle det behövas flera forskare i samma klassrum, så att ingen lämnas ensam att försvara sig. Det skulle också vara bra om forskare och skolpersonalen på förhand kom överens om vem som ansvarar för att ingripa ifall något rasistiskt sker, säger Matikainen-Soreau.
Matikainen-Soreau, Hummelstedt och Loukola säger att det finns ett brådskande behov av att utveckla nya etnografiska forskningsmetoder och samtidigt reflektera över hur man skapar material om rasism i skolor.
– Jag hoppas vår artikel får forskningsteam att föra diskussioner i olika skeden av forskningsprocessen. Börjande från det att man börjar skissa sin forskningsansökan, till det att man funderar på hurdana forskare som kommer att vara på fältet och vilka slags aspekter man då kan och ska ta ställning till.
Forskarna betonar också att deras artikel för fram att det är viktigt med stöd från andra forskare då man forskar om rasism ur olika perspektiv och att man har tänkt ut hur och var forskarna kan få hjälp ifall det behövs.
– Eftersom vi arbetade ensamma i skolorna var det viktigt för mig att ha vita allierade och att kunna reflektera över dessa saker tillsammans med andra i ett tryggt rum, säger Matikainen-Soreau.
– Förhoppningsvis kan vår artikel hjälpa också vita forskare att bli bättre antirasistiska forskare på fältet, men också att bli bättre antirasistiska allierade för icke-vita kollegor inom en forskningsgrupp, tillägger Loukola.